Jag går omkring och verkligen försöker
och psykiatern frågar om jag fortfarande röker
Jag svarar att jag slutade innan jag riktigt hann börja
Det var bara en oviktig parentes i all denna sörja
Du frågar hur jag har det med alkohol
jag svarar att jag försöker dricka så mycket jag tål
och det är så lite att man skäms
Till sist ställer du frågan som skräms
Tänker du mycket på att dö?
Jag svarar att hela mitt liv känns som ett adjö
Varför få något, varför satsa något överhuvudtaget
om resten ska handla om att sakta se det sönderslaget?