När solen strilar ned genom träden
och daggen lyser silver
och dimman dansar på ängarna
tänker jag på platsen där du vilar
där jag satt dag efter dag
Nu sitter jag på tåget och längtar dit
Det är som att du knuffar bort mig varje gång jag nu går dit
Det är som om du försöker säga
Gå nu vidare och lev ditt liv!
Men du fattar inte att platsen hör till
Förbinder det gamla och det nya
Det är hugget i sten
Och kan aldrig suddas ut