I handling
I icke handling
I ord
I tystnad
Ibland ville jag bara ha en känsla i ryggen.
Ville känna att jag hade ett val,
även om det faktiskt inte var så.
Jag ville inte ha några fakta.
Jag ville inte vara praktisk.
Jag ville inte vara strategisk.
Mitt inre höll på att gå i bitar.
Jag ville bara höra.
Att du skulle skydda mig vad som än händer.
Att du inte skulle skicka mig tillbaka till fronten.
Även om det bara var en illusion.
Du vill tala om rosornas ljuva doft
Jag vill tala om taggarna.
Du kommenterar de sammetslena bladens purpurröda färg.
Jag säger att de snart kommer att vissna.
Det vackra är alltid så förgängligt.
Otillgängligt.
Rosor behöver en mylla att trivas i,
men myllan är vattnad med giftigt regn,
från falska moln på himlen.
Det är inte mitt ansvar att
att få dig att se mig.
Det är inte mitt ansvar att få dig,
att se mig genom välvilligt raster.
Det är du som kan välja
Du kan spegla mig fult eller vackert.
Den dyadiska responsen kommer att inte att bli lika.
I den känslomässiga cocktail som uppstår,
kommer du antingen få se mig
när jag är som bäst
eller när jag är som som sämst
På samma sätt är det för mig.
Vad väljer vi?
Vad riskerar vi?
Vad undviker vi?
Vad missar vi?
God Helg allesammans!
Men mest till er som har det tufft.
God helg, god helg!
Till dig som har kämpat.
God helg till dig som skördat så lite.
God helg till dig som har gått i motvind.
Nu ska du vila.
Andas in och låt dig hållas
av empati,
som du inte behöver ifrån någon annan,
än dig själv.
God helg, god helg!
till dig som aldrig fått en chans.
Vila nu i trygg förvissning.
Världen vet.
Världen ser.
Alltet ser.
Karma ser.
Långt efter att vi är borta.
Grip tag i stunden.
Vila i den.
Du vet vem du är.
Det gör ingen annan.
Så god helg, god helg!
Känner du dig ensam,
så beror det på all propaganda,
du har tvingats på.
Är du ensam,
så kan du glädjas åt
att slippa,
allt förbannat tjafs,
alla obehagliga känslor,
kring presenter som var för många eller för få,
som var fula eller fel.
God helg, god helg!
Är du ensam, så kan du glädjas åt
att slippa,
mat som tog evigheter att göra,
men som bara tog en ett nafs att slafsa i sig.
Mängder av julmat som blev över.
Människor som blev för fulla.
Bråken som alltid blir.
Taxi som aldrig kommer.
Farmor och mormor som inte drar jämt.
Barn som kommer i kläm.
Besvikelse, sorg och ensamhet.
Så god helg, god helg!
God Helg allesammans!
Men mest till er som har det tufft.
Grönskan falnar.
Löven singlar ned.
Färgerna alltmer bruna och grå
Vassare konturer,
och mörkare skuggor.
Enstaka snöflingor singlar runt i luften
och plötsligt väcks minnen och förnimmelser till liv.
Det är drömbilder av jular och frid.
Samhörighet och glädje.
Men det är bara det.
Det är bara det.
Att de inte är mina egna.
Starka drivkrafter kommer i svängning.
Känslor av krav och skuld.
Som om julen skulle kunna kompensera för allt.
Som om julen skulle kunna kompensera för något.
Tider av längtan, och med bilder som jag matats med.
Samhörigheten och gemenskapen, som egentligen ekar ödsligt.
Ju mer längtan desto mer besvikelse,
ju mer längtan desto mer ensamhet,
och ingen vill ju vara ensam vid jul.
Att födas in i livet med rädslan,
som sin trognaste vän.
Det är svårt att ta sig ur.
Den lilla flickan som var så rädd.
Hon var så ohyggligt modig,
när hon tog sina första stapplande steg.
När hon cyklade på sin cykel.
Första dagen på lekis.
I skolan.
Fan så mycket hon tog sig igenom,
fast hon alltid var så jävla rädd.
Ett liv så fyllt med skrämda hjärtslag,
och fjärilar i magen.
En mamma som aldrig gav upp.
Som alltid stöttade,
uppmuntrade
som aldrig tappade tron,
fast hon svikits så hårt.
Fast att hon borde varit räddast av dem alla,
den mest uppgivna,
så var det aldrig den hon var.
Hon sydde fast små osynliga vingar på flickans kropp,
och kämpade outtröttligt med att lära henne att flyga,
trots att hon själv så tidigt blev vingklippt.
Det tog mycket längre tid än de trodde.
Flickan flög bara lite grann.
Men hon ställde sig ofta vid en avsats
och blickade ut.
Och ibland kunde hon se hur hon lättade,
hur hon tog sats och kastade sig fram och svävade.
Svävade på möjligheter,
och sikten var klar.
Kunde känna vingarnas bärkraft.
Sen skymdes sikten och hon backade lättad tillbaka.
Nu har livet passerat gryningen.
Tidig eftermiddag eller sen kväll kan det vara.
Jag är glad över att inte veta.
Livet blev mycket mindre här och nu.
Mycket mer av ekon och återblickar.
Mer av insikter hur det måste ha varit.
Varje ålder så fylld av sitt.
Livet är kort, så fasansfullt kort.
Och alla möten som inte är i fas.
En massa möjligheter och svåra val,
som aldrig kommer igen.
Jag kan inte göra annat än att välja.
Jag kan inte välja rätt eller fel,
bara välja om.
Lyssna på ljudet av tiden som flyr.
Jubla högt över varje morgon som reser sig.
Det är här och nu det sker,
så nyp mig hårt i armen, så att jag förstår.
Få mig att känna hur det känns,
att vara trygg och rotad i jorden.
Hur det känns att vara förlikad med hur det blev.
Att inte behöva tänka på alternativa liv.
Inte behöva drömma mig bort.
När jag inte längre tänkte att jag kunde börja om,
det var då jag förstod att jag hade vuxit upp.
Herregud, vilken tid det tog!
Så naiv, så vilsen, så tveksam till nästa steg!
Så många stickspår,
fast kanske var de dem som gav mig livet.
Gör mig nu till ett stadigt träd med enorma rötter,
och en stam som står pall för allt.
Jag tror att jag kan stanna.
Kvar.
Här.
Kanske…
Med lite mer.
Rötter…
Snön virvlar i luften
mörkret blev inte längre lika mörkt
Plattformen blev hal
Blåsten blev snål
Tågen blev genast sena
och mycket fullare.
Jag klarar inte trängseln.
Jag vill bara armbåga mig ut,
och aldrig komma tillbaka.
Äckligt fången i ekorrhjulet.
En fri slav. En förslavad fri.
Jag vet att jag är otacksam,
att jag vill för mycket.
Men jag vill ut ändå.
En känsla är en känsla,
och kan aldrig vara falsk.
Du kan kämpa och försöka
att forma den till något annat,
men en känsla är alltid sann.
Du kan tolka den på miljoner olika sätt,
men den kan aldrig vara annat än rätt.
En känsla är den viktigaste ledtråden,
sen kan huvudet snacka hur mycket det vill.
Den säger gasa, bromsa, sväng undan eller fly!
Den pockar tills den blir sedd och förstådd.
Känslan av att vara värdelös,
kan få mig att prata i evigheter,
men för mig inte fram en millimeter.
Känslan får oss att minnas och agera
och kan ju göra så ont.
Men mötet med någon som kan dela min känsla,
tänk hur enkelt det blir!
Tänk hur jag blir mindre ensam!
Ett inre barn blev äntligen mött.
Behov blev sedda, nu sover hon sött.
Åh stråkars tröst,
åt ett sjunket bröst.
Åh stilla pianoackord,
fyll min ödegård!
Sänk mina andetag,
vid ett vattendrag.
En barndom behöver levas om.
Sörj inte mer, kom bara kom.
Vänta inte mer!
Ingen annan ser!
Ingen annan ger.
Ingen annan ler,
som du själv kan.
Ja minsann!
Åh vackra stråkar,
lugnar inre vråkar.
Pianots magiska klang.
Barnet som sprang.
Toner bäddar mjukt,
åt barnet som blev sjukt.
Hon som snabbt blev stor.
och bästa vän till mor.
Åh stråkars virvlande tromber.
Letar sig förbi minor och bomber.
Torkar tår på kind och släpper känslan fri.
Fyller barnet med värme och ny energi.
Ett känsligt hjärta Hem 