När de inte finns
När de inte räcker till
När allting går sönder,
hur beskriver man det?
Som ljudet av krossat glas?
Eller som tusen knivhugg?
Känslan när hjärtat slits ur kroppen?
Som ett avgrundsskri,
medan man faller från tiotusenmeters höjd?
Etikett: prosalyrik
Spring en mil
Köp ett hus, köp en bil
spring en mil
Köp trendigaste maten
Och lägg på de snyggaste faten
Köp sjysta kläder och skaffa en stil
Spring ännu en mil
Kolla alla trender
Köp frukt och en smoothieblender
Ta en selfie med ett smil
Spring mil efter mil
Publicera på insta, fejjan och twitter
Skriv en status med ett fnitter
Framhåll vikten av att inte sitta still
Spring en runda till
Visa att du har huvudet på skaft
Skriv en uppdatering om tankens kraft
Skriv att den kan göra dig frisk.
Tillsammans med frukt och fisk
Spring ett extra varv
Acceptera inget slarv
Ta en selfie där du visar formen
visa sexpacksnormen
medan jag postar att trots allt slit och nyttigt tugg,
brydde sig inte livet och cancern ett dugg.
Det vidrigaste av besked
Åh det skulle jag aldrig klara säger vissa,
när jag berättar om det som har drabbat oss,
det vidrigaste av besked.
Tror ni livet bryr sig ett enda dugg om det?
Som om livet inte bara kväver en gäspning,
och säger: ”lev eller dö! Gör som du vill!”
Solen kommer att gå upp och ned ändå,
vågorna rullar in och tidvattnet kommer och går.
Existensen struntar i vem,
och åren går,
med eller utan
tick, tack
ex corde meo
Tingens fasthet
Ibland måste jag lägga mig ned
på det kalla hårda golvet
för att få lite perspektiv.
Bara ligga där och känna tiden.
Betrakta tingens fasthet.
Inte lösliga som jag.
Att mötas är att dömas
Att mötas på riktig är svårt
Hur många minuter har jag på mig för att du ska välja min färg?
På ett ögonblicks sekund har du dömt mig,
för att du inte vill förstå.
Du ryggar tillbaka av min ärlighet,
fortfarande kvar i intellektet,
oförmögen att dela med någon annan.
Eller kanske är du oerhört rädd?
Ovetande om att din kropp läcker.
Den delar med sig av informationen den vill dölja.
Din ovilja att mötas.
Dina sirliga förklaringar som ska kamouflera din rädsla.
Men också ditt utövande av makt.
Att mötas är att dömas,
men jag står kvar och tänker inte krypa ihop
eller låta mig krympas.
Jag tänker inte skämmas och dölja vem jag är.
Jag är.
Här.
En ny värld med min penna
Jag ska skapa en ny värld med min penna,
där du och jag dansar för evigt tillsammans.
Där framtiden är oändlig som ett hav,
och där sjukdom och smärta ger sig av.
Jag ska skapa en plats där vi blir gamla,
där vi både hinner att leva och titta tillbaka.
Där vi vaknar och somnar i varandras famn,
och där ingen någonsin glömmer våra namn.
∞
Det räcker med just nu
Just nu älskar du
Just nu är du lycklig
Det är det enda som räknas
Du kan inte inteckna framtiden,
den kan inte intecknas
för den finns inte.
Det är bara vad du tror
Tron på framtiden
Så essentiell
En förutsättning
Och ändå finns den bara i ditt sinne
Och en dag
är den bara
ett minne…
Hon målar med svarta nyanser
Hon målar bara med svarta nyanser,
för det är det enda hon ser.
Det finns inget skimmer
och färgerna på färgpaletten är döda.
Alla har smält samman till en sörja,
gjord på likdelarna av hoppet och framtiden som dog.
Iklädd sin gamla målarskjorta målar hon fram
atomlandskapet som omger henne,
men så länge penseln rör sig över duken
kan hon andas
och hon vill andas,
det vet hon nu
Hon vill leva för sin ättelägg
så därför målar hon vidare,
utan att stanna upp.
Smaken av politik
Tomma ord med en syntetisk smak,
en kedja av ord som inte är rak.
Ord med en smak av beska,
som gör allt annat än att läska,
och är också helt utan substans.
Producenten tycks vara någon annanstans.
En unken, vidrig eftersmak,
som mat ifrån ett ruffigt hak,
eller efter mat som blivit skämd.
En krögare skulle ha blivit stämd.
Ord som sprungna ifrån en robot,
med avsaknad av känslor, empatilös och kall,
lämnar efter sig den obehagliga smaken av metall.
Den smak man får när det handlar om liv eller död,
och den andre inte bryr sig om din nöd.
Andra producerar ord som doftar bubbelgum,
magen förblir tom, känner sig lurad och dum.
Åskådaren
Jag levde som en observatör,
lite vid sidan av.
Livet etsade sig fast som ett eko,
och jag sparade minnena,
känslorna, orden, beröringen, smakerna och dofterna
och la dem i mina inre magasin.
Som om jag vore en upptäcktsresande.
Som om det skulle komma ett sen.
Hur mycket jag än påmindes om förgängligheten,
kunde jag aldrig bli mer än en åskådare.
Kanske gjorde livet på riktigt för ont,
för att komma nära,
eller så är det bara så jag är skapt.
Jag samlar och sparar allt:
det hemska,
det fula,
sorgen,
hatet,
ångesten,
rädslan,
smärtan,
det vackra,
det underbara
glädjen,
nyfikenheten,
det förunderliga
och framförallt: kärleken.
Och jag kommer att bära allt vidare.
Och en dag ska jag plocka fram allting,
då vi möts på riktigt,
och berätta,
för er alla,
som gav mig värme.
Som gav mig ljus.
Ett känsligt hjärta Hem 