Ingenting gör så ont som svek ifrån de man har hållit närmast
Men aldrig, aldrig att jag låter nån stjäla mitt liv, min glädje och kraft
Jag går vidare mot ljuset och stannar inte upp
Nu lämnar jag över att minnas och reflektera över det man haft
Nu gör jag mig fri och lägger mitt hjärta i händer som håller varsamt
Nu gör jag så mycket klokare val
Och jag vet att jag kommer bli hållen och att jag har hittat min hamn
Jag väljer mig, även om jag lider alla kval
Asfaltsdjungel svart död
Ensamheten tränger sig på
Världen är inte ens grå
När ingen riktig kan förstå
Öppnar dörren till lägenheten och den är så tyst och tom
Ensamhet kan var en sån frihet och en riktigt tung dom,
och det enda som kan hjälpa är en riktig famn
Det enda som kan hjälpa är att höra någon säga mitt namn
Du kan inte bygga mig närhet
Du kan inte bygga mig trygghet
För jag skiter i rekvisitan, den sätter ingen ton
Utan det får du fixa i egen hög person
Kan du inte hålla borta min ensamhet
Spelar det ingen roll om jag bor i en stuga eller en lägenhet
Vi är så olika du och jag
och för det mesta är det nog bra,
men vi pratar inte alltid på samma frekvens
Fan, jag vill prata om hur det känns
Nu hatar livet mig igen och det är ömsesidigt
I den här stunden kan jag inte andas för trycket över bröstet
Och den knutna magsäcken
Är mitt enda livstecken
Just nu vill jag inte leva längre.
I morgon är en ny dag
Men idag finns inte ett enda stödben kvar
Ångest, sorg och tvivel är det enda jag har
Jag har ingen obefläckad ö att stiga i land på
Inga glimrande lockande framtidstankar
Ingen känsla av att vara i närheten av att orka eller duga
Orkar inte förställa mig. Orkar inte ljuga.
Att bara lyfta blicken från golvet är tungt
Idag ber livet mig att dra åt helvete
Jag svarar uppkäftigt att jag redan är där
Jaaag är redan dääär…..
Vi har det bättre än nånsin nu
Vi har lärt känna varandra så bra,
och den jag vill ha, har jag ju
Desto bättre vi har det med varann,
desto värre är det att skiljas åt
Varje farväl väcker en ångesttyrann
Det är som att jag har skadats för gott
Trots att kärleken gror och blomstrar,
så ser jag när jag går, bara dystert grått
Avundsjukt ser jag hur paren går hem till ett hem de kallar vårt
Precis som jag själv hade det en gång
Jag svär över att så mycket ändå är så svårt
Två och ett halvt år och jag gråter fortfarande floder
Den tiden har slitit som ett helt liv
Allt det goda dränks i mina mörka perioder
Och jag orkar inte låtsas vara pigg och glad
Orkar inte skyla över mitt ödsliga hjärtas rop
Har mitt liv blivit en ändlös charad?
För oss som tillhör en särskild sort,
kan känslor aldrig tryckas bort
De är som gnistrande pärlor som bara vissa kan se
De lever närmast hjärtat och är det finaste någon kan ge
Jag har letat, längtat och krigat som få
Jag kämpade för att min kära skulle förstå
Men det var som att skriva en text som aldrig blev tydd
Allt jag ville var att ha hjärtat öppet utan skydd
Jag ville vara nära, som när vi båda var galet kära
Nu sitter jag ensam och vill inte besvära
Av allt det fina och vackra ville jag ha mer
Och min älskade sa: Det är som att du inte ser
Och han har rätt, jag förlorade mig själv nånstans
och nu försöker jag få tillbaka min balans
Jag älskar, jag älskar dig
Älskar dig även när du tappar tålamodet på mig
Älskar dig när du är svår att förstå
Älskar dig när du är svår att nå
Älskar dig när du är mig så nära
När du påminner mig om att vi håller på att lära
Älskar dig när dina ögon möter mina
Jag har varit som en strykrädd hund
Sett hot och faror i varenda stund
Och allt jag vill är att få ha det lite bra
Och det jag behöver, det har jag idag,
men jag har krigat mig igenom så mycket
Jag har tagit så himla mycket stryk
Nu när jag trodde att allt skulle vara så lätt
Nu när jag trodde att jag hade hittat ut,
då påminner mig livet om att det aldrig tar slut
Det blir aldrig klart
Det blir aldrig stadigt underbart
Glädjen är bara gnistor som lyser upp himlen en stund
Och allt däremellan få man ta dag för dag
timme för timme, och när det är som värst, minut för minut
Jag får stå ut med att inte veta vad som finns bakom nästa knut
Jag fattade ju att det inte skulle gå
Någonstans fattade jag det för länge sen
Men sen händer något med hjärnan
och den börjar lägga till, dra ifrån och stänga igen
Den snickrar ihop något som ska göra att man står ut
och jag fick ju dina mess på telefon
och sen när det som kallas verkligheten kom i kapp,
så låg du för döden och så sänktes ridån
Och vi förlorade igen
Du dog fast att du är så levande, Tingeling
Då hade du kämpat så hårt i två hela år
Slagits så hårt i din ensliga boxningsring
Vi tog farväl i rosa, i en vacker minnesstund
Du fortsätter att ge kraft
Du sprider ditt magiska Tingelingpulver
sånt jag önskar att jag själv hade haft
En av dina allra käraste sa,
Hon fick mig att resa mig när jag borde ha varit helt kraftlös
En människa lever vidare i alla möten och minnen
Jag minns dig varm, vänlig, omtänksam och opretentiös
Nu dansar du omkring i en av de där coola klänningarna
och på fötterna har du dina Converse med klack
och du skrattar och pratar med den där rösten som var så mjuk
och allt jag vill säga dig är egentligen bara TACK! ❤️ ❤️ ❤️
Jag känner en tjej som jag aldrig har träffat
Hon bor i huset där jag bor,
men det är inte som man tror,
för det är åtta år sen hon försvann
Ett beslut som togs av en vidrig man
Och där stod alla som älskade henne kvar
och hennes makalösa far
Han vägrade tro på vad de sa och reste i flera år över hela klotet
riskerade livet och vände på varje sten, men för honom var döden det minsta hotet
Hans lilla flicka som växte upp och blev en lysande stjärna så full av gott
Den bästa dotter han nånsin kunnat få hade så väldigt brått
Ut i världen kastade hon sig och ville förändra och göra bra
Jag är säker på att hon hade varit något stort idag
Men hon lyser alltjämt och finns här ibland oss
hon inspirerar mig och får mig att vilja slåss
mot det som är orätt och fel
Hon var en som levde och tog del
Levde som bara den som om hon visste att livet kan bli kort
En fantastisk ung kvinna av en alldeles särdeles sort
Dotter till en lika särdeles karl
Hon så otroligt älskad av sin far,
som är så oerhört älskad av mig
Fortsätt att vaka över oss vår fina, fina tjej!
Kanske är jag för känslig för den här världen
kanske är jag menad för någon annan plats
För när orden träffar så hårt att jag tappar balansen,
så undrar jag hur det överhuvudtaget ska fungera
Att existera
Oj oj så svårt det är att inte fly tillbaka
Att inte gå den där vägen som känns så bekant
Vägen som inte leder framåt
Till landet som bara finns i min fantasi
En riktig utopi
Jag flyr till en Jesus som aldrig levde
En Messias som aldrig fanns
Ett minne av en människa upphöjd till skyarna
Någon som ingen annan någonsin kan komma i närheten av
Ouppnåeliga krav
Fast att jag inte ville
Fast jag svor på att inte gå den där vägen
Men när jag skriker efter förståelse eller en kram
är det så lätt att fly dit
Fast att det bara sår split
Jag flyr dit och knarkar på allt jag fick
och det jag inte fick lägger jag själv till
Och allt för att jag är för feg
För feg för att berätta
För svag för att tåla svarens hetta
Jag sitter i det lilla eldhuset av glas och ser naturen blända
Jag sitter här med en känsla av tacksamhet och vördnad
Mitt liv visade mig att allt, ja precis allt kan hända
Fick vakna upp och se hur chanser föds och glimmar till
Jag fick ett svindlande äventyr och chansen att älska ännu en
Förstod inte att för att upptäcka måste man kunna stanna till
Jag sitter i huset av glas och ser ljuset skifta under dagen
Fåglar samlas vid fågelbordet och leker i det porlande vattnet
Jag rekapitulerar dagen med tacksamhet och är helt betagen
Det är en sällsam känsla att vandra med dig vid min sida
Vi har lämnat liv, ja hela världar
Vi har läkt men är ärrade och att leva är också att lida
Nu finns så mycket att vara med om, att upptäcka på riktigt
Nu finns det där vindlande fantastiska som bara är gåvor och inga löften
Morgonluften i lungorna, hoppet och kärleken, vi ser det som är viktigt
Ett känsligt hjärta Hem 