
Vi föds att tro att vi ska leva för evigt.
Vi luras att tro att vi har fått löfte om en framtid.
En garanterad ålderdom som vi pensionssparar till.
Åh ungdomens sturskhet och självupptagenhet,
oövervinnerligheten i starka kroppar!
Tänk vilken tur att vi inte genast förstår
hur förgängligt allting är!
Tänk med vilken fruktan vi då skulle blicka framåt!
Men kanske skulle det kunna vara vackert att veta,
att en människa bara passerar här på jorden som en vindpust.
Ibland en varm värmande lugnande vind.
Ibland en kall ruggig vind som tränger igenom märg och ben.
Ibland en stormvind som ruskar om allt och alla.
Ibland en lätt bris som en sakta smekning.
Sen inget mer.
I efterdyningarna syns förändringarna,
men med tiden falnar minnena
Kanske tar någon liten vind vid,
eller så startar bara en helt ny.
En ny dag, en helt annan vy.
Och sakta förvinner spåren av det som var.
Lyckliga eller olyckliga hänger en del av oss kvar.