Det är nåt som händer,
Det är en sjuka som sprider sig.
En förut sällsynt sjuka,
som blivit en epidemi.
Det är inte influensa,
eller multiresistent tuberkulos
Utan sjukan heter diagnos
Diagnoskåtheten
Populationsegenskap
En udda grannlåt
En enkel förklaring
Med en kemisk lösning
Diagnoskåt
Skit i
Etiologi
Skit i
Synergi
Håll fast i
Hierarki
Medicinska modellen
Håll fast, håll fast, håll fast.
Diagnoskåt
Studera avvikelser
Placera i fack
Slipper då ansvar
Håll fast i
Biologi
Skit i
Psykologi
Håll fast i
psykometri
Håll fast, håll fast, håll fast
Skit i
Sociologi
Håll fast, håll fast- i era revir.
Kategori: Dikter
Hypernormalization
Allt var inte för evigt
Låt oss låtsas att allt fungerar
Konsumism
Politiker
Lögner, lögner, lögner
Låt oss skapa en elak fiende
Indirekta skador
Offer
Orättvisa
Ny fatwa- det är fint med självmord
Lögner, lögner, lögner
Mänskliga bomber
Terror och rädsla
Marginalisering
Fejkade nyheter
Ekonomism
Simplifiering
Ingen framtidstro
Ännu mera lögner
Fabricerad verklighet
Osäkerhet
Lev hårt dö ung
Hjärntvätt
Diagnoser
Mediciner
Tillbaka vid det löpande bandet
Ödslighet
Pengar, pengar, pengar.
Ikväll ska jag be till mammon
Om frälsning
I konkursboet:
Människovärde
Förståelse
Empati
Humanism
Solidaritet
Demokrati
Rättvisa
Anständighet
Etik
Moral
Och
Framtidstro
Efter lönesamtalet
Efter lönesamtalet
krälade de vidriga orden
runt bland mina inälvor
Bekräftade farhågor
Utbytbarheten uppenbar
En simpel maskin
Som ska producera mer
Visst är kvalitet viktigt men…
Visst ser vi vad du gör men…
Det är bra det du gör men…
Men, men, men
Män, män, män
Man, man, man
borde hålla
Mun, mun, mun
Min, min, min…
Gravplats
Jag läste i lokaltidningen
att det faktiskt fanns gott om lediga gravplatser,
och på något bisarrt sätt kändes det bra,
nu när det är sån kö till allt annat.
När vi dör finns det alltså plats,
men kanske borde jag ställa mig i kö ändå,
för man vet ju aldrig?
Kanske ska man satsa på en lyxigare variant?
Kanske måste man spara till ett bra läge?
Kanske blir det privata gravplatser och nedfrysning med kryoteknik?
Fotspår
Fotspår i sanden.
Vi var här!
Djupa andetag vid havet.
Lånade dess lungor.
Din beröring.
Jag kunde verkligen känna!
Och jag gör sällan det.
Stående utanför ett fönster.
Ihålighet.
Ekon.
Tvivlar på strävan.
På dess värde.
Det bleknande glittret.
Fotspår.
Mot meningslöshet.
Alla ansträngningar vi gjorde!
Du verkar så fridfull.
Försonad med faktum.
Jag kämpar fortfarande.
Min hängivenhet var handelsvara.
Fotspår.
Människor gör spår.
Men gör jag?
Öppenhet, inkluderande, gemenskap, nyfikenhet var på semester.
På en träff med folk i hjälparbranschen,
pratade de bara med dem de redan kände.
Öppenhet, inkluderande, gemenskap och nyfikenhet var på semester.
Istället gästades jag av exkluderande, murar och ointresse,
medan jag ensam tuggade på min smörgås.
Där träffade jag också en gammal studiekamrat som jag inte träffat på ett år.
Hon grinade upp sig i ett ansträngt leende,
och sa att det var roligt att se mig,
innan hon snabbt vände sig bort och fortsatte prata med sin kollega.
Vid bordet där jag ensam åt min smörgås,
satte sig en annan ensam hjälparbetare.
Hon sjöng på norrländska,
och visade sig ha de semestrande
i sin handväska.
Och studiekamraten med det ansträngda leendet?
Henne tog jag bort som vän ifrån Facebook.
Vän?
Teater i vardagslag har aldrig varit min starka sida.
Mitt hungrande hjärta
Här är jag med mitt hungrande hjärta,
som längtar efter sin make så det nästan gör ont.
Kom hit och låt mig försvinna in i din famn.
Få mig att se det enkla i att vara två
Det enkla när någon kan förstå.
Få mig att lätta ifrån marken,
få mitt blod att rusa.
Få mig att vakna ur min djupa dvala.
Påtvingad av alla krav, tystade röster börjar tala
All nedtryckt längtan
alla glömda drömmar.
Få mig att glömma paniken,
över den tid som flytt.
Få mig att känna att allt som hände,
hade en mening som gjorde att det vände.
Få mig att känna att allt jag lämnade,
inte var förgäves.
Att trots allt det sjuka, som händer utanför,
finns en framtid och ett anständigt liv,
med anständigt folk, och inte bara fodral.
Jag pratar om vanlig jäkla etik och moral.
Mina ögon som förut var blå,
har blivit alldeles grå.
Och jag, hela jag
har blivit likaså.
Ta mig i din famn igen,
och låt oss ge oss av.
Inte i full galopp,
men i en stadig trav.
Twilight zone
Tar pendeln från Stockholm City
och sticker till områdena utom politikernas synhåll
Och hamnar i twilight zone
En parallell värld.
Ett helt eget samhälle,
med eget språk.
Egen historia.
Egen kultur.
Eget rättssystem.
Klart att det blir krockar!
Och precis som i alla världar,
finns det alltid de som hamnar utanför.
Det finns alltid de som är andra klass,
och precis som i alla samhällen,
vill många kapa åt sig.
Blir blinda för på vems bekostnad det sker,
för det finns ju alltid ett pris att betala,
och frågan är nu vem som ska göra det,
nu när inte pappa staten inte längre vill vara med.
Relativism som gått för långt
Vördnadsfullt ska vi förhålla oss till andra kulturer och religioner,
och det är gott,
men varför ska man inte förhålla sig vördnadsfullt mot det egna?
Varför är det ingenting värt?
Alla offer som våra förfäder har gjort,
för att vi skulle kunna leva något sånär fria och
slippa hederns vidriga bojor?
Klassamhällets cementerade positioner?
Vi är alltså ett folk utan historia, kultur och religion?
Vi har blivit ett neutrum.
Ett vacuum.
Ett limbo.
Ett folk utan plats och språk.
Ett folk som skäms, istället för att hedra det de fått.
Som en samling otacksamma bortskämda ungar,
slänger de bort det deras förfäder har slitit ihop.
Solidaritet, rättvisa och jämlikhet som är de vackraste orden,
tillsammans med fred och demokrati.
Istället riktas fokus åt ett helt annat håll.
Och allt förfaller.
Man försöker inte ens förstå.
Man vill inte låta historien länkas med det nya.
Vill inte se att utan den kan det aldrig finnas riktig förståelse.
Utveckling är inte alltid en framåtrörelse,
men historien är alltid ett avstamp.
Det olevda livet krymper
Tiden har börjat gå snabbt.
Inte bara för att jag har kul,
utan även för att relationen,
mellan levt och olevt liv,
har förändrats.
Det olevda livet krymper.
Inte längre drömmer jag om att komma härifrån.
Har kapitulerat för arbetets slaveri.
Har inte gett upp,
men drömmer mig inte bort som förr.
Jag kom aldrig iväg.
Blev stående på en fot.
Kunde inte välja.
Bet mig envist fast,
tills det var för sent.
Ett känsligt hjärta Hem 