Just när jag är som tröttast
efter en arbetsdag som blev för lång
Då ser jag dig framför mig
Ståendes väntades på mig
”Skynda dig för maten är klar!”
Känslan av dina läppar mot mina
Känslan av att allt med dig var perfekt
Mina armar under din tröja
Dina muskler under mina händer
Styrka omgärdat av värme
Just när jag har garden helt nere
Träffas jag i minnet
Mitt i solar plexus
Jag åker på känslostormar fram och tillbaka
Kors och tvärs på vägar som inte är raka
Kastas hit och dit
Aldrig känslomässigt stabil
Men kärleken vår är viril
Jag undrar om jag nånsin kommer till ro
Jag undrar om jag lever på din tro
Krigarprinsessan är trött
Ingenting är som förr
Nu står jag framför din öppna dörr
Nu kliver jag in och lever en stund
Vaknar upp och planerar på nytt
Bränd ifrån förlusten av det som betytt
Inuti glöder en metall
Låt den aldrig nånsin bli kall
Flyger iväg i tid och rum
Rum som inte längre finns
sånt jag bara minns
Rum jag aldrig borde besöka,
men det är svårt att sluta att försöka
En välvillig röst ropar: Gå inte dit!
Men jag dras in ändå
Går på vägen så som den skulle ha sett ut
Går fast att jag vet att den ändå skulle ha fått ett sorgligt slut
Ändå fortsätter jag att gå
Det är så mycket man inte vet
Allt känns som en evighet
Och ett flyktigt ögonblick
Allt är över på ett kick
Jag var där tidigt på morgonen
Ljusen hade jag redan och det var tur,
för han som har blomsteraffären var sur
Han öppnar inte tidigare för en allhelgonahelg
Nä bredvid en kyrkogård behöver man inte kunna sälj
Jag tog bort alla löven
Jag ställde dit alla ljusen
Jag ringde din mamma
Hon hälsade så gott
Det händer inte lika ofta att jag gråter
Inte längre varje dag,
det hoppas jag att du förlåter
Men där på pallen vid din plats blev det blött av tårar
Fan, fan hur det blev
Det var så mycket du borde ha sett
Fan vad jag skulle ha gett…
Jag har börjat hata den här helgen
Den här helgen då folk strömmar till
På platsen där jag så gott som bott
Där döden nästan tog mig med,
men där livet också tog fart
Gav mig hopp och sa att det kan vara underbart
Jag har börjat minnas hur din röst lät
Jag kan känna min hand på ditt bröst
Hur det kändes när det var du och jag
Chocken gjorde bilden vag
Men nu lever ditt minne
Gnistrar och blänker långt här inne
Till slutet på alla dagar då vi kanske ses igen,
och jag hoppas att det dröjer länge än.
Vi gick till parken där allt kretsade förra sommaren
Min väninna och jag
Och vi gick till utsikten och såg
hela delen av stan som jag tillbringade mina nätter i
Förra året
Året då allt jag visste om livet raderades ut
Året då jag hölls under armarna av försynen
Jag mindes ångesten
Jag mindes skräcken över att behöva komma hem till en ensam säng
Tänk att jag överlevde
Året då allt rasade
Didions magiska tänkande, det förstår jag nu
Ett år av magiska skyddande händer mitt i infernot
Jag ser tillbaka och känner oändlig tacksamhet för hur det blev
Jag ser hur det kunnat bli
Den avgrunden vill ingen känna till
Och precis som vi alla egentligen redan vet, beror det på kärleken
Den som lyckades gro under förrädiska omständigheter,
och fann hoppet och tron i myllan
Jag virvlar runt i undervattensvirvlar av känslor och hormoner
och slungas runt utan stadga i kroppen och själen
Jag försöker att hålla ut
Försöker andas
Går runt som om jag har tappat nåt
Som om det är nåt som jag har glömt
Åh så plötsligt inser jag vad det är
Jag längtar hem
Längtar hem
Jag längtar hem till det som inte längre finns
Det som en gång var mitt hem
Min trygga hamn med dig
Det är fortfarande som om jag ska komma hem och berätta
Som om jag har varit ute i krig
Längtar… längtar förgäves
Jag kommer aldrig mer hem till dig
Kommer aldrig mer hem till ditt lugn
För du finns inte här
Du kommer aldrig mer tillbaks
Det är som om jag har rest ut på äventyr
och träffat en man och blivit kär
Tänker att jag på nåt bisarrt sätt ska berätta
Ja jag tror att din död har gjort mig galen
Kanske blir jag aldrig densamma igen
Men vem är det som blir älskad av mannen jag fann?
För jag är ju inte hon
Hon som jag en gång var
Längtar, ja längtar förgäves
Jag kommer aldrig mer hem till dig
Kommer aldrig hem till ditt lugn
För du finns inte här
Du kommer aldrig mer tillbaks
Kanske är det så
att det är du som har rest
Ut på äventyr
Längtar du i så fall hem?
I en parallell värld lever jag,
ibland i en helt egen galax
Älskar och blir älskad,
medan du är någonstans eller ingenstans
Lever i kärlek och lycka
Det borde räcka gott kan jag tycka
Och sommarens fägring bländar så ljuvligt och så skönt
Jag njuter av värmen och allt prunkande, andande alveoliskt grönt
Men jag går också omkring och tar farväl
Om man mister för mycket händer det nåt inuti
Då blir man aldrig densamma igen
Vill inte skrämmas,
och inte heller skämmas,
men samtidigt som nåt är fött,
är det också nåt som har dött
Inuti känns stormens vågor ännu väldigt starkt
Att lära mig surfa på dom tar så mycket kraft
Jag vill vara transparent och inte falsk
Kanske är det överlevnadsskuld
som lägger sordin över mitt guld
Kanske är det inte möjligt att gå vidare när man sett hur tunn isen är
När man har sett att allt hänger på så sköra trådar som dom här
Förgängligheten så uppenbar,
men som ingen vill låtsas om,
nu när det är så viktigt med fina skal
Kanske kan jag aldrig, nä aldrig, glädjas åt det jag har
När jag vet att i morgon finns det kanske inte kvar,
men jag vill försöka med dig,
om du vill det med mig
Jag vill försöka med dig
Om du vill det med mig
Med sommarsorl i öronen,
och vin i mina ådror,
tar jag tacksamt emot mörkret,
som numera aldrig blir riktigt mörkt.
Jag lyssnar till ljuden av människorna som vaknat.
De som äntligen har börjat leva och andas.
De som tänker att den här sommaren ska bli den bästa.
På näthinnan finns människorna vars ensamhet var öronbedövande.
Jag minns min egen och tänker att jag kunde varit en av dom.
En kvinna kom gående ifrån baren på Lasse i parken på vingliga ben.
Över sin lätt bedagade lekamen hade hon trätt en tajt ceriserosa top.
Som ett statement att ingen jävel kunde stoppa henne nu.
Nu jäklar skulle hon ha roligt. Kanske ville hon träffa en karl, eller inte.
Hon drog i sin kroppsstrumpeformade ceriserosa topp som hade korvat sig lite grann
Läppstiftet satt nog inte längre riktigt där det satt ifrån början,
men ögonen glödde när hon satte sig bredvid väninnan och viskade i hennes öra.
Jag läste in ensamhet och tomhet, och tänkte att det kunde ha varit jag.
Fast att jag inte visste någonting om kvinnan med den ceriserosa toppen,
som följde varje vågform på hennes kropp och skrek i neon,
att nu var det fan ta mig hennes tur.
I bilen såg jag plötsligt ditt namn på displayen
Bilstereon sökte efter din telefon och ville koppla upp sig
På ett ögonblick visade tankarna och känslorna hela grejen
För ett ögonblick trodde jag att du fanns
Som om jag bara var på en lång, lång resa,
och att vi en dag skulle mötas någonstans
Det är som om jag har skickats iväg för att lära
Inte som en belöning utan som ett straff
Som om jag behövde tuktas för att inse det primära
Jag har gått och tänkt på hur jag ska kunna förklara
Hur ska jag kunna förklara att jag älskar en till?
Men jag hör alltid dig säga att jag inte har nåt att försvara
Ju tryggare jag blir desto mer minnen spelas upp inuti
Som en bisarr tortyr, likt en häxprocess,
med undertexten att går du inte igenom blir du aldrig fri
Nu är jag redo att stänga din sida
Det har varit en jobbig grej
Jag har blundat länge för att det inte ska svida
Men din Facebook måste stängas
Jag ville inte det
Jag ville att tiden skulle förlängas
Jag ville inte bli din änka
För jag ville vara din fru för alltid för jag älskar dig än
Men jag är redo nu för jag har sett en framtid blänka
Det har kanske varit stötande för vissa att se din sida
Som om du fortfarande fanns här
Åhh stackars dem, vad de måste ha fått lida!
Fast både du och jag struntade i dem
Vi brydde oss om rejälare folk än så
De andra kunde vara vilket som
Vi brydde oss om vänner som fanns på riktigt,
och inte folk som lever i låtsasvärlden Facebook
Nä, sånt var aldrig viktigt
Men jag är redo nu
Jag kommer att stå som änka
Men kommer alltid att vara din fru
Kanske blir jag en dag någon annans maka
för älskar någon, det gör jag redan som du vet
Men nu tar jag bara en stund i taget och låter livet smaka
I stället för att drömma vill jag leva i drömmen
Och inte hålla andan
Jag vill inte lämna över tömmen
Allt är bättre än att inte våga
Allt är bättre än att leva livet som ett rakt streck
Jag vill brinna med min fulla låga
Och du lyser upp vägen som ett bloss
Du fantastiska man du har lämnat spår
Allting är kvar för evigt inom oss
Jag passerar kyrkan vi gifte oss i
Jag går i regnet och jag kan gråta utan att det märks
För tolv år sen stod vi här i total eufori
Ett känsligt hjärta Hem 