Vördnadsfullt ska vi förhålla oss till andra kulturer och religioner,
och det är gott,
men varför ska man inte förhålla sig vördnadsfullt mot det egna?
Varför är det ingenting värt?
Alla offer som våra förfäder har gjort,
för att vi skulle kunna leva något sånär fria och
slippa hederns vidriga bojor?
Klassamhällets cementerade positioner?
Vi är alltså ett folk utan historia, kultur och religion?
Vi har blivit ett neutrum.
Ett vacuum.
Ett limbo.
Ett folk utan plats och språk.
Ett folk som skäms, istället för att hedra det de fått.
Som en samling otacksamma bortskämda ungar,
slänger de bort det deras förfäder har slitit ihop.
Solidaritet, rättvisa och jämlikhet som är de vackraste orden,
tillsammans med fred och demokrati.
Istället riktas fokus åt ett helt annat håll.
Och allt förfaller.
Man försöker inte ens förstå.
Man vill inte låta historien länkas med det nya.
Vill inte se att utan den kan det aldrig finnas riktig förståelse.
Utveckling är inte alltid en framåtrörelse,
men historien är alltid ett avstamp.
Ett känsligt hjärta Hem 