Jag kommer alltid att kriga för den lilla människan

Det är märkligt hur människan fungerar
Men jag borde ju veta hur maskineriet roterar
Det är alltid när människor har problem i grupp
alla hjälpsamma dyker upp
Fast att vi vet styrkan i att vara fler
Det är de ensamma utsatta som folk inte ser
Kanske är det att hjälpen inte syns lika mycket
Kanske är jag synisk och elak nu
Men jag är ledsen jag är för trött för att sminka upp
Tycker att hela den här skiten verkar vara en kupp
Men oavsett så är det den lilla utsatta människan jag ser
Det är för den jag offrar och ger
Det där godhetsspelet för galleriet har jag genomskådat för länge sen
Kör spelet tills ni själva hamnar i den ensamma utsattas position
Jag kommer aldrig glömma den vidriga känslan
Jag har varit där flera gånger och känt mig så jäkla ensam
Stå på led och klappa händer
Återgå sen till ert och blek era tänder
Kanske höjer banken plötsligt räntan
och ni får leva i ängslig väntan

Förlåt jag står bara inte ut med att se på

Förlåt, förlåt jag kan bara inte se på mer
Jag kan inte längre låtsas att jag inte ser
Kliver därför fram
Är så jäkla obekväm
Folk vill inte tända eld på ved
Gillaknappen trycks inte ned
Förlåt, förlåt, förlåt
Men ett tak över huvudet är gränsen för mig
Har man en gång fått smaka
på hur det är att vara sjuk och svag
I landet där vi ska ha det så bra
så tänker man på det varenda jävla dag
Så förlåt, förlåt, förlåt
Jag kan bara inte längre fortsätta så här
Jag måste ställa till besvär
Det är inte människors allmosor vi ska förlita oss på
Det krävs så mycket, mycket mer än så
Pengarna räcker till så mycket annat
men inte empati och humanism
Sjuka, missbrukare och svaga hamnar på gatan
meningsfull vård och omsorg finns inte längre på kartan
Människor väller in över gränsen
men klarar ingen del av existensen
För bakom politiska beslut finns inget ansvar
Men pengarna räcker till lyxiga kvarter
För dem som har mycket mer
De bygger murar omkring sig
och låtsas att de inte vet
Skäms! Skäms! Skäms!
Ni har fortfarande en smula demokrati
och möjlighet att stoppa denna idioti

Nu känns det sådär i magen igen

Nu känns det sådär i magen igen
Sådär som det alltid känns,
när det orättvisa ska bli än mer orättvist
Nu känns det sådär i magen igen,
som det alltid gör när politikerna struntar i de utsatta
När de så uppenbart visar att de agerar endast för sitt
När janusansiktena inte längre klarar att hålla fasaden,
utan det simpla och det ruttna lyser igenom
Nu känns det sådär i magen igen,
som det alltid gör när människorna omkring mig redan har gett upp
När de har insett att varje välvillig insats, så enkelt vänds till något ont
Så särskilt enkelt när även journalisterna endast dyrkar mammon
Som det alltid gör när man vet att vi kan krossa vad som helst,
om vi håller ihop och ser till fler än oss,
men ändå har tappat hoppet
Under tiden säljer politikerna ut allmännyttan,
och de ekonomiskt svaga får skylla sig själva
För visst föds vi alla precis lika?
För visst föds vi alla precis lika?
Och alla vet att den enda karriären som finns,
är bostadskarriären
Gutor mon frére för ännu ett megalomant byggprojekt för det fina folket!
Alla hemlösa borde veta bättre än att ligga och skräpa på gatorna nära oss,
och sänka priset på våra bostadsrätter.
Nu känns det sådär i magen igen när orden hamras in till sanningar
Låt oss göra det kollektiva till något simpelt rent av smutsigt
Låt oss kalla allmännyttan för subventionerad
Snacka inte högt om vinsten och säg för helvete inte ett ord om hur vi tar oss rätten att förbruka resurser.
Repetera retoriken ”Vi har inte längre råd att subventionera…”
Låt oss så snabbt som möjligt glömma ordet långsiktighet,
för det är ett sånt jobbigt ord…
När frågor kommer kring varför just de som har mest alltid drabbas minst när det blåser snålt, skifta fokus och ropa varg!