Jag lever med känslan av att vi en gång,
ska mötas på riktigt,
och prata om hur vi har haft det.
Summera våra liv
Men det händer ju aldrig
Livet är inte avslutade kapitel,
utan rullar på i oändliga processer,
som rör sig i dåtiden, nutiden och framtiden.
Och om man nu trodde att något var avslutat,
så kan man ge sig katten på,
att något litet minnesfragment lirkar upp dörren,
så att allt väller ut igen och måste sorteras på nytt.
Könsapartheid, slöjor och hedersmord
Helt främmande ord när jag växte upp.
Jag inser att jag hade sån tur,
att jag växte upp i en tid och på en plats,
där jag fick leva som jag var.
Hade jag fötts någon annanstans,
hade jag kanske stenats ihjäl.
Hade jag levt i en annan tid
hade jag kanske bränts på bål.
Det är därför jag reagerar så starkt på allt förtryck.
Människor som vill tala om hur andra människor ska leva.
Det har börjat blåsa andra vindar.
Som åter vill styra kvinnors liv
Som vill göra kvinnor smutsiga
Mindre värda
Men som också vill göra männen till djur.
Man säger att vi inte ska lägga oss i
Men jag, jag kommer jag aldrig, aldrig kompromissa,
när det gäller patriarkat och dolda agendor.
Mina motiv är rena.
Jag tänker kriga för att slippa,
höra om ett enda skamligt mord till.
Ett enda tvångsäktenskap till.
Och ni som vill smutsa ned dem som krigar och kämpar.
Det är ni som till sist kommer stå med den stora skammen.
Det är ni som aldrig hade någon heder att kämpa för.
Vi ska inte synas
Bomba järnet
Bomba av bara fan
Vi ska sätta vårt avtryck
på hela jävla stan
Vi ska måla och wavea
vi ska traska och bomba
så att ingen nånsin glömmer oss
Fast att politikerna gjorde allt
Som om nolltoleransen skulle stoppa oss!
Vi ska rista in våra tags,
så att de alltid kommer att lysa igenom
Vi ska springa ifrån snutar och väktare
och om vi inte lyckas
ska vi rista ner hela snutstationen också.
Och ni kan ge oss all världens
straff och skadestånd
och hota med att vi aldrig
kommer att få en lägenhet och ett riktigt jobb.
Men den skiten tror väl ingen på?
För det hade vi inte fått ändå!
Och försök att få oss att betala!
Försök! Försök att lugga en skallig!
Försök att utesluta oss ur ert samhälle,
er gemenskap vi aldrig har tagit del av
Medan ni försöker, går solen upp
och skickar gnistrande solstrålar
mot våra färgsprakande brott,
mot våra feta chrome piecer
throw ups och tags
Medan ni går och drömmer om att jobba er fria,
är vi redan fria och lever vår dröm.
Tänk att det egna aldrig kan vara bra
I mitt land vill vi gärna bli solbrända
Brun hy är vacker tycker vi,
och solar ibland så mycket att vi riskerar vår hälsa
I andra länder innebär brun hy låg klass
Därför skyddar man sig så mycket man kan mot solen.
De som inte har något val utan måste vistas ute,
markeras automatiskt ut som lägre klass.
Men inte om din hudfärg från början var vit.
Då går det tvärtom bra.
Överklassen i Asien trippar fram med breda solhattar,
och ibland även paraplyer
Alla smörjer de sig med krämer,
som alltid har texten snail white.
Tänk att hierarkier alltid ska behöva finnas!
Tänk att vi alltid ska behöva känna oss bättre än någon annan!
Tänk att människan ska vara så ytlig och banal,
när hon nu är så intelligent…
Mitt inre är ett kaos
En vulkan som bubblar
Marken skakar hotfullt till ibland
Jag försöker ta mig samman och lyssna på bubblet,
men det är bara en massa minnesfragment.
Fragment med det gemensamma att de gör så väldigt ont.
Det tar så mycket energi att försöka hålla ordning på dem.
Lägga ihop pusselbitarna,
så att de passar,
och bildar ett golv att gå på.
Som håller.
På nyheterna berättade de att man nu tror sig kunna hitta bot för alzheimers.
Forskarna har hittat ett sätt att få hudceller att ändras till nervceller,
och kan nu prova mängder av olika substanser för att hitta en bot.
Man tror också att man kan hitta en bot mot schizofreni,
och kanske en rad sjukdomar till.
Är det inte fantastiskt hur läkevetenskapen har gått framåt?
Tänk vilken lottovinst att vara född i en tid och på en plats,
där ett människoliv fortfarande är värt något.
Ett land där vi räddar små, små prematura bebisar som inte är större än en handflata.
Ett land där djurplågeri är förbjudet och djuren kan åka till sjukhus.
Kontrasten blir så stor när nästa nyhet är att ett folkmord väntas i Burma,
och att läsa i tidningen att dödsskjutningarna i Sverige ökar snabbast i Norden.
Kontrasten blir så stor, när man läser,
att polisen inte har resurser till att prioritera utredningen av en gruppvåldtäkt,
men omedelbart låste in en misstänkt skattesmitare i häkte med fulla restriktioner,
och att kommunen köpte tre lägenheter till en polygamist för 14 miljoner,
medan våra utsatta medborgare får sova på gatan.
Visst blir det kontraster…
En konstig flicka är jag
Ensamvarg och ultrasocial.
Hypersensitiv och rastlös utan diagnos är jag.
Glad som alla lärkor i världen
Det är jag
Gråter tårar som kan fylla en ocean.
Det gör jag
Skrattar pärlande, skrockande och bittert,
men aldrig på samma gång.
Liten uppkäftig flicka är jag
Ängslig hönsmamma är jag
En tiger och mamma är jag,
men aldrig någonsin en tigermamma.
Älskar livet gör jag
Hatar att leva göra jag
Fruktar gör jag ofta
Min kropp darrar som ett asplöv av krav och ambitioner.
Darrar av kyla
Darrar av orättvisor
Tröttnar aldrig
Tröttnar alltid
Men aldrig på att älska
Er
Havet är himlens spegel
med ett eget inre liv
Det är aldrig detsamma.
Vågornas andetag är alltid regelbundna,
men olika som alfa, beta och gamma
Solen målar med flytande silver
och regnet med pastell
Skymningen lägger mörkblå skuggor
och himlen blir en akvarell
Vid havet kan jag andas
Vid havet får jag ro
Den sista morgonen,
när jag ska ta farväl av vågorna,
lägger jag mig på rygg,
låter dem trösterikt vagga mig en sista gång
Lova att vi kommer att ses igen!
Lova att jag kommer vara trygg!
Ibland rycks jag med i den där längtan,
jag så ofta hör ifrån andra.
Det där med att äga,
äga något som bara är mitt eget,
som om det vore den optimala tryggheten.
Det är när otryggheten kryper inpå.
När det känns som att rättssamhället rämnar,
och man är lämnad åt slumpen,
att människor ska vilja göra gott,
ta hänsyn fast att de inte behöver.
För det finns ingen som tar dem i örat,
om de väljer att låta bli.
Alla ska göra som de vill
Den enes vilja att leva ut,
gör att den andre inte står ut och vill fly.
Det är då jag vill ha något eget.
Något tryggt,
men det finns ju inte på riktigt.
Det finns ju ingenting som man inte kan förlora.
Inte ens i ett elfenbenstorn.
Jag längtar alltid hem när jag reser bort,
fast att jag har längtat bort så starkt,
att jag nästan inte har stått ut.
När jag är borta,
längtar jag efter mina nära och kära,
och de är ju så få.
Och jag kan inte låta bli att undra,
om jag är nära och kär för dem
Ändå är jag så rotlös,
och är aldrig stationär.
Fast att jag älskar rutiner,
och att allt är likadant.
Blir fast på platser,
utan att packa upp.
Utan att landa.
Som ett frö som inte hittar någonstans att gro.
Ett känsligt hjärta Hem 