Nu ligger snön på marken,
men om några månader kommer den att vara borta.
Då dansar vindarna vidare på vidderna.
Solens strålar leker tafatt i alla vattendrag.
Grönskan breder ut sig och tar plats,
Tävlar om att ha de vackraste bladen.
Människorna öppnar upp.
Vänder sina ansikten mot solen och ler.
Jag vandrar vidare i betraktarens skor.
I drömmen är han lika stark som förut.
I kärleken är han starkast av dem alla.
Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Jag vet ju det.
Men ändå när det händer,
så tror man inte att det är sant.
Ofta är det dem som borde vara nära,
som visar att de inte alls är det.
Som blir krassa och kalla,
och börjar prata om sitt.
Börjar prata om pengar och praktikaliteter,
när himlen har fallit ner,
och marken försvunnit under fötterna.
Sånt glömmer man aldrig.
Svinighet som aldrig kan skylas över.
Kyla som aldrig kan bli till värme.
Det var nu vi behövde er,
men ni trädde inte fram.
Farväl för alltid,
och tack för att vi fick veta.
Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Några börjar glänsa och glimma,
kliver fram och lägger sin värme över oss.
Håller om och vaggar oss till sömns,
talar om en dag i taget,
lovar att vi kommer att överleva.
Kommer med mat,
kommer med omsorg,
håller om och finns där.
De kommer finnas i våra hjärtan för evigt,
för nöden prövar vännen,
som ett sanningsserum.
Nu vet vi vilka ni är och vi släpper er aldrig.
Jag och vår son
vi vandrar runt bland dina ekon
Varenda plats
vartenda skrymsle
påminner så oerhört om dig
Alla våra förtvivlade tårar
De kan fylla alla brunnar i världen
Att gå vidare utan dig,
är som att bo i ett hus utan golv
Din värme, din omsorg
Din kärlek
Tänk om vi hade kunnat leva på det.
Tänk om vi hade kunnat sparat kärleken och alla kramar i en burk
Men det är märkligt hur man bara vill ha mer,
så oändligt mycket mer.
När saknaden sätter in håller vi om varandra hårt och tänker på dig,
och försöker att minnas vad du skulle ha sagt
Din son blomstrar i omsorgen han fick ifrån dig,
och vi får skörda frukterna utan dig,
för i vårt liv finns ingen rättvisa
När döden är nära,
kommer inte bara nära och kära.
Folk skyndar till,
jag vet inte vad de vill,
människor som inte funnits me,
vad är det ni vill se?
Min krigare var stolt, vacker och stark,
och ska inte beskådas sjuk och hjälplös som i en park.
Så andas, backa och lämna space.
Det betyder inte ett skit att du visar ditt face.
Nu är det nämligen definitivt för sent,
att kompensera för att engagemanget var klent.
Säg istället med ett mess att det saknas ord,
för detta vidrigt jävliga som har hamnat på vårt bord.
Låt den trivsamma trion få göra sitt avslut som de vill.
Låt dem fridfullt få sova bredvid varann till deras älskade blir still.
Hon kommer aldrig att komma tillbaks igen
Hon kommer aldrig mera dit
Och det är märkligt,
för sista gången hon såg havet,
vid Coral Cove,
då var det som hon visste.
Det var sista gången.
Kanske spränger hon sig upp genom isen
som en Eurydike ifrån mörkret.
Kanske kan hon få kraft från oväntat håll?
I själen har klockan slagit timmen noll.
Jag hör vågorna som slog emot stranden.
Jag känner värmen ifrån solen,
när vi satt på stranden under ett kokosträd.
Jag känner dina ben mot mina medan vi åt.
Jag kan känna din hud mot min.
Mina smekningar så hemma på din kropp.
Din röst som gör mig så glad.
Allt jag vill ha är du
Du är syret i luften,
du är våren och sommaren,
du värmer upp frusna själar.
Du är för alltid intatuerad i mitt inre.
Jag kommer att leva i en helt annan värld,
men jag ska leva för dig
Jag ska verkligen försöka,
men jag kommer inte vara densamma
för jag är inte längre hel. Jag är halv.
Jag har stängt firman.
Jag AB finns inte mer.
Alla drömmar.
Alla böcker.
Allt jag trodde på.
Det visade sig vara lögn.
Inget är beständigt,
så varför ska man lägga något på hög?
Varför ska man tro på en framtid?
När den bara kan ryckas bort?
När orättvisan träffar oss flera gånger?
Vi träffades av blixten flera gånger,
vad är rättvisan i det?
Jag har tagit ned skylten och kastat den all världen väg.
Jag är inte hemma.
Det som syns är bara ett tomt skal.
Hela världen snurrar på,
fast allt borde stå helt still.
För utan dig kan ingenting fungera.
Utan dig blir världen inte bara fattigare,
utan helt bankrutt.
Nej, jag har stängt på obestämd tid.
Jag vet exakt var sorgen bor.
Det är inte bara i hjärtat som många tror.
Den bor i varje liten fiber,
den har ätit sig in i varje cell.
Den anticepatoriska sorgen,
har förändrat hela mig.
Brutit ned varenda muskeltråd.
Slukat hela mitt energiförråd.
Jag kan inte längre förstå livet utanför.
Jag äcklas av andras vardag så fylld av liv.
Varje dag är en orimlighet,
och ständig kommer nya.
Hur kan man någonsin bli hel?
Hur kan man bli hel när det fattas en del?
Hur kan man andas morgonluft,
när framtiden dog?
När man blivit paria för andra?
Ett mörker människor helst undviker.
Varför konfrontera när man kan väja?
För det finns ju ingenting att säga.
Min prins vilar trött.
Kampen kostar på,
skratten likaså.
Men å som han kämpar,
min tappra fina prins!
Jag är hans sekundant,
hans pansarsoldat.
Min prins, min bästa kamrat.
Nu faller mörkret över oss,
och i natt kan jag andas,
och njuta av min kind mot hans.
Lycklig över dagen vi fick.
Ett känsligt hjärta Hem 