Bostadsbubblan

Bostadsbubblan
Det byggs och det bankas
i varje bostadsrätt.
Framgångssagor i bostadskarriären,
ska hamras fram på detta sätt.

Ministern tror inte på bostadsbubblan
”Den ska vi förhindra genom att se till,
att det alltid finns bostadsbrist”.
För att priserna ska öka och aldrig stå still.

Vilket hån! Högt ovanifrån!
hon som besökte hemlösa i nollgradigt väder,
iklädd kort kjol och strumpor av nylon,
ovan vid att frysa och därmed i tunna kläder.

Allmännyttan har de gjort till något fult
Aldrig att de tänker bygga upp den igen.
Så obeskrivligt grymt och ohemult!

Hyresrätter – snart lika ovanliga som leoparder.
och trots att syftet inte ens var vinst,
har de ändå dragit in så många miljarder,

En bostad som är grunden för trygghet, ja för allt.
Den självklara basen,
är inte att räkna med i Sverige som har blivit kallt.

Det är numera ganska ensamt på barrikaderna,
för de forna kämparna släppte kollektivet,
och vandrar nu på de fina köpta esplanaderna.

De oroar sig nu själva för bubblor och priser som faller,
väljer att inte se vad hemlösheten gör,
glömmer idealen, och gömmer sig bakom hemlarm och galler

Illusionisterna fortsätter att ropa varg,
pekar dit där folket borde titta minst,
förvillar, skymmer sikten och gör en arg,

medan de girigt länsar det allra sista.
Går sen i tidig pension och skriver böcker,
som vi kan ha men ännu hellre mista.

 

En klättring


Jag klättrar upp för ett berg.
Jag bad aldrig om att få vara här.
Ett illvilligt öde tvingade mig.
Nu är jag här.
Kämpandes med berget.
Med tårarna som grumlar sikten,
måste jag försöka andas lugnt,
och titta noga vart jag sätter mina fötter,
hur jag placerar mina händer.
Om jag tittar ned…
Fasansfullt perspektiv.
Måste titta framåt, uppåt.
Måste vara här och nu.
Letar efter sprickor.
Något att hålla fast i.
Måste talka fingrarna noga,
när paniken får svetten att bryta fram.
Klättring är svårt nog utan bagage.
Här blir alla ljud till ekon,
stenar kan rasa och krossa mig,
hur lätt som helst.
Foten halkar och jag blir hängandes i en hand,
får åter fäste och kan för ett ögonblick pusta ut.
Sen sträcker jag mig efter nästa mål.
Mina andetag mot klippväggen,
mitt hjärtas dunk.
Du är alldeles nedanför mig.
Du följer tacksamt efter,
på min valda väg.
Min krigare.
Vi är för unga för att dö.

Parkens lunga

Nu vandrar vi i parkens lunga
Silver, mossgrönt och umbra
Det är vår egen park,
i en säregen värld.

Våra röster och kroppar förvrängda,
annorlunda eller kanske sannare än någonsin.
Parken bjuder oss ständigt på nya vyer.

Just som förtvivlan sätter in,
då visar den upp något alldeles nytt,
som får oss att stanna upp och förundras.

När paniken och ångesten,
drar ihop sig och får oss att kippa efter andan,
så erbjuder parken oss sina alveoler.

Vi stannar upp.
Landar i ett famntag,
och så sipprar syret in.

Vi kan gå lite till,
och snart kommer skymningen,
och bäddar in.

Mörkret döljer tårar och förtvivlan,
och träden erbjuder sin tröst, sitt lugn, sin visdom.
Månen slickar deras stammar med glänsande tunga.

Expediter


Jag går fram till kassan.
Jag ler vänligt och tänker säga hej.
Expediten har svullna spända läppar.
Hon tar min flaska utan att möta min blick.
Hejet fastnar i halsen.
Hon slår in min vara i kassan och frågar sin kollega när hon slutar.
”Medlem?” frågar hon och tittar snabbt på mig med en uttråkad min, och flyttar sedan blicken lika snabbt.
”Ja”, säger jag och känner mig helt osynlig och betydelselös medan jag räcker fram mitt medlemskort.
”Tjugonio och nittio” säger hon med blicken på påsen som hon stoppar ned flaskan i.
Hon räcker fram den utan ett ord.
Jag vet att det finns människor vars enda möten med människor är dem de får när de handlar.
Jag vet att jag kan bli en av dem.
Och när jag tänker det vill jag inte leva.

Det är då jag vill flytta och leva i en liten,
liten stad där alla känner alla,
där någon märker att jag finns.
Sen går jag till apoteket och hämtar ut mina Atarax,
som doktorn sa att jag kunde ta om ångesten blev för stark.
Receptarien säger hej så vänligt att jag blir häpen.
Hon säger också välkommen och frågar vad hon kan hjälpa mig med.
Jag lämnar fram mitt recept.
Hon försvinner snabbt iväg och är lika snabbt tillbaka.
Hon frågar om jag har tagit de här tabletterna förut.
Jag svarar nej.
Hon förklarar noga hur jag ska ta dem, hur man kan känna, att man kan bli lite torr i munnen.
Hon tar betalt och säger tack och sedan varsågod.
Sen ger hon mig kassen och tittar mig i ögonen och säger:
”Ha en fin kväll.”

Svanar


Vi har alltid vetat det.
Vi är det där paret.
Paret som håller sig mest för sig själva.
Som tycker att det vi har är tillräckligt.
Rollerna växlar som i tiodans.
Blir aldrig monotont.
Det går inte att ändra på.
Vi är vi,
och sällan bara du och jag.
Vi är svanar.

Jag har inget att lära om sorg

Himlen föll ned över mig,
ännu en gång.
men den här gången rämnade också marken.
Jag har gråtit, skrikit och förbannat gudarna.
Jag har vrålat varför.
Varför jag?
Varför vi?
En sak vet jag dock säkert:
jag har inget att lära om sorg.
Har vandrat de där fördömda stigarna förr.
Den där jävla döden.
Den här gången ska jag skicka tillbaka brevet.
Jag ska märka det med adressaten okänd.
Stämpla posten som obeställbar.
Vi dör allihop.
Vi är alla döende.
Det är det enda vi verkligen vet.
Min älskling du kommer aldrig vara ensam.
Jag viker aldrig ifrån din sida.
Men hur blir det med mig?
Ensam kvar i ett öde land?
Nej, nu tar vi det där jävla brevet,
och skickar det all världens väg,
så passar vi på att leva utav helvete,
medan vi är döende.
Lever på av bara fan,
innan vi dör.

Jag tog dig aldrig för given


Det finns inga andra än oss,
som vet hur det är,
och hur det har varit.
Vad vi har.
Och har haft
Nu har vi bara nu.
När tankarna rusar framåt,
hugger skarpa knivar rakt igenom kroppen min.
Där vilar bara svärta och mörker,
så jag backar tillbaka till här och nu,
och märker att det som ligger framför är vackert.
Jag tog dig aldrig för given,
och vi slösade ingen tid.
Så jag stannar kvar.
Framtidslös.
Här och nu.
Andetag för andetag.

Jävla januari


Det var alltid du som var bra på datum
För mig var de aldrig riktigt exakta
Men tredje januari glömmer jag aldrig
Då ringde läkaren
Dina provsvar
Chock och ovisshet
Förvirring
Femte januari mer besked
Svart mörker
Skräck
Övergivna i en atomvinter
Allt förändrat
Dag för dag
Timme för timme
Minut för minut

Sjätte januari
Då ramlade taket in
och framtiden rämnade
Då sjönk allting in
och jag inventerade
Började ta ut förlusterna i förväg,
och då hamnade jag i helvetet
Det mörkret hade jag aldrig sett,
trots allt vi varit med om
Då grät jag tills min kropp inte orkade mer
Sen satte ångesten in och visade slutet
Ett oändligt mörkt vatten av meningslöshet,
och fullständig övergivenhet
Jag sjönk som en sten mot botten
Jag och skakade av sköld och utmattning
Magen var helt i uppror,
kunde inte ens behålla vatten

Sen lyfte jag luren,
och bad om hjälp
Och det fanns någon där
Faktiskt flera stycken
”Vi finns här för er”,
ekar nu inom mig,
ligger runt oss som en varm filt,
i den nya okända,
märkliga värld vi har hamnat i

Du sover inte längre lugnt om natten

Du sover inte längre lugnt om natten.
Dina andetag lugnar inte som förr.
Jag önskar att jag kunde ge dig ro i stilla vatten,
men det vi har hamnat framför är en gigantisk dörr.
Jag vill inte vara någon annanstans,
än här med dig. Vid din sida.
Du är allt för mig, min andra chans.
Jag stannar här, redo för att strida.
Vi lovade ju varann.
Vår kärlek är inte som andras,
du är en mensch, en riktig man,
och kan verkligen inte klandras.
Det vi har är en evig låga.
Det vi har är allt.
Får oss så ofta att våga.
Det är aldrig kallt.
Så länge vi andas djupa andetag,
och lägger oss tätt intill.
kan inget rubba våra hjärteslag,
nej tiden kommer att stå still.

Aldrig mer landa hårt i betongen

Jag vill aldrig, aldrig mer landa hårt i betongen.
Jag vill aldrig slukas upp av det svarta.
Som jag gjorde den där gången.
Mina vingar ska ingen få klippa igen
Mitt värde ska inte lämnas för bedömning av någon annan,
För jag känner mig bättre än någon vän
Det låter så enkelt,
men är så svårt,
för i stunder av trytande ork kan ord och blickar få fäste,
och trycka ned mig så hårt.