Det är en konst att vandra bland människor,
att kunna ge och ta emot,
men bara det som gör stegen lättare.
Tänk hur ofta orden har fastnat,
och tyngt mig som bojsänken.
Generositet kan bara ges i generösa miljöer.
Brist ger brist på brist.
Jag simmar i kalla vattendrag.
Solens få strålar får inte min kropp att sluta huttra.
Min uppmärksamhet på alla faror,
har fått min nacke att börja värka.
Har fått mig att drömma om att lämna allt.
Jag tror att jag klarar mig utan det.
Du föddes och jag var ung
Du var full av liv,
vilja och känslor.
Jag var överväldigad.
Dina stora vackra blå ögon,
förlorade jag mig i.
Ditt leende kunde värma upp städer.
Jag kände mig ovärdig.
Hur kunde jag få en sån gåva?
Sen förstod jag.
När vi pratade med läkaren.
När han sa att du skulle dö.
Och du hade inte ens fyllt tre.
Jag var alltså inte värd gåvan.
Försök att leva som vanligt, sa läkaren.
Hur skulle vi någonsin kunna leva som vanligt igen?
Ingenting blev aldrig någonsin vanligt igen.
Men du var full av liv.
Dagarna gick,
och du lever än,
och mer än någonsin.
Och frågan står kvar.
Kvinnan med den djupröda klänningen med utslaget hår
Hon springer i den vackra parken med regntunga skyar och blöta färger.
Hon är fri och lycklig och kan göra precis vad hon vill.
Hon ser det vackra i det lilla,
och kan fånga en stund i sin hand.
Hon vet att hon är fantastisk,
Och att livet är det.
Hon kan skilja agnarna från vetet,
hålla kvar glittret glittrande,
och vet vad som är värt i ett land.
Kvinnan med den djupröda insikten dansar med djuprött böljande hår.
Hon dansar i de salar hon önskar,
och är inte bunden av konventioner.
Kvinnan med de djupröda läpparna har kärlek i hela sitt nervsystem,
och bär den enkelt i sin famn.
Lusten och åtrån flyter fortfarande djupröda i hennes ådror.
Nyfikenheten likaså
Hon finns där hela tiden för mig som en förnimmelse,
av lugna vågor som får mig att andas,
och visar vägen till min hamn.
Jag tänker klä mig i min vackraste klänning
stövlar och purpurröd kappa,
och dansa bland träden,
andas in doften av nyregnat regn,
och låta vinden ta tag i mitt paraply,
Jag ska jaga vinterljusets få timmar,
och jaga tvivlet på flykten.
Ångesten och rädslan får gasta för full hals,
överröstade av livet självt,
som manar starkare att var dag är ny.
Hon går men fötterna nuddar knappt marken
Hon blåser förbi som en vind
gör små nedslag som en liten tromb,
men fastnar aldrig.
Hon låter sig varken fångas eller nedslås
och behöver inte en plats,
inte ett land.
Är fri i själen,
och rastlös.
Kanske också rotlös,
men det är ingenting hon tänker på.
Hon blir så gott som alltid omtyckt,
av såväl kvinnor som män.
Hon kommer dock ingen så nära,
att de får veta något om vem hon är.
Allt blir så enkelt utan band.
Den ultimata världsmedborgaren!
Jag tror att det kan funka ett tag
Jag tror att man kan slingra sig förbi en tid.
Men till sist inser man,
att allt som egentligen betydde något,
var just de nära banden.
De vi delade och som ringlade sig genom vår historia.
Och någon måste sakna oss, längta efter oss,
även om det bara är en liten katt.
Miljöer förändrar människor.
Miljöer kan få människor att kramas.
Kan förändra andetagen,
väcka sinnen till liv.
Dofter som går rakt in.
Vyer som öppnar upp.
Färger som väcker högerhjärnor.
Sand mot fötter.
Salta vindar mot ansiktet.
Snövita vidder och knastrande steg.
Arkitektur som väcker nyfikenhet,
som bjuder in,
som ger skydd och frihet.
Trygghet och värme.
Miljöer för individer,
och inte mångmiljonprogram.
Utan filosofi är vi dömda
till en materialistisk värld.
En värld bestående av kvantitativa termer,
där matematiska formler ger svaren.
Reduktionistiska slutsatser blir sanningar.
Människans beskaffenhet är tyvärr sådan.
Hjärnan faciliterar.
Assimilerar hellre än ackommoderar.
Ögonblicksbilder blir sanningar,
och vi är dömda till att bli dömda.
Utan filosofisk eftertanke,
dialektik,
och tjocka böcker,
återstår bara ytlighet,
girighet,
människor som manipulerar,
konsumerar,
och konsumeras,
i jakten på tom och innehållslös lyx.
Lämnar ingen näring till hungrande själar och hjärtan.
Inordnas
Underordnas
Negligeras
Minimeras
Förslösas
Frustreras
Irriteras
Utnyttjas
Degraderas
Isoleras
Polariseras
Destabiliseras
Dräneras
Transporteras
Hem
Jag saknar, jag saknar
Jag saknar mig och jag saknar dig
dem vi en gång var
Jag vaknar, jag vaknar
och det är en helt ny dag
och jag saknar,
det som en gång var jag
Vägen raknar, vägen raknar
och döljer inte mer
Vi kan låtsas hur mycket som helst,
men medge att mycket slipades av,
sånt som kanske borde ha fått vara vasst,
men som skavdes ned av alla krav.
Jag sitter på tåget och vill kliva av
Det forsar fram och utsikten är ful.
Folket känner jag inte längre igen.
Inga blickar.
Bara mobiler.
Kyla.
Så främmande har jag aldrig varit som nu.
Så låt mig bara kliva av.
Släpp av mig var som helst,
där det finns fler träd,
än människor.
Fler fält än hus.
Mer himmel,
än elektriskt ljus.
Jag tror på gud och gudomlighet,
men inte på sakrament.
Jag tror inte på religion.
Ingen annan kan förklara,
vad livet handlar om
än jag själv.
Det är det som är livet.
Min gud är god och allseende,
men inte allsmäktig,
för då vore hen nämligen mycket ond.
Min gud vill att människor ska göra gott,
för att de helt enkelt mår bra av det.
Min gud vill få människor att växa, inte krympa.
Min gud vill att kvinnor talar i församlingen,
är stolta över sig själva och sina kroppar,
och låter vinden leka ta fatt i deras hår.
Min gud föraktar begrepp som mödomshinna och oskuld.
Min gud uppmanar inte till homofobi.
Min gud förstår att man kan älska och älska på nytt.
Min gud är mitt välvilliga vittne och består bara av kärlek.
Vad ska jag annars med en gud till?
Ett känsligt hjärta Hem 