Vad jag verkligen vill

Jag tror att du åtminstone kommer att minnas lite av all kärlek jag gav
Jag hoppas att du kommer inse att det var du som stod för alla krav
Hur du mötte mjukt med hårt
Du gjorde det så fruktansvärt svårt
Och du ville aldrig närma dig det som var skört
Något som kanske kunde ha varit fantastiskt blev totalförstört
Men människor ändras inte om de inte själv vågar och vill
Och mitt liv är för kort för att jag ska ge upp och sitta still
Bitterhet leder ju ingen annanstans utom ner
Jag ska istället se till att de ljusa dagarna blir fler

Jag orkar inte vara någon annan än jag
Någon som jag känner att jag måste va
Utan förväntningar och tilltufsad på så många sätt,
kunde jag nyss känna hur det kan kännas när det blir rätt
Där satt vi i timmar och pratade lugnt om våra liv utan den minsta stress
Vi hade nog suttit kvar om inte personalen velat gå hem till en annan adress
Det är väl så det ska kännas- enkelt, lugnt och lätt
Schemat måste inte planeras så jäkla tätt
Jag vill hinna njuta av att bara vara och räcka så helt till
Nu är känslorna tillbaka och berättar vad jag verkligen vill


En dag slutar det kanske att göra ont

En dag slutar det kanske att göra ont. Ett känsligt hjärta

En dag i juni öppnade sig himlen och hällde ut sot och glödande kål.
Jag som trodde att jag redan fått vad jag tål.
Det var som att allt ont som cirkulerat runt i mitt liv,
samlade ihop sig till en hemsk historia som borde varit fiktiv.
Men när människor gör varandra illa och bedrar,
finns det sådant som alltid stannar kvar
Vissa talar om karma och andra om att hut går hem
Ni mina svikare vet vilka ni är och fråga inte vilka eller vem!
En dos salt till i mina sår.
Jag försöker andas så gott det går.
Vad jag gjorde för att förtjäna era svek är inget annat än en gåta.
Det råder jag inte över och jag lämnar över det till livet självt att förlåta.
En dag slutar det kanske att göra ont och bränna.
En dag då jag inte förbannar att jag kan känna.
Men jag ska berätta min historia för alla och envar.
Sen ska jag sopa ihop spillrorna av det liv jag har kvar.
Och vännerna som fanns där hela tiden och stod pall.
Er ska jag stå upp för som en riktigt resligt tall.
På era utsträckta händer lägger jag mig när jag ska sova.
För er finns jag alltid och tillsammans blir vi en supernova.
I livet och i döden,
vävs våra öden.
Och jag ska nu väva alla höga berg, för jag har redan vävt alla dalar.
Jag ska öppna upp för ljus och skratt i alla mörka dystra salar.

Tänk att jag lade mitt liv i dina armar!

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva att allt revs upp igen.
Att det kan göra så fruktansvärt ont att varje andetag kräver kraft.
Jag vill skrika högt och fråga livet: Varför ge och ta ifrån mig sen?
Tänk att jag kan sörja någonting jag egentligen inte har haft!

Tänk att jag litade så, tänk att jag lade mitt liv i dina armar!
Vilken risk jag tog!
Jag är glad att jag inte dog!

Vad är kärlek utan värme och omsorg?
Vad är kärlek utan trygghet och tröst?
En kärlek som sliter sönder din bröstkorg.
Vad är det för kärlek som drar dig från din inre röst?

Jag älskade dig verkligen och ville göra allt för att förstå!
Jag gjorde verkligen allt!
Mitt hjärta var aldrig kallt!

Jag kommer aldrig våga lita på någon igen.
Jag har aldrig varit så nära att gå under.
Ändå sträckte jag ut handen och ville ha dig till vän.
Ville ändå hedra alla vackra och fina stunder.

Kanske kommer jag aldrig att förstå hur det kunde bli så här.
Kanske kommer du inte heller att förstå,
varför det inte kunde bli vi två.

Kanske kommer livet att förklara för oss.
Kanske blir smärtan mindre vass.
Kanske blir vi fria och kasta loss.
Kanske slipper jag tro att världen är så krass.

Skit-givar-ta-igen


Han ville ta mig till Bali och visa mig där han satt och skrev till mig
Han sa jag vet att du inte har råd, men jag bjuder dig
Jag var dum och tackade ja och vi reste förälskade och rusiga av kärleksmolekyler
Vi kände inte varandra men var modiga och vågade kasta oss ut
Men corona kom och biljetterna hem tog slut
Hemresan blev mycket dyr
Men jag var fortfarande kärleksyr
Aldrig trodde jag att jag skulle krävas på betalning för sådant jag hade fått
Aldrig trodde jag att gåvorna egentligen inte var något annat än lån
Ja jag inser nu såhär efteråt att jag har varit ett fån
Alla utflykter, alla resor, alla påhitt. Dem skulle jag betala tillbaka
För när han lämnade mig där ensam med onkologen och jag inte orkade en gång till
Då fanns det ingen omtanke och hänsyn mer, då blev jag fiende och mer därtill
När han lämnat en del av mina saker så var det en skuld han ville reglera
Jag förklarade att jag måste protestera
Gråtande berättade jag för min bästa vän
Hon sa: du har träffat en skit-givar-ta-igen


När lamporna släckts

När lamporna släckts


Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år.
Men jag vet att hela tiden inte har varit svår.
Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld.
men allteftersom blev jag allt mindre värd.

Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts.
Kämpar för att döda alla känslor som har väckts.
Allt som jag lade in och trodde var vårt.
Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.

Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt,
och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt.
Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog.
Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.

Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt
Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått.
Men allt jag ser är hans vidriga svek.
och hur han gjorde mig så jävla vek .

Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår.
Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!”
De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum.
Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.

Ett tålamod som har prövats för långt


Nu är jag kvinnan jag vill vara igen
Det var så länge sen
Tänk att det kan vara så lätt,
när man möter rätt
Humor och skratt
Faller inte längre platt
Möten jag ska vårda
Som jag ska spara på
Varför slösa bort tid på nån…
…som ändå inte kan förstå
Som att få av sig kläder
som suttit för trångt
Ett tålamod som har prövats för långt

Det var aldrig riktig kärlek

Det är så märkligt hur det kan försvinna
Kärleken jag trodde på var aldrig riktigt sann
Men jag är ok, mår faktiskt riktigt bra
Vaknar på morgonen och känner mig glad
Det var aldrig riktig kärlek
För kärlek försöker aldrig att härska
Jag minns dina kyssar och din åtrå
Men jag tvingades också att gå på tå
Din tysta aggressivitet som alltid dallrade under ytan
Den fick mig alltid att vara på min vakt
Det jag trodde var närhet, blev rent instrumentellt
Jag ville inte se det, men det blev inte längre speciellt
Man kan aldrig vara riktigt nära nån annan,
om man inte samtidigt kan vara trygg
Så när vi bröt upp till sist
var det en massa tid som vi mist
Jag känner bara lättnad över att slippa din kontroll
Känner bara att livet är så mycket lättare nu
Borde lyssnat bättre på hur dåligt jag har mått,
men vet nu att den här gången är det för gott

Minimala tryckande tecken

Och se hur hon såg
alla dessa små minimala
tryckande tecken
Smyckade räcken
som leder mot utgången
Ett ord
En gest
Signalerar till kroppen
Stäng alla dörrar
Rusta
Rasa, rusa rusta
För fara
Fara för
För farväl
Rusta för farväl
Rusta för farväl