Nya praktfulla färger

Så öppnar jag dörren och kikar in
Hur är det därinne i kroppen min
Hjärtat ligger lugnt och sinnet likaså
Kanske håller det ändå för att vara två?

Det finns en sällsam obeskrivlig frid
Men det har ännu gått en liten tid
Besvikelsen skulle bli en sorglig sensmoral
och dikten inget annat än ett pekoral

Men om jag inte får jubla när livet ger mig lov
Kommer ju endast amygdala ha rätt att hålla hov
Så därför vill sjunga vackra kärlekssånger
Såna som jag bittert hånat så många gånger

Ännu höres inga falska klanger och omständiga tal
Inga galna nycker och bortförklaringarnas kval
Inte heller känner jag mig fjättrad, stressad och kvävd
Nu ser jag nya praktfulla färger i varpen medan den blir vävd

Lugn och enkelhet präglar vårt vi

Lugn och enkelhet präglar vårt vi
Du visar att jag kan vara fri
Jag tänker inte sjunga lovsånger
Jag tänker inte riskera allt
Det måste få ta tid att bygga grunden
Jag ska njuta av det som finns i stunden
Jag ska noga lägga märke till dess prakt
Alla kärleksord dina händer redan har sagt

Jag ska inte tänka tio steg fram
Krigsröken är borta och kvar är bara damm
Jag tänker inte måla luftslott och bygga hus av kort
Här har jag det bra och jag behöver inte mer
Förnöjsamhet borde vara modernitetens nya dygd
Närhet, tillit och respekt lägger vi i vår kärleksbrygd
Jag hoppas att det är mitt sanna jag du har kär,
för jag vill ha dig precis som du är

Längtar hem till oss

Längtar hem till dig
Hem till din varma famn
Den som aldrig säger nej
Den som bjuder mig min längtans hamn

Längtar hem till oss
Livet, nu lätt som en fjäder
Förr ett krig, för vilket jag behövde slåss
Stannar nu med dig i alla väder

Framtiden glittrar i silver och gull
Det var värt alla mödor och alla vägar vi gick
Tänk vad vi gjorde för kärleks skull
För se hur vi hela härligheten fick

Kärlek och mening i allt som vi gör
Bara ljus överallt, bara glittrande ljus
Och jag tillåter mig att vara skör
Äntligen hemma med dig i detta underbara hus

Jag vet inte vad eller vem som sjöng amygdala till sömns
Vet inte vad som gav all denna ro
Vet inte vem som bestämmer vad som dröms
Klart att jag vet, det var du som gav mig denna tro

Släppte inte drömmen om att vara två

Se hur hon fumlar med glasen och skramlar med besticken
Se hur hon mumlar för sig själv och flackar med blicken
Men om ni bara visste hur långa vägar hon fick gå
För att hon inte släppte drömmen om att vara två

Sviken sjuk och trasig inuti
mer förnedrande kan det knappast bli
Men ändå brann en gnista som ingen lyckats släcka
Så nära var det ändå att hon sa nu får det räcka

Då hade hon kanske inte stannat kvar
eller fastnat och stelnat till nåt hon inte var
Hon ändrade slumpen så att ödet inte blev förfärligt
Hemskt att tänka på att det hon lämnade aldrig var ärligt

Och ändå som ett oskyldigt barn gick hon fram med öppen famn
sökandes den ovillkorliga sanna kärlekens namn
Den kan aldrig växa i giftig terräng
Hon glömmer aldrig kylan i deras säng

Och se på henne nu hur hon tackar livet och allt ljust
När deras blickar möts skrattar hon förtjust
I en parrelation där ingen tror sig vara bättre än den andra,
värnar man om kärleken och är rädd om varandra

Hon mumlar i hans öra att han gör att hon mår som bäst
Hon lägger till ”Jag kan bevisa det med resultatet från mitt hälsotest”
Pratandes sida vid sida, hand i hand
slår det henne att nu är hon i land

För ett ögonblick tänker hon att det kanske är för tidigt och att man aldrig ska ropa hej,
men det är inte den hon är, så hon ropar till ljuset tack för allt du ger till mig
Han sveper henne tätt intill sig och viskar ömt jag älskar dig stort
Hon svarar och ler jag älskar mer än jag någonsin gjort

En så lång väg


Jag fick gå så långt
Över så höga berg och djupa dalar
Jag gjorde vad jag kunde
Jag sökte kärlek i varje prång
Och jag tog alla språng

Och fan vad jag blev trasig
Och i en blandning av mirakel och misär
fick jag försöka kravla mig upp
Alldeles tömd på energi
Utsatt för så mycket idioti

Och ändå gav jag inte upp
Jag är nog ganska envis ändå
Ville inte släppa tanken
Tanken på att du måste finnas någonstans
Lycklig över att jag gav kärleken ännu en chans

Du finns nu här så nära
Alltid tätt intill
Så härlig att känna att du vill som jag vill
Med dig rusar tiden så galet fort
Men ändå får vi så mycket gjort

För vi bygger vår relation
Bygger den sten för sten
och vi backar inte för nåt
Den grunden vi står på nu
Den kommer aldrig att gå itu

Att få somna och vakna intill dig
får mig att känna mig så speciell
Och ingenting hos dig är minsta kallt
Om du bara visste hur det känns inuti
Överträffar min vildaste fantasi

Ingen sorg och saknad finns
När jag är med dig
Ingenting fattas och jag bara njuter av varje dag
Man måste våga och resa sig på nytt
För det finns inget sätt att rädda tid som flytt

Tackar livet och allt som finns runt omkring
Det har varit så många hårda törnar
Så mycket tårar och saknad
Men ändå har livet alltid bäddat mjukt till sist
Jag tror att det lägger extra ljus på oss som mist

Med dig finns en sån vacker horisont
Allt känns så ärligt och enkelt
Spännande och kul
Och det bästa är att du älskar mig
som jag älskar dig

Allt framför oss är vårt

Jag är kvar i samma stad som förut
Jag väntar på tåget vid samma perrong
Och ändå spelar livet upp en helt annan sång

Molnen på himlen skimrar i rosa och guld för oss
Trasig med bagage hoppade jag ändå på tåget en gång till
Vägrade acceptera mitt grymma öde, min förstörda tillit och det jag vill

På första stationen stod du och det kändes som att komma hem
Aldrig har ett samtal gått så lätt
Aldrig har något känts så rätt

Men oj vad du fick svara på svåra frågor
Men du har besvarat varenda en
Jag stannar här med dig i nuet utan oro för sen

Lugn i själen, glad i magen, pirr i kroppen och varm i hjärtat
Vem kunde tro att livet kunde vända och ösa ur ett ymnighetshorn
Kanske är det kärleksfulla krafter ifrån himmelska torn

Livet måste kunna vara enkelt att leva
med dig är ingenting svårt
Allt framför oss är vårt