Det som skrämmer mig mest är den kroppsliga svagheten.
Mitt psykes svaghet har jag för länge sedan förlikat mig med,
accepterat och till och med lärt mig att tycka om.
Den kroppsliga svagheten, kraftlösheten,
den bristande orken som saktar ned alla processer,
den är vedervärdig.
Det är min allra värsta farhåga om vad det innebär att åldras.
Inte bara att inte orka lika mycket,
utan att inte ens orka bry sig.
En krämpa här och en krämpa där.
Så länge de byts ut av nya,
kan jag stå ut.
Det är när de dröjer sig kvar det blir otäckt.
En krämpa är alltid en förlust av något.
Ett bättre mående, fungerande, rörlighet, balans, ork eller styrka.
Jag kan stå ut med tillfälliga förluster.
Det är de permanenta som är outhärdliga.
En förlorare blir än mer förlorad.
En fattig blir ännu fattigare.
En utsatt blir ännu mera utsatt.
På ålderns höst, tänker jag,
att ensamheten ofta blir så tydlig.
Även om jag kan prestera och skapa,
så har jag kanske ingen att visa mina snäckor och pärlor för.
Hemtjänst— Blotta tanken på att ta emot en ständig ström,
av främlingar i mitt eget hem.
Bli hänvisad åt deras godtycke!
Det skrämmer mig ända in i märgen.
Invänta att de ska kunna hjälpa mig att duscha.
Hoppas att solen skiner dagen,
när det är dags för promenad.
Men det värsta är väl ändå att bli fråntagen sin identitet.
Sitt förflutna. Den man var.
De som kommer att möta mig,
vet inte vem jag är och hur jag har levat.
Jag ser hur äldre förminskas,
görs till harmlösa barn.
Jag ser hur det ytliga får mer plats.
Lev hårt-dö ung- tider.
Andra ser bara ett skröpligt skal,
och det är det, de kommer att adressera.
Kanske blir jag en dag gaggig och tappar skärpan.
Men kanske innebär det också att man blir rikare,
rikare för att man vet,
att det värsta som kan hända,
är att man dör.
Rikare för att man vet att om det är något människan är,
så är det anpassningsbar.
Rikare för att man vet att det alltid har handlat om det inre.
Den inre dialogen mellan mig själv och jag.
Min inre värld som jag bygger själv,
och ingen annan…
Ett känsligt hjärta Hem 