Jag hoppas att jag aldrig mer ska gå hem ensam mitt i natten genom den mörka skogen och inte bry mig ett dugg
Att jag ska gå med tårarna rinnande i regnet
Att jag ska känna den totala övergivenheten i en atomvinterkall natt mitt i sommaren
Att jag aldrig mer ska känna mig så bestulen på allt,
men jag vet att det kan hända när som helst
Och jag undrar om jag någonsin kan bli helt trygg igen
Det tog tusentals dagar att få det vi hade och femton sekunder att förlora allt
”Du har obotlig cancer” sa läkaren till dig
Åtta veckor senare försvann vårt liv
Du for till himlen
Jag hamnade i helvetet