Den dysfunktionella relationen

I den dysfunktionella relationen
Minns jag hur jag tolkade situationen
När du kom med din kommentar,
tänkte jag att jag inte är nån jävla accessoar
Om du vill att jag ska sänka garden…
så borde du nog hålla käften lite mer
Du säger nåt som hugger i bröstet och ler
Säger att jag inte behöver bry mig, det är bara en parentes,
men det hela blir en sån jävla antites
Du måste inse är att jag är av tunnare ull,
och jag har ingen ork, min inkorg är full
Det är så mycket lättare att kontra en jabb än vassa ord
Det är så svårt att få bort dem när skadan redan är gjord
I den dysfunktionella relationen
Tolkade min hothjärna situationen
Ibland svajar mina hormoner och jag är utan hud
Fast det som syns utåt är en väldigt taggig skrud
Stunder då jag är så fasligt känslig för kritik
Det kan bli som att slå in spik… pik för pik
Jag går i baklås och kan inte hitta ut
Om jag bara kunnat hålla min stora dumma trut
Orden som jag älskar har gömt sig allihop
och du försöker knyta upp denna omöjliga knop
I den dysfunktionella relationen kan ingenting växa
Men jag tänker att den blev en nyttig läxa
Jag ska aldrig, aldrig mera dit
Då blir jag hellre en eremit
Mot det mörka lyser det jag nu har så starkt och ljust
Framtiden ligger där så tydligt och inte minsta diffust
Visst blir jag fortfarande jätterädd ibland
Men du har alltid en utsträckt hand
Jag förstår ju att jag har en dålig period
Jag hör dig säga: utan rädsla finns inget mod

Tid, ge mig tid

Tid, ge mig tid att hålla kvar det jag har
Här hjälper inte den som spar han har
Glädjen kan bara fångas för ett ögonblick i flykten
Allt annat är bara rykten
Den orkar inte sitta still
Nä, den gör som den vill
Först när man står ut med att den kommer och går
Det är då man kan njuta. Det är då man förstår
Men då är man i regel gammal och grå
Säg varför är det så?
Tänk så grymt att födas för att dö
Att mötas också är början på ett adjö
Jag hoppas att vårt blir jättelångt
att vi hinner mycket och mångt
Jag vet att din tid har på nåt sätt har mätts ut
Men det är inte slut förrän det är slut
Vi skulle ha hängt så mycket, mycket mer
Men det som sker, det sker
Vi var så upptagna allihop
Fångade i en loop
Upptagna med vår tids krav
Tempot som gått till galopp ifrån trav
Flocken är inte längre intakt
Men det ligger inte i vår makt
Några har fallit ifrån och några har kommit till
Livet gör precis som det vill
Det sägs att man ska titta framåt
Jag tycker det är bättre att titta hitåt
Just nu andas du och jag
och idag är kanske årets soligaste dag

Sordin över mitt guld

Lever i kärlek och lycka
Det borde räcka gott kan jag tycka
Och sommarens fägring bländar så ljuvligt och så skönt
Jag njuter av värmen och allt prunkande, andande alveoliskt grönt
Men jag går också omkring och tar farväl
Om man mister för mycket händer det nåt inuti
Då blir man aldrig densamma igen
Vill inte skrämmas,
och inte heller skämmas,
men samtidigt som nåt är fött,
är det också nåt som har dött
Inuti känns stormens vågor ännu väldigt starkt
Att lära mig surfa på dom tar så mycket kraft
Jag vill vara transparent och inte falsk
Kanske är det överlevnadsskuld
som lägger sordin över mitt guld
Kanske är det inte möjligt att gå vidare när man sett hur tunn isen är
När man har sett att allt hänger på så sköra trådar som dom här
Förgängligheten så uppenbar,
men som ingen vill låtsas om,
nu när det är så viktigt med fina skal
Kanske kan jag aldrig, nä aldrig, glädjas åt det jag har
När jag vet att i morgon finns det kanske inte kvar,
men jag vill försöka med dig,
om du vill det med mig
Jag vill försöka med dig
Om du vill det med mig

Jag läste in ensamhet

Med sommarsorl i öronen,
och vin i mina ådror,
tar jag tacksamt emot mörkret,
som numera aldrig blir riktigt mörkt.
Jag lyssnar till ljuden av människorna som vaknat.
De som äntligen har börjat leva och andas.
De som tänker att den här sommaren ska bli den bästa.
På näthinnan finns människorna vars ensamhet var öronbedövande.
Jag minns min egen och tänker att jag kunde varit en av dom.
En kvinna kom gående ifrån baren på Lasse i parken på vingliga ben.
Över sin lätt bedagade lekamen hade hon trätt en tajt ceriserosa top.
Som ett statement att ingen jävel kunde stoppa henne nu.
Nu jäklar skulle hon ha roligt. Kanske ville hon träffa en karl, eller inte.
Hon drog i sin kroppsstrumpeformade ceriserosa topp som hade korvat sig lite grann
Läppstiftet satt nog inte längre riktigt där det satt ifrån början,
men ögonen glödde när hon satte sig bredvid väninnan och viskade i hennes öra.
Jag läste in ensamhet och tomhet, och tänkte att det kunde ha varit jag.
Fast att jag inte visste någonting om kvinnan med den ceriserosa toppen,
som följde varje vågform på hennes kropp och skrek i neon,
att nu var det fan ta mig hennes tur.

Din galning bara kom!

Äsch bara kom hit!
Din galning bara kom!
Så här långt ifrån kan du inte bara va
Det kan aldrig va nåt bra

Låt oss strunta i allt praktiskt
Kom bara hit och va med mig
Bara kyss mig och håll mig hårt
Låt oss aldrig tappa det som är vårt

Jag vet att det är förnuftigt
Logiken den är stark
Det låter så klokt och bra
att vara utan varandra ett ta

Men klokt bara suger
och logik hör inte hit
Om du inte kommer till mig
Så tar jag mig bort till dig

Jag tar tuben bort till Farsta
Jag springer upp för Runes trappa
Öppnar porten med egen bricka,
så du får höra mitt hjärta ticka

Vänskap i sorg och glädje

Natten är inte längre skrämmande
Nu låter jag mörkret sänka sig över mig som ett täcke
Ensam är inte längre mitt ord
Fortfarande skör men inte bruten
Och det är den personen jag alltid har varit
Kärlek är i nöd och lust
och vänskap i sorg och i glädje
Utan den dualismen faller det
Frosseri i elände men vämjelse över glädje
Det är en hälta som inte läker

Ensam på en öde planet

Ensam på en öde planet
Det är svårt att vara sin egen profet
Med facit på hand är allting enkelt
Men dessförinnan är det mesta dunkelt
Tänk alla drömmar jag hade om oss
Hela mitt hjärta öppet. Sen började vi slåss
Nu har jag släppt allt jag trodde på
Jag drömmer inte längre så
Människor talar om att leva på fina minnen
Så fungerar inte mina sinnen
Sånt kan jag inte leva på
Det kan inte få mig att orka gå
Jag vet att jag har varit älskad flera gånger
Men det finns bara kvar i mina sånger
Just nu ger det ingen lättnad. Ingen tröst
Allt som hörs är ensamhetens röst
Kanske föds nya solar och en ny horisont
Kanske behöver jag inte vara en soldat vid en front
På den här ensamma planeten ekar hjärtslagens dunk
Här finns bara en förutsägbar vardagslunk
Men sen bröt någon isen och det var inte jag
Någon talade till mitt hjärta som svarade: Förlora inte en dag
Jag ser honom komma gående i horisonten och han lyser,
och inuti mitt blodomlopp finns inget längre som fryser

Religion istället för det gudomliga

Vad hände med dig som talar som om du ständigt förkunnar
Hur blev du så här?
Ja, det är inte utan att jag sitter och grunnar

Du rapar upp bibelcitat och tvingar på din åsikt,
och talar om den verkligt sanna tron
Du säger att du har kommit till insikt

Ditt liv var tomt och innehållslöst och du sökte tröst
Men tänk om du hade lagt tid på att förstå dig själv
Om du hade låtit ditt välvilliga vittne få en röst

Tänk om du hade lagt energi,
på att se att bibelorden fängslar och låser,
och inte gör dig fri

Nu har du fått plankor att stå på och handtag att hålla i
Nu tror du på den rätta vägen,
och du vill få så många som möjligt att stå dig bi

Jag invänder och säger att du har fått fatt i en krycka,
men har missat att kalibrera din känslokompass
Om en människa bara får läka kan hon av egen kraft ge sig lycka

Du talar om orden och sakramenten men förstår inte logiken
Du inser inte att begreppen så fort blir obsoleta
Som alla religiösa tappar du det gudomliga framför retoriken

Om jag bara kunde få dig att se det jag har sett och får se
Om jag kunde visa hur gud finns och visar nåd
Om jag kunde visa vad det gudomliga, som bor i oss alla, kan ge

I helvetets förgård fick jag se vad som verkligen var något värt
Det handlar inte om att försaka och inte heller om att rusa fram
Det gudomliga vackra ligger redan här och allt annat är sekundärt

Lidandet kan vi tyvärr inte slippa, det hör tydligen till detta kalas
Och varje gång vi drabbas ställer sig tiden still,
och plötsligt syns allt som genom ett gigantiskt förstoringsglas

Då syns alla detaljer och alla krävande krav ger sig av
Mellan livet och döden lämnar tramset festen
Mellan livet och döden ser vi vad livet ger och gav

Så släpp dina bibelord och lyssna på kärlekens vishet
Det är bara där du kan bli trygg och hel
Bakom orden du tror på har det smugits in så mycket falskhet

Det är dåraktigt att be gudarna om det man kan åstadkomma med egen kraft
Vi har alla kapaciteten om vi bara får och ger oss en chans
Om vi ställer oss still och lyssnar noga finner vi glittret vi alla alltid har haft

Det finns ett glitter i din ögon

Det finns ett glitter i din ögon
Ögonen som lyser i cyan och azur
Kombinationen av dem och ditt leende
får mig alltid att tänka: Vilken jäkla tur

Tänk om du aldrig mer hade ringt
Tänk om du hade gett upp där och då
Då hade vi inte blivit vi
Tanken skrämmer. Då hade det inte varit vi två

Tänk att vi höll på att missa hela härligheten
För att jag tänkte för mycket och talade för lite
För att det började för bra för att vara sant
Du som får mig att känna mig som Afrodite

Ditt namn på displayen

I bilen såg jag plötsligt ditt namn på displayen
Bilstereon sökte efter din telefon och ville koppla upp sig
På ett ögonblick visade tankarna och känslorna hela grejen

För ett ögonblick trodde jag att du fanns
Som om jag bara var på en lång, lång resa,
och att vi en dag skulle mötas någonstans

Det är som om jag har skickats iväg för att lära
Inte som en belöning utan som ett straff
Som om jag behövde tuktas för att inse det primära

Jag har gått och tänkt på hur jag ska kunna förklara
Hur ska jag kunna förklara att jag älskar en till?
Men jag hör alltid dig säga att jag inte har nåt att försvara

Ju tryggare jag blir desto mer minnen spelas upp inuti
Som en bisarr tortyr, likt en häxprocess,
med undertexten att går du inte igenom blir du aldrig fri