Jag vet inte vad det är
jag väntar mig av ett möte
men det är i alla fall
något jag aldrig får.
Det där ständiga pratandet förbi varandra.
Tillställningar med krystade skratt och leenden.
En redan förutbestämd koreografi,
där meningarna måste vara i olika längd,
beroende på vem man är.
Jag förstår att det är mitt eget fel
Jag blir alltid konstig,
när väggar och tak kommer för nära.
När jag vet hur lätt bilan faller.
En hand
En smekning
Kan lova så mycket
Kan stanna upp
och lämna så mycket besvikelse
Kan kännas varm
Kan kännas het
Kan kännas kall
Kan kännas loj
Kan kännas likgiltig
Kan lämna så mycket längtan
Så mycket sorg.
Fredag igen.
Den här gången ska jag passa på.
Passa på att leva helt och fullt,
så att jag inte blir så bedrövad på måndag igen.
Inte behöver känna att jag inte har något liv,
att jag inte har använt mina sinnen.
Inte känt lukten av skog och gräs.
Låt mig slippa känna så en enda gång till.
Låt mig slippa pendeltågets samlade ångest,
bland avstängda resenärer,
som inte vill vara där.
Som instängda fåglar,
som tappat tron på att få känna vinden under sina vingar,
sitter vi där med tufsiga fjädrar.
Jag skulle inte vara här.
Skulle ha blivit något annat.
Någon annan.
Skulle ha varit fri i själen,
och skulle ha varit en av dem som slapp.
Skulle varit fågeln och bara flugit iväg.
Ett känsligt hjärta Hem 