Du dog fort
Jag dör långsamt
Kontrasten skär upp avgrunder
Jag trodde att jag ägde orden
men har inga alls
Skratta Pajazzo
Le och ta dig ut
Putsa på ytan
Och tala tidens språk
Etikett: Smärta
Du sa att du hade hittat rätt
Häromdagen kom du förbi på ditt lite nonchalanta sätt
Du berättade att du äntligen på riktigt hade hittat rätt
Det gjorde mig så väldigt, väldigt glad
Endast det bästa önskar jag dig på din väg
som aldrig kunde bli vår
Mogen kärlek är så svår
Krossade hjärtan slår i en konstig takt
Vilka de väljer på nytt ligger bortom vår makt
Jag har inte gjort annat än försökt att överleva
Jag har inte velat något ont, det har inte funnits uppsåt
och om jag ändå har sårat, så acceptera mitt förlåt
Endast det bästa önskar jag dig på din väg
som aldrig kunde bli vår
Mogen kärlek är så svår
Du sa att du ville vara vän och jag sa du vet var jag finns
Vi sa hej då och du gick till den som har dig till sin prins
Jag trodde att allting blev bra till slut
Men sen sa de att du grät när du gick ut
Inget gör mig ledsnare än det
men jag kan inte göra nåt
Endast det bästa önskar jag dig på din väg
som aldrig kunde bli vår
Mogen kärlek är så svår
Mogen kärlek är så svår…
Hon säger
Hon säger: Varför hörde han av sig?
Varför gav han mig så mycket när han ändå inte ville ge?
Han kommer aldrig höra mig böna och be
Jag är sån som hellre dör
och krypa är inget jag gör
Jag lider hellre i ensamhet
Om det är nåt jag är jäkligt bra på
så är det att plågas och lida för två
Men varför lät han mig inte bara vara?
När han visste att det är separationer som jag har så svårt att klara?
Hon ser på mig och tar en klunk kaffe och säger att hennes krafter håller på att ta slut
Vad är det med alla människor i den här jävla stan
Det är så sjukt att jag kan säga att jag har blivit van…
Hon ställer ilsket ned sin kopp
…att jag har börjat känna att jag på riktigt bedriver hor
Ger av mitt inre för att få en stunds värme där hjärtat bor
Fast att jag vet att jag kommer att betala ett alldeles för högt pris
Ett ockerpris av kyla och övergivenhet som inte är värt det på något enda vis…
Vid din viloplats
Mitt sinnes mörker lutar sig mot tujor och idegran
medan mitt livs ironi belyses av sempervivum
Rosorna åt rådjuren upp, allihop, men silvereken lyser än
Bland sommarfägringen finns en ensam lavendel kvar
Jag tror att den har stannat bara för mig
Jag lurar mig att tro att universum bryr sig. Jag gör det för att stå ut
Caragana arborescens pendula hänger precis som jag
Funkia, lammöron, rosenplister och anemoner har passerat revy
Björken med fågelholken påminner om ekorren som hälsade på
Den där morgonen när tårarna forsade så
Sitter här och väntar på en ny bättre dag
Din plats är också min plats
Här vilar även jag
Dramat i mitt liv
Det var aldrig min mening att det var så det skulle bli
Det där dramat som har präglat mitt liv
det var inget jag på nåt sätt valde själv
Det valde och plågade mig men gav mig också mitt driv
Vissa av oss tycks vara ämnade för det. Och det kostar verkligen på
Dramat valde mig och jag hade så gärna sluppit, och levt ett liv mycket vanligare än det här,
men mitt liv var tydligen inte ämnat att vara så
Trots att jag sökte tryggheten och en kurva som var linjär
I de mörka dalarna är ensamheten total
Så ödslig och brutal
Du kan aldrig förstå det på riktigt förrän det händer dig
När livet sliter allt ur din famn,
och du förtvivlat skriker varför händer det här mig?
Varför är kvällen?
Varför är kvällen så mycket mer förtrollad än dagen
Varför ligger världen för mina fötter då?
Varför kan det inte alltid vara så?
Varför väntar vardagen så obarmhärtigt på morgonen?
Varför kan inte nattens magi stanna kvar?
Känslan då jag inte är ensam, som är så underbar
Varför kan inte det ordlösas svar på allt stanna i ljuset av gryningen?
Varför kan inte minnet av nattens möten lugna mig då?
Det är mycket jag aldrig kommer att förstå
Måste alla tvivel ligga där på lur när ljuset vinner över mörkret?
Varför kan inte det enkla få stanna en stund,
och ge mig någon sorts grund?
Är det för att livet aldrig får vara lätt?
Är det för att det ljusa alltid måste kontrasteras av mörkret för att inte dö?
Eller är det för att jag för evigt ska kastas av vinden som ett rö?
Tack för att du fanns där en stund
Jag vill tacka dig för allt du gav mig när mörkret var som störst.
Tillsammans släckte vi vår stora närhetstörst
Jag vill tacka dig för fönstret du öppnade på glänt
Jag minns våra nätter men nu är de som drömmar. Som om de inte alls har hänt.
Förtrollande nätter där du visade mig din stad
Nätter där ditt smittande skratt gjorde mig glad
Jag minns hur vi gick i regnet och jag redan var på väg bort
Ditt liv var för kaotiskt och livet alltför kort
Inga möten är förgäves, jag har lärt mig utav dem
Men med relationer är det precis som med lagrad rom
Det är de som håller länge som smakar allra bäst
Kanske är jag för snabb med att utsätta dem för test
Kanske måste jag gå med skyddsutrustning, den starkaste jag har
och se tiden an för att få veta vem som till sist står kvar,
men hur ska de då få veta vem som finns där inuti?
Ingen kan säga annat än att det är livets ironi.
Men tack för att du fanns där för en liten tid
Fanns där medan jag utkämpade mitt livs tuffaste strid
Jag insåg inte då,
att vi var lika trasiga båda två
Att träffa någon
Chatta, hatta, försöka fatta och sluta som en matta.
Mötas, stötas, blötas, välja och välja bort. Livet är kort.
Börjar känna, känner längtan bränna.
Det pirrar och jag irrar och känslorna förvirrar.
Någon kommer innanför skalet. Allt blir galet.
Ytan putsas, själen smutsas.
Trasas, förfasas, dräneras indigneras.
En skälvande kropp med tappat hopp.
Jag en kvinna med barnslig själ traumatiserad av farväl.
Sökte en frände, men allting vände och inget hände.
Jag hade ingen koll. Kammade noll.
Män som ville ha övertag krympte mitt jag och trivdes med att se mig svag.
Män som såg kärlek som instrumentell, romantik som materiell utan att låta någon bli speciell.
Jul är inget kul
Jul, jul är inget kul
Högtider kräver
Högtider kväver
och just i år
river julen upp stora sår
Då finns inte du med
Ja tiden är ur led
Jag blundar, kämpar och biter ihop,
och snart har jag begravt det här året i en grop
Då ska jag utbringa en skål
Utbringa ett helvetesvrål
Farväl för evigt, du vidriga år
Att beskriva dig tror jag knappast går
Kanske trycker jag i mig en ask choklad
Kanske lyssnar jag på en sorgsen ballad
Kanske dricker jag lite vin
och trycker i mig några skivor av ett svin
Och sen, sen, sen
Ska jag skapa mig ett hem igen
Ska jag skapa mig ett hem igen…
Idag skulle du ha fyllt år
Idag skulle du ha fyllt år
Du som var så vacker med gråsprängt hår
Idag skulle vi ha firat dig med pompa och ståt
Du skulle fylla 65, men idag hörs bara gråt
Människor tröstar mig med att jag i alla fall fick uppleva det som är så få förunnat
Äkta varm innerlig kärlek, trygghet och respekt. Du älskade mig som ingen annan kunnat
Det hjälper mig tyvärr föga
Det lämnar mig med krav som är höga
Mörkret är korpsvart och förlusten är avgrundsdjup
Och där långt nere på botten ligger en del av mig som föll ned i detta stup
Om du hade levt idag så hade vi träffat hela släkten eller så hade vi rent av rest bort
Du ville inte ha stora gester och gillade inte pråliga fester Nä du var en annan sort
Tack älskade, älskade make och far till min son
Jag vet att allt som livet ger bara är ett lån
Tack för att du såg mig med din varma blick
Tack för de underbara åren vi fick
Inget av det skänker tyvärr någon tröst
Jag saknar din famn och lugnande vackra röst
Saknar när jag somnar
Saknar… när jag vaknar…
Ett känsligt hjärta Hem 