
Vardagen kryper sig sakta på
Bekymmer som förut kändes så små
Då när allt var på liv och död,
börjar påpeka att man behöver bröd
Pengarna rinner mellan fingrarna och räcker inte riktigt till,
men det kommer att ordna sig om jag bara vill
Pamparna vill höja hyrorna och ökar min oro ännu mer
Men så tänker jag att vi som vill ha ändring blir fler och fler
Jag tar en dag i taget och skriver listor som är för långa
Kraven på en urban människa är alltför många
Jag försöker se allt som jag verkligen får gjort och fortsätta att vara trägen
Jag kommer aldrig mer att blicka mot målet utan bara njuta av vägen
För vägen är allt som finns
Vägen är allt och inte det som vinns
Och om det finns någon att hålla i handen,
när fotspåren börjar att blekna i sanden
Någon som tål
Då är man i mål