Natten är inte längre skrämmande
Nu låter jag mörkret sänka sig över mig som ett täcke
Ensam är inte längre mitt ord
Fortfarande skör men inte bruten
Och det är den personen jag alltid har varit
Kärlek är i nöd och lust
och vänskap i sorg och i glädje
Utan den dualismen faller det
Frosseri i elände men vämjelse över glädje
Det är en hälta som inte läker
Ett känsligt hjärta Hem 