Salam, salam välsignade fred,
inget kan vara större än det.
Demokrati och yttrandefrihet
ingenting är viktigare än det.
Empati blir så fattigt och ensamt,
om det inte får luta sig, på ömsesidighet.
Eftertanke och reflektion,
kan aldrig ske under rädsla.
Så trygghet måste vara den enda vägen,
till om än inte sanna, men sunda svar.
Så salam, salam välsignade fred.
Etikett: Dikter som känns
Den överlägsna arten
Människan är den mest hjälplösa varelsen på jorden.
Vid födelsen och de första åren på jorden helt beroende av andra.
Inte ens känslorna kan hen reglera själv.
Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 24 års ålder.
Tänk så mycket omognad som har spridits innan dess…
Och vissa mognar aldrig,
utan förblir omogna som barn,
vilket ofta ställer till det såklart…
En människa behöver
bli älskad, sedd, förstådd och respekterad.
Behöver balans för att återhämta sig.
Kan tämligen enkelt brytas ned.
Sedan på ålderns höst,
blir hen beroende och hjälplös på nytt,
ibland hjälplös som ett spädbarn.
Så förunderligt då att människan
anses vara den överlägsna arten.
Kanske är denna sårbarhet, alla brister, alla behov
just det som gör hen så överlägsen?
En komplex varelse för vilken det inte är tillräckligt att överleva,
utan nödvändigt att verkligen få leva helt och fullt.
Då tappar jag hoppet
Då tappar jag hoppet
Tänk om alla fick vara profeter.
Tänk om alla fick vara kungar och drottningar.
Tänk om alla fick känna sig värdefulla,
precis som de var.
Tänk om hat, besvikelse, skam och avund
inte fanns.
Tänk om harmen av orättvisor var överflödig.
Då skulle amygdala sova gott.
Men när vänligheten har en prislapp,
och empati handlar om kronor och ören?
När egoismen har tagit över hela människan
och lagt sig som en kokong över hela organismen?
När ungdomsdyrkan har tagit över erfarenheten,
och ytan får överglänsa vetenskapligt slit?
Då!
Då har jag svårt att se någon framtid.
Då tappar jag hoppet.
Då är nu.
Hoppet är tappat.
Hoppar tappert
på de resterande ångorna
ifrån ljuset.
Vi är inte ensamt
Livsenergin kommer och går
Jag försöker fånga de få stunder då kraften ger mig styrka att stå
Jag tar mig då darrande ut i det svaga vinterljuset
Det är som om jag vore dödligt sjuk
så svag, så svag
Ligger vaken och blandar natt och dag
Andra har varit med om samma sak,
fast att det känns omöjligt att kunna överleva
Du säger att vi ska ta en sak i taget
Du säger att jag kommer att klara det
Om du bara visste hur mycket det betyder
En sak i taget
En dag i taget
Inget sen, bara nu, nu, nu
Du ska komma till oss med soppa
Du säger att vi ska klara det
Vi
Vi är inte ensamt
Vi är tillsammans
Vi betyder allt
Vårt hus
Vårt hus är en organism,
som andas.
Den andas människor.
Familjer.
Den bullrar av byggen och bråk.
Och den porlar av skratt, drömmar och liv.
Djupt inne i dess kropp finns minnen, skuggor och ekon
av liv som levts.
Liv som synts och hörts.
Liv som passerat obemärkta förbi.
Unika enastående liv,
är de alla.
Dessa ekon!
Ovärderliga!
Grunden till en anständig civilisation.
Låt dem aldrig suddas ut.
Ord
När de inte finns
När de inte räcker till
När allting går sönder,
hur beskriver man det?
Som ljudet av krossat glas?
Eller som tusen knivhugg?
Känslan när hjärtat slits ur kroppen?
Som ett avgrundsskri,
medan man faller från tiotusenmeters höjd?
Ett känsligt hjärta Hem 