En måndag klockan sju säger amygdala till mig att jag är omöjlig att älska
Jag borde faktiskt vara tyst för allt som kommer ut är mörkt och fult
Lilla My blir förbannad, men blir snabbt överröstad
Pippi Långstrump säger att jag ska packa kappsäcken
Klockan nio går jag i moln
10.00: Total solförmörkelse
Herregud varför vaknade jag upp till det här
Fan hur dessa vidriga insikter tär
Säg att det här bara är en version
Säg att detta bara är en hemsk illusion
Säg att kläderna jag har tagit på mig,
de har jag tagit på för dig
Idioterna har jag träffat bara för att jag skulle ha något att skriva om
De var bara en spännande field trip, vi bara plockade dem som kom
Säg att hjärtlösheten och atomvintern bara är ett smakprov
Någonting man kan skjuta framför sig genom evigt uppskov
Bara en försmak av en av många versioner av sliding doors
Bara en snedtändning på horse
Säg att orden som bara studsar ned för oförstående kroppar
är som illusionerna i The Shining där blodet droppar,
och att kyssarna och kramarna utan kärlek bara var en film jag såg
bara lite graffiti på ett tåg
Du dog fort
Jag dör långsamt
Kontrasten skär upp avgrunder
Jag trodde att jag ägde orden
men har inga alls
Skratta Pajazzo
Le och ta dig ut
Putsa på ytan
Och tala tidens språk
Världen blev så jäkla trång
Världen blev så jäkla trång
jag längtar tillbaka
till den, såsom den var en gång
Då den var min
Varje steg känns så himla svårt
Har liksom stannat upp
Den oändliga förlusten av det som var vårt
Andas in syre och tårar kommer ut
Har åldrats från huden in i märgen
Under fötterna finns inte längre marken
Tränar och tränar på att fungera och hålla färgen
Stannas upp av trycket i bröstet
Går omkring i detta skådespeleri
tänker att människor håller andan
medan de ser hur jag försöker förhålla mig till denna idioti
För alla vet
De vet att alla betingelser försvann
Alla dagar är rent av ett mirakel
med tanke på hur mycket jag övervann
Så taskigt och brutalt
Tänk vilken tur att det inte hände dem
De som såg och gick hem till sitt,
medan jag tackade för att de kom
Vi kan inte trösta varandra
Vi blir bara ensammare
Mörkare
Ödsligare
Avståndet bara ökar
Sjuka,
chockade,
sörjande,
utmattade,
krisande
Det är vi
Och vi krockar hårt
När ska livet förbarma sig?
När har vi brunnit klart?
När ska vi resa oss ur askan?
Via Dolorosa, när tar vägen slut?
Jag ligger vaken
och tänker på dig och mig
Om allt vi aldrig pratade om
Och det som sedan kom
Jag tänker på hur konstigt det var
Att vi inte tänkte mer på mig som skulle vara kvar
Jag tänker på all hjärtlöshet,
jag utsattes för i min hjälplöshet
Jag tänker på allt som bröt ner mig helt
i ett byråkratiskt system som är så stelt
Jag tänker på de som inte kunde känna barmhärtighet
Utan tvingade mig igenom all denna vårdslöshet
Kvar är jag och får betala priset,
för att du inte såg klart genom diset
Så var det inte för mig
Jag sörjde för dig
Men kanske var det för att du aldrig tänkte på döden
Du lämnade de olösta frågorna åt sina öden
Lämnade dem kvar till mig
Inte någon okomplicerad grej
Om jag bara kunnat vila i din famn
Om du bara kunnat lugna mig i din hamn
Sagt att allt kommer att bli bra,
fast att jag vet att jag tappade den jag va
Första bröllopsdagen utan dig
För tjugoett år sedan blev jag din tjej
För elva år sen blev jag din fru,
men inga vackra minnen hjälper mig nu
Saknaden bränner sönder mig inifrån och ut
Ensamhetens kyla fryser ned mig utifrån och ända in till slut
Nu närmar sig hösten och jag ser framåt med bävan
Tänk hur allt suddades ut, trots all min strävan
Kvar är jag tillbaks på ruta noll,
men med ögonstenen som har koll
Han som så snabbt fick bli stark,
och fick utgöra grund när det inte fanns någon mark
Jag kämpar och sliter med att klara dagen
men idag hukar jag mig dubbelvikt som av ett slag i magen
Tankarna löper gatlopp
Hamnar i återvändsgränder
Väl inträngda skriker de
Förtvivlat i ångestpanik
Jag försöker gå vidare
I det öronbedövande dånet
Men slås till marken av trycket ifrån basen
Och diskanten som spränger ljudvallen
Och i bakgrunden hörs de goda råden
Ifrån dem som ännu inte varit här
Läkaren ringde och berättade att han hade sökt
Och jag var så glad över att han hade försökt,
hitta en mottagning som kunde ta emot
Men mot mitt öde kan man inte erbjuda någon bot
Det visade sig att mitt trauma, min kris
Inte är prioriterat på något vis
För resurserna ska läggas på dem som kommer ifrån krig
Jag vet att jag kommer med en störande intrig
Människor skulle inte ställas mot varandra
Samma resurser för den ene som för den andra
Men det där är bara strunt
Hjälpen i nöden är numera tunt
Ett medborgarskap i vårt land,
gör att man kommer i andra hand
Jag stöttade så många, men fick ingenting tillbaka
Skräcken växer för att allting ska braka
Jag sitter i avgångshallen på flygplatsen
Det var din arbetsplats i decennier
Jag trodde inte att det skulle göra så ont
Men det smärtar så att jag vill skrika högt
Minneskavalkaden som rullar förbi
Jag kan knappt andas och mannen som sitter bredvid får inte se mina tårar
Ensamheten blir inte mindre med tiden som går
Den gräver sig in och jag bränner mina skepp med mitt dåliga mående
Jag lever som döv och stum oförmögen att göra mig förstådd
Jag önskar att jag kunde känna att jag var omgiven av änglar,
men ödsligheten är total
Jag vill inte känna att allt är kört
Att allt är slut
Inuti mig säger en röst just det
Och vad värre är:
Den säger att mina vänner också tycker det
Ett känsligt hjärta Hem 