Nu samlas ekon av alla mina nära.
Nu finns de här, glimtar av mina kära.
Allt tydligare med åren.
hjälper de att läka såren.
Nu finns ni kanske här och ger mig varma blickar.
Jag skyndar på medan klockan tickar.
Jag minns tillbaka och det klarnar med tiden.
Och perceptionen är ju alltid vriden.
Jag ser nu värmen som jag inte såg förut.
Jag ser nu den förunderliga historien mejslas ut,
jag ser hur den tog oss alla vidare och fram.
Växte som ett träd med rötter och stadig stam.
Kategori: Dikter
Vara en gås
Du ler varmt emot mig och säger:
– Du borde bli en gås.
– Du borde smörja fjädrarna och bara låta allt rinna av dig.
– Och blir det riktigt otrevligt kan du ju bara flyga därifrån.
Ja en gås borde jag bli och stadigt knata fram,
bland den saliga blandningen av högdjur, psykopater,
främlingar, släktingar och vänner.
Jag tittar alltid så fascinerat på människorna.
De som vet hur man gör.
Hur man navigerar sig igenom skär och grynnor,
utan att lämna det allra minsta spår,
som kan förarga någon.
Hur de i ett leende pretend mode ger komplimanger,
smickrar och smyger in något lagom privat,
för att man ska få en känsla av förtrolighet.
För att man ska tänka: Det här är en genuin person.
Medan vi i själva verket sitter där och är en samling barnungar,
med frustrerade behov sedan barndomen,
där matbordet är en ankdamm.
Där jag borde vara en gås.
Den obekväma
Det tog tre dagar.
Innan jag kunde skratta åt människorna i grupp.
Hur de satt där,
uppmärksamma på minsta vink,
så måna om att göra likadant,
spela med i pjäsen.
Som hämtat ur Solomon Asch konformitetsexperiment.
Jag var den som sabbade.
Blev så jäkla obekväm,
när det skulle vara så bekvämt.
Smärtans hjältar
De finns ibland oss
det osynliga lidandets hjältar
De som tappert morskar upp sig,
säger att de inte vill ta en offerroll
De som ler och försöker vara vänliga,
fast att smärtan skickar blixtar, knivar, pilar,
molar, sticker, bränner och dunkar.
De finns där, hjältarna,
som har ätit så mycket smärtmedicin
att ingenting hjälper.
De finns där och kämpar fast att orken
inte räcker en hel dag,
inte ens en halv.
Men arbetsförmåga har de:
enligt Försäkringskassan.
De borde bara
Träna bättre
Äta bättre
Sova bättre
Kriga bättre,
för att bli trodda,
förstådda och
respekterade.
Precis när orken är som minst
ska de orka som mest.
Efter rånförsöket
Rånförsöket på tåget
förändrade allt
Det fick mig att kunna dra alla över en kam
Får mig nu att minnas övergivenheten,
utsattheten,
när ingen rörde en min.
Ingen bekräftade det vidriga.
Som om jag var osynlig,
och inte värd att skyddas.
Morgonljus
Morgonljuset strålar upp alldeles bakom hustaken.
Alldeles orörd ligger min morgon.
Mina tankar är rena och klara.
Ännu inte besudlade.
Jag andas in och försöker behålla den här stunden.
Bara lite, lite till.
Just nu, i detta ögonblick, kan jag känna tidens urkraft,
kan jag känna hur jag hör ihop
med det som är och det som varit,
och det som en gång komma skall.
En fågel stannar till på vår balkong,
men försvinner igen lika fort som ögonblicket.
Jag sitter kvar och känner ekot av det tyna bort,
men idag tänker jag inte glömma.
Jag ska sitta här och minnas med alla mina sinnen,
och låta nuet leta sig fram till det som varit,
och tillsammans ska vi bestämma vad som komma skall.
Idag.
(Dagens dikt publicerades med fel version idag. Nu ändrat. Det känsliga hjärtat beklagar)
Ett nytt år
Ett nytt år ska börja,
även om tiden och världen struntar i vår kalender.
Även om jag vet att det som händer, det händer,
så önskar jag att jag ska fortsätta att gå igenom
de massiva hindren av rök och dimma,
och inse att de är väggar jag ställer upp själv.
Jag kan trots allt simma över en älv,
och springa rakt igenom en papperskuliss.
Det är bara att ta sats, fast att jag är feg.
Och jag ska springa med lätta steg.
Om jag får önska.
Förbud
Ska vi förbjuda allt som vi inte tycker är bra?
Sånt som skadar människor på sikt?
Den flottiga och söta maten som gör oss feta,
ger oss diabetes och kanske också gikt?
Ska vi inte då förbjuda kärleken, som kan skada så?
Ett felaktigt partnerval som leder till fördärv?
Ska vi inte då förbjuda allt det goda, när vi ändå håller på?
För det kan ju bli förmycket av allt i vårt förvärv?
Alkohol är det många som inte kan tåla,
och den sliter isär familjer och skadar som få.
Men än är det lagligt att dricka och skåla
Men aj den som röker en spliff eller två,
då får man genast besök av farbror blå
Då är det allvar då blir det prick i registret.
Ja då sitter man verkligen hårt i klistret
Det är också svårt att få hjälp,
när man berusar sig för att slippa att känna
För utan diagnos blir det ingen behandling,
och denna måste ske utan drogers förvandling.
För politikerna finns det bara enkla medel,
för lösningen är allt för komplex:
Om du inte sköter dig och är snäll,
ska jag göra dig till kriminell.
Livet
Livet.
Grymt hånfullt.
Skapar illusioner.
Fragment av partiell lycka
virvlar i luften,
men låter sig inte fångas
Ekon av stjärnor som slocknat
för länge, länge sen.
Berättelser som fastnar i halsen.
Viktigheter som aldrig blottas.
Dränks i monotoni.
Av alla plikter.
Jämförelsens gissel.
Vetskapen om att ha dragit en nitlott.
Orättvisa och svald förtret.
Kvinnan med hucklet.
Mannen i byggkläder.
Pajasen i sportbilen,
utklädd i pretend mode.
Bloggerskan på Instagram.
Vilka är de bakom förklädnaderna?
Vilka lever på riktigt?
Vilka lever sant och rikt?
Vilka är verkligen här?
Drevet går
Drevet går, drevet går!
Inget är så ljuvligt som lustmord på en piedestal
Tänk så många som hänger på.
Tänk vilken rättsskipning,
när pöbeln får vara både åklagare, advokat, domare och bödel!
Tänk hur några ord,
kan vara tillräckligt för att
radera ut ett helt livsverk.
Ord som borde vara en rättighet att uttrycka,
En demokratisk rättighet,
i ett land med yttrandefrihet.
Vad spelar det för roll att några döms oskyldiga?
Vad spelar det för roll när det handlar om viktigare principer?
Vad spelar en ynka människa för roll,
när allt sker för det högre goda?
Vårt högre goda?
Vems högre goda?
Var det ens gott?
Ett känsligt hjärta Hem 