Jag levde som en observatör,
lite vid sidan av.
Livet etsade sig fast som ett eko,
och jag sparade minnena,
känslorna, orden, beröringen, smakerna och dofterna
och la dem i mina inre magasin.
Som om jag vore en upptäcktsresande.
Som om det skulle komma ett sen.
Hur mycket jag än påmindes om förgängligheten,
kunde jag aldrig bli mer än en åskådare.
Kanske gjorde livet på riktigt för ont,
för att komma nära,
eller så är det bara så jag är skapt.
Jag samlar och sparar allt:
det hemska,
det fula,
sorgen,
hatet,
ångesten,
rädslan,
smärtan,
det vackra,
det underbara
glädjen,
nyfikenheten,
det förunderliga
och framförallt: kärleken.
Och jag kommer att bära allt vidare.
Och en dag ska jag plocka fram allting,
då vi möts på riktigt,
och berätta,
för er alla,
som gav mig värme.
Som gav mig ljus.
Kategori: Dikter
Något jag aldrig får
Jag vet inte vad det är
jag väntar mig av ett möte
men det är i alla fall
något jag aldrig får.
Det där ständiga pratandet förbi varandra.
Tillställningar med krystade skratt och leenden.
En redan förutbestämd koreografi,
där meningarna måste vara i olika längd,
beroende på vem man är.
Jag förstår att det är mitt eget fel
Jag blir alltid konstig,
när väggar och tak kommer för nära.
När jag vet hur lätt bilan faller.
En smekning
En hand
En smekning
Kan lova så mycket
Kan stanna upp
och lämna så mycket besvikelse
Kan kännas varm
Kan kännas het
Kan kännas kall
Kan kännas loj
Kan kännas likgiltig
Kan lämna så mycket längtan
Så mycket sorg.
Fredag igen
Fredag igen.
Den här gången ska jag passa på.
Passa på att leva helt och fullt,
så att jag inte blir så bedrövad på måndag igen.
Inte behöver känna att jag inte har något liv,
att jag inte har använt mina sinnen.
Inte känt lukten av skog och gräs.
Låt mig slippa känna så en enda gång till.
Låt mig slippa pendeltågets samlade ångest,
bland avstängda resenärer,
som inte vill vara där.
Som instängda fåglar,
som tappat tron på att få känna vinden under sina vingar,
sitter vi där med tufsiga fjädrar.
Jag skulle inte vara här.
Skulle ha blivit något annat.
Någon annan.
Skulle ha varit fri i själen,
och skulle ha varit en av dem som slapp.
Skulle varit fågeln och bara flugit iväg.
Poesi
Hantverket är bara medlet,
inte konsten.
Du tar ett ord och ger det en mening,
genom att lägga dem på rad eller ett och ett.
Du tar det i din kropp och känner hur det känns,
i varje nerv, i varje fiber.
Du smakar på det och gör det till ditt,
och ingen annans.
En dag kommer någon annan,
att ta dina ord
och göra dem till sina,
och ingen annans.
Och det är precis så det ska vara.
Brinner som facklor, för det värsta har redan hänt
Jag tänker inte längre förminska mig,
och krympa mina drömmar.
För att människor inte ska känna sig hotade.
För det värsta har redan hänt.
Jag tänker måla läpparna ilsket korallröda,
svepa min kropp i vilka kläder jag vill.
Och jag kommer att säga min mening.
Åskådare och kritiker.
Yttre som inre.
Vem ska kunna straffa mig?
För det värsta har redan hänt.
Det går inte längre att kväva elden
Den segrade över mörkret,
och brinner som facklor över hela staden.
För det värsta har redan hänt.
Jag och min kropp
Tack min kropp för att du ställde upp så fint
Tack för att du alltid fanns där för mig.
Jag är så tacksam för att jag fick bo just i dig.
en sån ynnest att ha fått en hittills fungerande kropp.
Min fina kropp hjälpte mig på varje hästrygg,
formade sig till fitnessprofilen,
anpassade sig till att bli triathleten,
spinninginstruktören, och muay thaien.
Ställde upp på universiteten.
Gav ett hem till ett embryo
och gav mig en son.
Gav mig en kropp att älska med
gav mig en kropp att sörja med,
men gav den mig verkligen en kropp att vara ensam med?
Fångad konst
Konsten borde vara fri men är fångad,
i kotterier och tyckarelit,
omgärdad av murar.
De finns där under ytan,
som armerat stål,
omöjliga att tränga igenom.
Jag tänker inte betala pengar,
för att läsa om människor,
som sparkar in öppna dörrar.
När konsten borde slå upp hål i väggar
och få taken att lyfta!
Det äcklar mig,
hur man vill visa att man tillhör de goda,
och de andra är fula och onda.
Hur man tar monopol på tyckandet,
och gör avvikande åsikter till krigsförklaringar,
hur man tillåter sig att hata, kränka förnedra, kväsa och skrämma,
under förespeglingen att det är för ett gott syfte.
Hur kan man sova med såna vidriga brott på sitt samvete?
Det tröstar mig,
att veta att de stora stjärnorna,
de riktiga konstnärerna,
aldrig kommer fram,
genom redan insparkade dörrar.
Det ligger nämligen i konstens natur.
Konsten kräver mod och integritet,
och vem behöver minnas en nullitet,
frammanad genom ryggdunk,
skapad genom trygg lunk?
Och du ska leva livet
Och du ska leva livet
Och mitt i det outhärdliga,
kommer du vårt hjärta,
meningen med vår existens,
och hedrar oss så innerligt.
Du lyser till med upp,
när stormen rasar och knäcker,
träd och människor.
Hur du vände.
Hur du nu lever.
Vi vågade aldrig drömma,
men nu glänser du,
och vi tackar gudarna.
Och nu mitt i stormens öga,
ska du leva livet,
för livet är ditt,
och så hedrar du vårt.
Tillsammans är vi starka,
och vi ska orka.
Vi ska våga hoppas,
och ta dagen som den är.
Som att bli galen
Det som händer är galenskap.
Det som händer gör mig galen.
Är jag redan galen?
Det som händer inuti mig,
det otäcka som växer inuti dig,
är ingenting annat än galenskap.
Söndersmulat liv.
Vidriga ord som palliativ.
Din varma kropp alldeles intill,
ögonblick jag vill göra till evighet.
Jag befinner mig i öde ensamhet,
som om jag redan lämnat jorden,
och tittar ned.
Perspektiv jag inte vill ha.
Väskorna packade och vet inte vart vi ska.
Resan vi aldrig beställde.
Lång väntan i avgående hallen,
ohyggligast med alla tankar i skallen.
Ett känsligt hjärta Hem 