Vi åkte in till stan
och flanerade runt
och gjorde oss ingen brådska,
vilket är ovanligt för oss,
och när vi satte oss på en bänk,
kände jag så starkt,
att jag inte ville hem,
säger hon sorgset.
För innanför dörren väntade
alla krav och plikter.
Den där känslan av att någon väntade
och blev försummad,
medan vi bara strosade omkring.
Så stark den var,
den där känslan,
fast att lägenheten var tom,
och endast fylld med slentrian.
Jag borde köpa mig en nattklubb
Jag borde köpa mig en nattklubb
En egen klubb som spelar techno trance och rave,
för folk som levt halva livet,
och inte bara tänker på pensionen.
Musik för folk som inte har somnat in som zombies.
En klubb för oss som fortfarande lever.
Som fortfarande dansar galet och vilt.
En klubb för folk som vågar.
För oss som ger fingret åt Valiumsverige,
och inte ser slutet, utan en början.
Vi som inte vävde in falskheten i våra liv,
och blev ett med den snöpta sörjan.
För oss med känslolivet i behåll,
som vissa vill kalla hypersensitiva,
med ännu en förbannad diagnos.
När psykopater får bli tongivande,
och det ruttna blir norm.
Nej, det är dags att vakna ur er psykos!
Tuperat hår, mycket svärta och massor av neon.
Vi öppnar klubben nu meddetsamma!
För dem som inte bara vill stå och glo som fån.
Kärlek vet jag allt om.
Jag har den här,
och jag vet hur den inte är
Livet lär oss hur som.
Skör som tunt porslin,
som flyktig morgonimma,
är kärlekens karaktär,
är dess begär.
Sublim i lycklig dimma.
Värme in i märgen som skyddar mot all kyla
Som bär.
Som när.
Som lugnar när tvivlets vargar yla.
Hur blir det med ett land,
när så många av invånarna inte tänker stanna kvar?
De som tänker åka hem när kriget är slut?
De som tänker lämna för något nytt,
när hemlandet har blivit förbytt?
Hur blir det när människor går och väntar,
på en jättesmäll.
I bästa fall en bostadsbubbla,
en ekonomisk tromb,
i värsta fall en jättebomb.
Det har hänt något med människorna,
eller politiken,
eller bådadera?
Jag inser att jag hela tiden riskerar att knuffas in i fack.
Ett ovanligt bra sätt att hålla människor i schack.
Tydligen är man ingenstansare eller någonstansare.
Att vara någonstansare är inte fint.
Att vara någonstansare är att vara inskränkt och konservativ.
Jag är inget av det.
Jag har insett att mina värderingar är obsoleta,
och människor som instämmer håller sig diskreta.
Jag är alltid en någonstansare,
även om jag ibland känner mig vilsen,
när någonstans blir alltför främmande.
Men jag tänker följa mina känslor och gå mot strömmen.
Styr mina vilda hästar med ett stadigt tag i tömmen.
Jag målar med penslar,
och jag målare vidare i mina texter.
Målar helt nya landskap,
nya existenser.
Världar som aldrig har funnits
Världar som kanske har funnits
Saker som jag minns.
Mina minnen är aldrig desamma.
De blänker olika i olika sken.
Aldrig konstanta.
Jag måste också måla det fula.
Utan det fula blir ingenting vackert.
Men ingen tränger sig in i min tavla,
utan min tillåtelse.
Så helt annorlunda mot förr.
Isflak.
Grafitgrå kulisser.
Mörka berg.
På den stora båten,
på väg genom fjordarna,
insåg jag att det finns andra liv.
Andra sätt.
Vid polcirkeln skålade jag i tran.
Stod vid relingen och kunde inte skilja natt ifrån dag.
Insåg människans litenhet ändå.
I naturen blir det tydligt,
att människan bara är på besök.
En hord av stökiga, jobbiga och krävande gäster,
men när de har lämnat skeppet,
så återgår allt till sin gilla gång.
Och en dag när solen har konsumerat all energi,
så kommer den att explodera och sluka allt.
Hon skrev så fort hon kunde greppa pennan.
Hon skrev berättelser med lyckligt slut.
Hon skrev om livet och stora jäkla katastrofer.
Hon skrev in sig i historier,
och levde där ett tag.
Det var så hon överlevde så länge.
Det var då hon kunde ta tillbaka något uns av kontroll.
Det var där det meningslösa,
blev till mening efter mening.
Jag har betalat klart mitt studielån nu,
och nu är jag klar. Klar med Sverige,
säger du bestämt.
Det här är inte längre mitt land,
jag känner inte igen mig.
Jag känner mig inte längre trygg.
Under min graviditet var jag så rädd;
rädd för att inte få en vårdplats,
och att jag inte skulle få hjälp i tid om något tillstötte.
Och hur ska våra barn får bostad?
Och hur ska vi kunna skydda dem?
Nä det går inte att stanna kvar!
Tänk dig! Detta i Sverige! säger hon med eftertryck.
Men vi drar nu!
Ha det så gott! Sköt om dig! sa hon och gav mig en kram.
Kvar står jag handfallen.
På ett sjunkande skepp?
Jag trodde i min enfald att kunskapen var allt.
Hade man bara den, så var allting klart.
Men jag glömde att räkna med bruset.
Bruset vill inte lyssna på komplexa fakta.
Bruset vill ha färdiga paket.
Färdiga svar.
Sålda av unga stomatol-leende entreprenörer.
Verkligheten är simpel.
Erfarenheten finns varken i kläder, smink eller brist på rynkor.
Men det struntar bruset i.
Och bruset glömmer.
Glömmer så fort.
För det är jobbigt att lyssna så att man minns.
Därför presenteras nya färdiga paket med gammal skåpmat.
Gammal skåpmat där datumet har gått ut för länge sen.
Ett autistiskt samhälle,
där hjulet uppfinns på nytt och nytt och nytt igen.
Ofta av en civilekonom.
För allting går att sälja med mördande reklam.
Och ett stomatol-leende
Förskollärare
Lärare
Hemtjänstpersonal
Läkare
Sjuksköterskor
Undersköterskor
Socionomer
Kuratorer
Psykologer
Psykoterapeuter
Viktiga vackra människovårdande yrken.
Yrken som människor kunde må bra i.
Viktiga arbeten som kräver tid för reflektion,
och återhämtning.
Viktiga yrken som handlar om vår framtid,
har decimerats till löpandebandverksamhet.
Människorna har blivit maskiner,
och tempot ska öka och öka.
Men någonstans börjar vi gå sönder allihop.
Den gränsen är sedan länge passerad.
Blandekonomin är lämnad,
därför måste vi öka produktionen
och givetvis konsumtionen,
vilket ju blir ett cirkelresonemang.
Ett moment tjugotvå.
när de som ska hålla oss friska,
istället själva blir sjuka,
och inte längre orkar att stå.
Ett känsligt hjärta Hem 