Etikett: prosalyrik

I överljudshastighet

admin1 kommentar

Åh hur min hjärna kokar av allt du ger
Åh hur du får min värld att se annorlunda ut
Glädjande serotonin och dopamin och med härligt lugnande oxytocin
När vi är ifrån varann knarkar jag på bilder av dig som om de vore heroin

Jag vill inte att du ska tro att jag inte har något liv
Jag vill inte stå som ett stjärnögt fån och göra mig liten
Jag vill inte att du ska tro att du är den enda på jorden
Vill vara stolt och stark, men inte ens jag tror på de orden

När vi är tillsammans åker vi tidsmaskin i överljudshastighet
Och allt jag vill är tillbaka
Men sen är jag åter i det grå
Varför måste det vara så?

Jag vill bara vara med dig tills allt tar slut
Det pirrar i magen och hjärnan ropar: Gör det igen! Gör det igen!
Dansar på slak lina högt upp i det blå
Hothjärnan protesterar, men jag struntar i hur det kan gå

Ju högre upp desto svårare fall
Kan leva tryggt och förutsägbart, utan risker och ensam
Men jag har hellre älskat och blivit älskad en gång till i livet
I dagsljus och medvind känns valet givet

Men jag ska inte slå i någon att det är så lätt,
för någon som inte kan tysta hjärtats röst
Någon som inte kan ljuga och lägga locket på
Någon som jag som måste bli förstådd och förstå

Jag fattar att jag kan verka komplicerad
men egentligen är jag ju helt transparent
Jag vet att för vissa är att visa känslor inte fint
men det jag ger kommer ifrån hjärtat och är genuint

Nej jag tycker inte att jag är så komplicerad
och att kraven är för höga, för det finns inget alternativ
Jag söker inte efter ett liv med fester och extas
men jag längtar och behöver få vara i hälsosam sociostas

Kanske faller jag djupare än de flesta
men jag tror att jag också flyger högre
Det är något med mig och mitt nervsystem
som är känsligt för folk som vill trycka undan problem

Därför vill jag fortsätta åka tidsmaskin med dig i överljudshastighet,
där vi lär oss vårt eget språk och träter om färgernas namn
Där livet gnistrar och glänser och inget är vanilj
Där vi är en liten men alldeles makalös familj

Jag känner en tjej

adminLämna en kommentar


Jag känner en tjej som jag aldrig har träffat
Hon bor i huset där jag bor,
men det är inte som man tror,
för det är åtta år sen hon försvann
Ett beslut som togs av en vidrig man
Och där stod alla som älskade henne kvar
och hennes makalösa far
Han vägrade tro på vad de sa och reste i flera år över hela klotet
riskerade livet och vände på varje sten, men för honom var döden det minsta hotet
Hans lilla flicka som växte upp och blev en lysande stjärna så full av gott
Den bästa dotter han nånsin kunnat få hade så väldigt brått
Ut i världen kastade hon sig och ville förändra och göra bra
Jag är säker på att hon hade varit något stort idag
Men hon lyser alltjämt och finns här ibland oss
hon inspirerar mig och får mig att vilja slåss
mot det som är orätt och fel
Hon var en som levde och tog del
Levde som bara den som om hon visste att livet kan bli kort
En fantastisk ung kvinna av en alldeles särdeles sort
Dotter till en lika särdeles karl
Hon så otroligt älskad av sin far,
som är så oerhört älskad av mig
Fortsätt att vaka över oss vår fina, fina tjej!

Din kapacitet till tröst

adminLämna en kommentar

Om du visste vad du underskattar din kapacitet till tröst
Vad det betyder att lyssna på din röst,
med huvudet mot ditt bröst
Jag somnade med ett leende,
istället för i ångest, rädsla och sorg
Du fina, fina du, vi kommer varandra allt närmare
Vi kommer nog aldrig att glida isär
Jag tror inte att det kan bli bättre än så här
Nära dig i din famn är jag helt komplett
Nära dig är allting så lätt
Jag lyssnade på dina trygga ord och jag memorerade dem
Vi ska hålla ihop och det vi har byggt upp, river man inte ner
Jag har fått en inre vänlig röst som talar till mig,
som säger att jag kan lita på dig
Den säger att det vi har är av särskild sort
det vore dåraktigt att kasta bort

Tivoli

adminLämna en kommentar

Som på ett tivoli leker vi omkring
Tyngda av ingenting
Söta som rosa sockervadd och karameller
bland pariserhjul och karuseller
I berg-och-dalbanan kastas jag runt
Och jag undrar ibland om det är sunt
Och hjärtat rusar, bankar, värker och sväller
och hjärnan ropar: Tänk om det smäller!
Som på ett tivoli lever jag i ett lyckorus
Mitt nya liv som en vandring i ett lustigt hus
Jag blir alltid lika sorgsen när det är slut,
när det är dags att gå ut
Ut i den vanliga gråa världen
Där är jag så ensam på färden
Men den går att vänja sig vid har jag hört
Men allting känns så skört
Men så öppnar tivolit sina portar igen
och det är som att komma hem
Och jag rusar in och testar allt nytt,
och vill ta igen all tid som flytt
I ett rosa skimmer svävar jag lätt
Där vill jag lösa evighetsbiljett
Där försvinner jag i dig
Där tappar jag bort mig
Du är allt jag vill ha
Den jag vill ha varje dag

Vår egen Tingeling

adminLämna en kommentar

Ibland har man turen att träffa en människa så fullkomligt oförställd
Drabbad av livet, men inte ett dugg förstörd. Inuti fanns en eld
Så full av nyfikenhet, öppenhet och fullständigt ärlig
Så var hon min svägerska, underbart härlig
Det fanns en aura av lekfullhet och glittrande färger och nyanser
Vår egen Tingeling, öppen för allt ifrån virkning till seanser
Modig, nyfiken och tuff utan att vara hård
Fast att livet kunde vara hårt, slog du sällan molliga ackord
I en aura av rosa ser jag dig nu,
färgen vi gillade så skarpt, jag och du
Du tappade aldrig tron på människans inneboende kraft
Du är vännen som alla borde ha haft
Det är lätt att bara tänka på oss själva och vår saknad nu
Men jag påminner mig om att nu lider inte du
Man talar alltid om att kriga mot cancer,
och vill inte inse att ibland finns det inga chanser
För ingen kunde kriga mer än du systra mi
och nu kan du äntligen flyga, nu är du fri
Jag kan se ditt pyssel och höra ditt varma skratt
I din närhet föll tillgjordhet platt
Och det är en sån frihet att säga som det är
Att kunna tala öppet även om det blir till besvär
Sån var du och du förstod när andra inte gjorde det
Du såg inte svaghet utan snarare möjlighet
Jag känner mig nu helt tom
Jag minns när vi fick din dom
Hur vi trodde och hoppades att allt skulle gå bra
Det är märkligt hur naiv jag va
Men hur ska man kunna orka om man inte känner hopp
och ingenting är ju så förunderligt som en människokropp
Jag hoppas att du nu ser mig när jag sitter här i min rosa dress
Jag hoppas att du ler däruppifrån över vår gemensamma fäbless
Du fattas oss men vi glömmer aldrig bort,
fantastiska människor av din sort
Sov nu tills vi ses igen,
älskade, älskade fina vän!💖💖💖

Lika enkelt som en jabb

adminLämna en kommentar

Älskade vackra fina
Herregud hur kunde jag ha sån tur?
Du är som ett eget väsen
så vacker inuti och utanpå
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska så

Jag trodde aldrig att jag skulle våga igen
I stressen och jobbet som kräver sitt
behöver jag bara tänka på dig
så är allting bra
Något mer än dig behöver inte jag

Älskade vackra fina
Du är som morgonljuset
Som solen när den äntligen börjar värma
Trygg som vågorna
och ovanpå det kärlekslågorna

Vi lever i kärleken och döden
Vi möter människor som mist
Precis som vi
Och jag tror att vi vet lite mer än många,
som tror att liv alltid är långa

En människa är inte död
förrän hen är glömd
och vi glömmer aldrig våra
och jag ska verkligen se allt det fantastiska jag får
och jag ska leva så mycket det bara går

Men viktigast av allt
så ska jag alltid minnas
att när alla talar om ljusets hastighet
så finns också mörkrets som borde vara lika snabb
och borde pareras lika enkelt som en jabb

Då jag är mitt allra bästa jag

adminLämna en kommentar

Tid att vila tid att äntligen komma till ro
Vet du att nu äntligen börjar jag hitta fram
Nu känner jag starkt att jag inte bara tror

Jag vill konservera de här dagarna vi får
Dagar och stunder då jag är mitt allra bästa jag
Då hjärtat får sitt och jag somnar och känner dig mot mitt lår

Du och jag, en familj av levande och döda
Fast att ingenting någonsin är dött
Våra ord får våra hjärtan och livet att glöda

Jag ska försöka bevara den här känslan precis som den är
Då allt känns så ljust och enkelt
Dina armar runt mig när du säger att du älskar och är kär

Sen när mitt mod sjunker och orken tryter
ska jag plocka fram allt det här
Minnas att det är vi när ångesten ryter

Tänk hur lite jag förstod vikten av att höra till
Jag minns hur jag värnade om att göra mitt
Förstod inte att utan att tillhöra är det inget jag vill

Tog nog aldrig för givet men insåg inte hur fort jag kunde mista det för gott
Förstod inte att alldeles intill, ligger den utbrända förödda marken
Nu när jag vill leva och andas kommer jag alltid vara så rädd om det jag har fått

Då är jag så jävla rökt

admin2 kommentarer

Det är så otroligt lätt,
när allt känns bra och lugnt inuti
men när mörkret tar över
Glömmer jag bort hur hemskt det kan bli

Så övergiven utan hopp
Då är jag så jävla rökt
Fast att jag kämpar emot
Jag har verkligen försökt

Mot mörkret är jag chanslös
Lämnad åt försynen och slumpen
Då kan det gå hur illa som helst
Den där malande tärande klumpen

Hur ska någon annan orka
när jag inte orkar med mig själv
När det är så tungt att andas
När jag vill kasta mig i en älv

Vill bara låta kroppen sjunka till botten
Vill inte möta någon och bränna skepp
I det läget går det inte att förstå och bli förstådd
Fast i ångestens stenhårda grepp

Men det är som att du ändå kan hitta fram
Du tycks ha hittat den rätta nyckeln
Jag kan nu känna att du är kvar ändå
Du frågar, ska vi en tur på tandemcykeln?

Vi susar fram i livet och jag ser allt i så skarpa färger
Bara med dig har jag druckit livet i så stora klunkar
Jag tror att jag börjar förstå att vi kommer att bestå
En berusande glädje när tanken slår mig: å vad det här funkar!

Så ensam man kan vara fast man är lyckligt två

adminLämna en kommentar

Jag kan oroa mig för att vi ska glida isär
Jag kan läsa in allt och ingenting
må så dåligt att jag funderar på att skaffa ett gevär
Vandrande fram i ett paradis- hur fan går det ihop?

Jag är så trött, jag är så slut av att känna allt jag känner
Jag är så trött på att gråta mig till sömns
Törs knappt att tänka på mina stackars, stackars vänner
Allt de får höra när ångesten trasar sönder mig

Så ensam man kan vara fast man är lyckligt två
Så jävla, jävla ensamt kan det vara
När man känner att man inte ens själv kan förstå
Men en gång var jag enkel och dit vill jag igen

Det här inte intellektuellt det är på hjärnstamsnivå
Du sliter inte direkt i mig och visar hur mycket du vill ha mig
Vågar inte prata för jag är rädd för att du ska be mig gå
Jag fattar att det är befängt men känslorna säger något annat

Jag ser allt och jag menar allt du gör för oss, för mig
Det är jävla sorgligt att det inte alltid känns som nog
Ber om för mycket fast att det är det sista jag vill göra mot dig
Det är själva fan vad det ska vara komplicerat

Herregud varför kan jag inte bara få leva i ett flow?
Bara glädjas och njuta av det jag har
Istället somnar jag med ångest och känner mig så jävla low
Jag talar till mig själv lev och var lycklig din jävel

Just nu har jag livet och inte vet jag hur långt det blir
Det ger så jävla mycket skuld och extrema krav
Jag blev kvar och jag samlar souvenir efter souvenir
Som om jag vore på en resa som snart ska ta slut

Snäckor och pärlor

adminLämna en kommentar

Ingen ville se mina snäckor och pärlor,
men jag kastade dem över människorna ändå
Ingen ville lyssna så min röst blev gäll
Men har man bara en som vill, så räcker det så

Jag har slösat så mycket energi på sånt som varit förgäves
Men det ska inte hända mer
Jag slösar inte bort livet
Jag spenderar bara tid med dem som hör och ser

Pandemin väckte många sovande själar
Väcktes ur sin zombieliknande dvala
På ett ögonblick kan allt vända
På ett ögonblick undrar man hur sjukhusväggar kan vara så kala

Insikter vissa av oss fick för länge sen
Men skulle jag fått leva om livet, skulle jag inte varit så himla rädd
Skulle inte ha varit så noga med att vara alla till lags
Skulle ha stannat upp njutit mer av att vara älskad, åtrådd, förstådd och sedd