Då stänger jag dörren för dig

När du är villig att försvara allt och alla utom mig
Och du speglar mig så illa
Då stänger jag dörren för dig

Och jag känner ingenting alls
Om dina principer är bättre än mina
och alla mina ord ska fastna i min hals

Om det som finns mellan raderna bara är kallt
Då är det nog inte mig du vill ha
Varför svälta när man borde ha allt?

Jag har verkligen velat det här
Jag har kämpat och krigat inuti och utanpå
Men nu har det här blivit något som tär

Till sist fick vi inte bort taggarna inuti
Det blev för mycket för oss två
Så jävla tragiskt för vi ville ju båda bli vi

Istället står vi här nu som två sårade kombattanter,
men nu måste vi slicka såren innan det blir försent
Risporna svider just så mycket för att de kommer ifrån diamanter

Det är ju tyvärr så, att så lite ont, kan skölja över så mycket gott
Man ska vara noga med att skilja på sak och person
Och det är så lätt att missa när någon får klä skott

Det finns inget bättre än att vara kär
Men det är sällan gratis
Men vi har också rätt att vara som vi är

Jag är både Pippi Långstrump och lilla rädda Nasse i Nalle Puh
Jag kan bli ilsken och se ut som Lilla My
Jag diskuterar mycket men för mig finns inget som är tabu

Tyvärr är den du trodde jag var någon annan person
Tyvärr är det här den jag är
Och det handlar inte om att någon ska ta reson

Kanske söker jag den eviga lojaliteten
Som kan skilja på vän och fiende och finns när det gäller
Jag behöver inte längre fly ifrån ensamheten

Jag tror att jag överlever. Jag tror att jag fixar det här med
Jag svävar i limbo, både i frihet och i sorg
Nu vill jag spara på allt det fina och inte bara det som sved

Taggar från ett snår

Tröttheten som länge har tärt
Har börjat slita mig i stycken
Faller sönder bit för bit
Och i minnet ekar de hårda orden
ifrån två som inte mäktade med
De vassa kanterna…
De började skava sönder,
istället för att slipas ned.
Terrängen blev allt snårigare,
istället för att öppna upp
Nu sitter vi här och försöker,
få bort alla taggar som blev kvar
Men krigare som vi kan inte ge upp så lätt
För oss har ingenting varit lätt på länge
Oss skrämmer inte några små sår
allra minst några taggar ifrån ett snår

Alla förtjänar att förstå sig själva

Varje människa förtjänar att bli förstådd
Ingen förtjänar att bli försmådd
Alla förtjänar att förstå sig själva
Det borde inte vara så svårt
Men det tycks bli drivet
Under hela livet
Vi är aldrig mer än våra inre barn
Vi är aldrig mindre än våra inre barn
Ibland blir de hörda och ibland inte alls
Och inom mig skriker hon för full hals
Men någonstans tar det vägen
Äter upp oss inifrån
Eller rupterar i vulkaniskt raseri
Förlamande ångest som aldrig släpper fri
Så släpp känslan fri att flyga
Släpp den till skyn som en drake
Känn hur trycket släpper försiktigt
Känn hur det känns att mötas på riktigt

Ligg du lugnt här bredvid

Som en slagen krigare ligger du här bredvid
Som en viking har du korsat ett hav på så kort tid
Du seglade hem din dröm, ja slaget vann du stort
Det är så fantastisk bra det du gjort
Jag är glad att du slapp passagen från Dover
Nu ligger du här bredvid mig i soffan och sover
Sover men är ändå så påtagligt här
Och det räcker så bra att du bara är
Alltid tätt intill
så som jag också vill
Du vill inte slösa bort tid,
men ligg du lugnt här bredvid
Jag går ingenstans nu
Bara vila fina du
Jag sysselsätter mig själv så bra
Jag behöver inte roas med weekends och spa
En motsägelsefull solitär
Som älskar att ha dig här

Relationer och passioner

Relationer och passioner
Att hitta en bland miljoner

Finna vägar till varandra
När det är lättare att irra än vandra

Förväntningar som krockar med varann
Reda ut det så snart man kan

Resonanser som ger dissonanser
När ska man backa, när ska man ta chanser?

Inte är det lätt när hjärtat vill ha sitt
När känslorna går i svart och vitt

För somliga blir det aldrig lugnt och bra
Jag hoppas att somliga inte är jag

Kanske är jag dömd

Kanske är jag dömd till att alltid vara rädd
Det är som om jag bara väntar på nästa katastrof
Nästa problem som ska sluka mig hel
Ja, jag är numera alltid beredd

Man blir trött av att leva så
Det känns som att priset för att njuta
Priset för att glädjas,
ligger vid en smärtgräns jag börjar nå

Kanske är det bättre att helt plana ut
Kanske är det bättre att inte längta efter nåt
Kanske är det bättre att leva zombieliv
och bara beta av dagar tills de tar slut

Jag är glad att jag sa som det var

Jag är glad att jag sa som det var
Jag är så glad att du är kvar
För rädslan jag bar på den kunde jag ha svalt
Men vi vet båda att sånt ofta blir fatalt
Jag är så glad att vi möttes och såg varann igen
att orden inte smet förbi utan gick rakt in på känn
Det är så mycket att lära om varann
Och vi kämpar så mycket vi bara kan
Jag tänker att det är svårare för dig, men du gör det så bra
Vi är lite trasiga både du och jag
Och ändå blir sån magi när vi är bara vi
Då känner jag mig hel och fri
Det är när det blir mycket annat som det börjar bli trångt
Det är då jag känner att avståndet mellan oss blir så jäkla långt
Jag vill inte någonsin vara ensam när jag är två
Det har jag gjort förut och det skadade mig så
Jag har blivit sviken när jag har behövt stöd som mest
Kanske är det orättvist att du måste klara såna test
Men jag får ingen ro förrän jag vet och känner med säkerhet
Jag måste veta att du vill ha mig både med styrka och svaghet
Just nu känner jag ingenting annat än hopp
Du gick nyss och kvar är din kaffekopp
Värme i magen i färger så bjärta
Längtar redan… mitt lejonhjärta

Bekymmer som förut kändes så små

Vardagen kryper sig sakta på
Bekymmer som förut kändes så små
Då när allt var på liv och död,
börjar påpeka att man behöver bröd
Pengarna rinner mellan fingrarna och räcker inte riktigt till,
men det kommer att ordna sig om jag bara vill
Pamparna vill höja hyrorna och ökar min oro ännu mer
Men så tänker jag att vi som vill ha ändring blir fler och fler
Jag tar en dag i taget och skriver listor som är för långa
Kraven på en urban människa är alltför många
Jag försöker se allt som jag verkligen får gjort och fortsätta att vara trägen
Jag kommer aldrig mer att blicka mot målet utan bara njuta av vägen
För vägen är allt som finns
Vägen är allt och inte det som vinns
Och om det finns någon att hålla i handen,
när fotspåren börjar att blekna i sanden
Någon som tål
Då är man i mål

Jag träffade en god vän

Jag träffade en god vän
det var så länge sen
Vi slog oss ned på ett café inne i stan
Och vi skulle ha behövt hela dan
Men orden som ekar än är hennes om kärleken hon haft
Hon sa: Det tog sån tid att äntligen bryta upp för jag hade ingen kraft
Jag såg ju tidigt alla tecken men jag valde att titta bort
Jag slösade bort så många år på en man av värsta sort
Så var aktsam på tecknen som du tidigt ser
Det är så lätt att missa det som faktiskt sker
Vad betyder kärlek och älskog om varningsklockor börjat slå?
Vad betyder det om man är ensam när nöden är stor, fast man är två?

Jag är långt hemifrån

I skuggan av kärleken jag har fått
gäckar förgänglighetens ångest
Skörhetens och åldrandets fasa
Så lätt kan allting rasa
Jag är långt hemifrån
Flera hundra mil bort
Då blir det så tydligt, allt jag blev berövad
Då blir det uppenbart att jag inte bara blev prövad
Min historia. Mina rötter
Det som uppkom med oss
Det som tog åratal att bygga upp med alla viktiga element
Levt liv tillsammans som ett stadigt fundament
Det låter kanske frestande att få börja om på nytt
Men när man blir tvingad,
är det inte något annat än ett överfallsrån
Det plågar mig när jag är långt hemifrån
Jag söker mig därför till ljuset i det nya
Hoppet och kärleken som jag har fått
Söker mig till den bästa av famnar
Vi går hand i hand vart vi än hamnar
Och ändå är det långt till land
Och nära till stormens öga
Men jag klamrar mig fast
i känslovågornas tvära kast