En ond, ond dröm


Tänk att ett hjärta kan värka så att andetagen tvekande undrar om det är lönt
Tänk hur jag låg där ensam i mitt fasansfulla mörker och tänkte på ditt svek
Hur du vände mig ryggen när jag var så liten och rädd
När jag låg i febersvett och smärta i en barmhärtig väns bädd
Och tänk hur jag hoppades att du skulle ha kommit och räddat mig och oss
Istället badade jag ensam i smärtan och kylan.
Sjuk och ensam endast hållen av nåden
Livet mitt lämnade du hängande på den tunna tråden
Din hårdhet mot min mjukhet
Ditt kalla raseri mot min ärlighet
Din villkorade kärlek mot min ovillkorade
Kroppen min, den sargade, men du var ändå den sårade
Min hjärna målar fortfarande vackra gobelänger av tänk om
Underbara scener där du öppnade för din sårbarhet och ditt inre barn
Målar underbara landskap där du och jag går hand i hand
Där vi går trygga, sida vid sida i ett annat land
Men när jag såg dig och talade med dig, så handlade bara dina tårar om dig
Inte ord om vad du gjorde mot mig.
Hur du tog min tillit, min trygghet och min självkänsla
Hur du vände min kärlek och värme till svaghet
Jag krigade, jag kämpade, jag älskade och jag förstod
Men du gjorde ingenting för att förändras och hoppet dog,
för trots att du sa att du visste att du gjorde fel,
så slutade det alltid med att det ändå var jag
 

En dag slutar det kanske att göra ont

En dag slutar det kanske att göra ont. Ett känsligt hjärta

En dag i juni öppnade sig himlen och hällde ut sot och glödande kål.
Jag som trodde att jag redan fått vad jag tål.
Det var som att allt ont som cirkulerat runt i mitt liv,
samlade ihop sig till en hemsk historia som borde varit fiktiv.
Men när människor gör varandra illa och bedrar,
finns det sådant som alltid stannar kvar
Vissa talar om karma och andra om att hut går hem
Ni mina svikare vet vilka ni är och fråga inte vilka eller vem!
En dos salt till i mina sår.
Jag försöker andas så gott det går.
Vad jag gjorde för att förtjäna era svek är inget annat än en gåta.
Det råder jag inte över och jag lämnar över det till livet självt att förlåta.
En dag slutar det kanske att göra ont och bränna.
En dag då jag inte förbannar att jag kan känna.
Men jag ska berätta min historia för alla och envar.
Sen ska jag sopa ihop spillrorna av det liv jag har kvar.
Och vännerna som fanns där hela tiden och stod pall.
Er ska jag stå upp för som en riktigt resligt tall.
På era utsträckta händer lägger jag mig när jag ska sova.
För er finns jag alltid och tillsammans blir vi en supernova.
I livet och i döden,
vävs våra öden.
Och jag ska nu väva alla höga berg, för jag har redan vävt alla dalar.
Jag ska öppna upp för ljus och skratt i alla mörka dystra salar.

När lamporna släckts

När lamporna släckts


Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år.
Men jag vet att hela tiden inte har varit svår.
Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld.
men allteftersom blev jag allt mindre värd.

Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts.
Kämpar för att döda alla känslor som har väckts.
Allt som jag lade in och trodde var vårt.
Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.

Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt,
och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt.
Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog.
Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.

Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt
Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått.
Men allt jag ser är hans vidriga svek.
och hur han gjorde mig så jävla vek .

Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår.
Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!”
De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum.
Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.

Svek

Ingenting gör så ont som svek ifrån de man har hållit närmast
Men aldrig, aldrig att jag låter nån stjäla mitt liv, min glädje och kraft
Jag går vidare mot ljuset och stannar inte upp
Nu lämnar jag över att minnas och reflektera över det man haft

Nu gör jag mig fri och lägger mitt hjärta i händer som håller varsamt
Nu gör jag så mycket klokare val
Och jag vet att jag kommer bli hållen och att jag har hittat min hamn
Jag väljer mig, även om jag lider alla kval

Människor som drabbas av döden


Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Jag vet ju det.
Men ändå när det händer,
så tror man inte att det är sant.
Ofta är det dem som borde vara nära,
som visar att de inte alls är det.
Som blir krassa och kalla,
och börjar prata om sitt.
Börjar prata om pengar och praktikaliteter,
när himlen har fallit ner,
och marken försvunnit under fötterna.
Sånt glömmer man aldrig.
Svinighet som aldrig kan skylas över.
Kyla som aldrig kan bli till värme.
Det var nu vi behövde er,
men ni trädde inte fram.
Farväl för alltid,
och tack för att vi fick veta.

Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Några börjar glänsa och glimma,
kliver fram och lägger sin värme över oss.
Håller om och vaggar oss till sömns,
talar om en dag i taget,
lovar att vi kommer att överleva.
Kommer med mat,
kommer med omsorg,
håller om och finns där.
De kommer finnas i våra hjärtan för evigt,
för nöden prövar vännen,
som ett sanningsserum.
Nu vet vi vilka ni är och vi släpper er aldrig.