Han ville ta mig till Bali och visa mig där han satt och skrev till mig Han sa jag vet att du inte har råd, men jag bjuder dig Jag var dum och tackade ja och vi reste förälskade och rusiga av kärleksmolekyler Vi kände inte varandra men var modiga och vågade kasta oss ut Men corona kom och biljetterna hem tog slut Hemresan blev mycket dyr Men jag var fortfarande kärleksyr Aldrig trodde jag att jag skulle krävas på betalning för sådant jag hade fått Aldrig trodde jag att gåvorna egentligen inte var något annat än lån Ja jag inser nu såhär efteråt att jag har varit ett fån Alla utflykter, alla resor, alla påhitt. Dem skulle jag betala tillbaka För när han lämnade mig där ensam med onkologen och jag inte orkade en gång till Då fanns det ingen omtanke och hänsyn mer, då blev jag fiende och mer därtill När han lämnat en del av mina saker så var det en skuld han ville reglera Jag förklarade att jag måste protestera Gråtande berättade jag för min bästa vän Hon sa: du har träffat en skit-givar-ta-igen
Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år. Men jag vet att hela tiden inte har varit svår. Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld. men allteftersom blev jag allt mindre värd.
Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts. Kämpar för att döda alla känslor som har väckts. Allt som jag lade in och trodde var vårt. Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.
Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt, och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt. Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog. Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.
Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått. Men allt jag ser är hans vidriga svek. och hur han gjorde mig så jävla vek .
Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår. Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!” De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum. Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.
Så sköra och bräckliga vi är som människor Så små vi är under aldrig så pampiga skal Monetär mäktighet som döljer ett litet barn Kärlek förvärvad genom makt Vid dödens närvaro ser vi vad som fanns och den som inte rannsakar sitt liv då, är ingenting annat än en tragisk dåre
Vi möts och våra kroppars kemikalier bildar magi I rosa moln dansar vi en tid Men sakta skingras det magiska glittret och hårt knutna mönster kommer åter i dagen Anknytningens ångest med obönhörlig styrka Vissa accepterar den och ser den i vitögat och vissa förnekar den helt
Och ibland möts de båda sorterna och börjar dansa Men det blir en sorglig dans En dans där förnekaren känner sig stark och den andre blir svag Fast att den ene borde kallas för vek och feg och den andre modig och stark
Det är därför de vackra sårbara människorna dukar under De kvävs under deras partners toxiska försvar De kämpar för att få luft i relationer där partnern har tagit allt syre När narcissus hela palett har slukat all livskraft och energi Tänk att det skulle vara så svårt att bli sedd, bekräftad och älskad Tänk hur hänsynslöst kärleken far fram med oss
Vi jagar bekräftelse i otillgängliga män och kvinnor, vi knarkar på ruset av att någon gång ibland för ett ögonblick, bli sedda och smekta med varsam hand För att vid något enstaka tillfälle höra vackra ömsinta ord För att någon gång ibland slippa känna oss ensamma För att vi jagar en längtan som aldrig blir tyst
Och medan vi gör det ligger vi i våra sängar bredvid kalla ryggar Vi går till arbetet med minnet av ytterdörren nonchalant slängd i ansiktet Vi går med vår hunger och försöker att ordna tillfällena Men med förhoppningarna kommer besvikelserna Och de är svårare än hungern Och de ljuva stunderna som glimtar till ibland får oss att tysta inre barnets gråt
Det är så lätt att vara i den starkes position Den gynnade har svårt att se den missgynnade Den som slipper att längta efter närhet ser inte den som längtar och hungrar Tror kanske att det höjer hens värde, eller njuter kanske av att spela spel.
Den lilla skamskadade personen som blir vuxen, bär med sig skammen var än hen går Låter ingen komma riktigt nära vågar aldrig blotta sig helt Måste vara självförsörjande på allt Svarar alltid, men varför går du inte, när du vill mötas på riktigt
När du vill höra någon som säger: jag vill veta vem du var, vem du är och vem du vill bli. Jag vill komma dig nära. Jag vill känna din doft och dina hjärtslag Och jag släpper dig aldrig!
Jag lever nu som en medresenär Jag var så himlandestormande kär Livets vindlingar förde mig hit Jag gjorde allt vad jag förmådde Och nu är jag här
Jag är på besök sen allt försvann Från början tänkte jag att jag kanske kan Men inget kunde vara mera fel För livet ser till att man alltid är novis Och visar att livsfilosofin inte var sann
Att leva ett liv som är genuint Där kärlek och närhet är det som är fint Så självklart kan tyckas utifrån Men under ytan är inget som det ser ut I den nya världen är inget heligt och intimt
Känslor som ligger nära ytan ska städas bort Världen är stängd för människor av min sort Som en betraktare reser jag med, beredd att när som helst kliva av med den enda sanningen att underbart är kort
Sol i middagstid Kroppen berättar sin historia Gång på gång på gång Själen berättar sin Gång på gång men lägger också till sådant jag har glömt Lägger på redan fyllda lass Till och med min allra finaste pärla Mina innersta rum hann att bli dragna i smutsen Jag trodde livet om mycket men inte att det skulle lämna mig så feltolkad Så nedsolkad
Hormonslöjan täcker ljuset Kastar sina långa skuggor I mörkret blir gruskorn till berg Tvingar kärleken att bekänna färg Men om den inte orkar och tål, vad ska jag då med den till? Det är så lätt att ge allt en diagnos Mitt helvete som en riktig psykos Eller ett sanningens serum? Ser jag då kanske livet såsom det är? Men det jag förnimmer inuti Det är verkligt oavsett mani eller magi Du skulle bara veta hur svart det kan se ut Du skulle bara veta hur ljust det kan se ut Och alla delar är jag Modig, rädd, stark och svag
Mitt liv är som en sjö Jag kan stå vid strandkanten Varje dag Men ändå är det aldrig samma sjö Det är aldrig samma färger Aldrig samma stillhet Eller vågor Det är aldrig samma ögon som blickar ut En krusning i vattnet kan vara just en krusning Eller förebåda en storm
Jag går i trånga gångar men påminns om att jag är fri Det är kanske vad du ser men inom mig hörs ett skri
Hur syniskt är det inte att tala om frihet, utan att nämna dess bojor Hur vidrigt är det inte att tala om välstånd, utan att se den andres utsikt och nojor?
Ställa lidande mot lidande Smärta som gnids in i skam Smärta som inte accepteras Kamoufleras i ytlighet och glam
Hur grymt är det inte att lovsjunga ungdomens oskuldsfullhet när den inte kan föras i arv För de som kom före festade upp allt Hur vidrigt är inte deras självgoda garv?
Så många vilsna unga i atomvinter ruiner Så många som vill fly till cannabis och kokain När livets väsentligaste kärna höljts i asfalt och betong Vill så mången fly och leva som en ensam beduin
När norrskenet flödade över oss såg vi det inte ens Är det inte lustigt att det är andra gången nu? Vi står mitt i det utan att märka det Precis som med livet självt Ibland märker vi inte att det fantastiska händer här och nu, för vi tror alltid att det ligger så mycket längre bort När allt vi behöver är här Allt vi behöver är nu
Om du är en människa så borde du väl någon gång fråga dig hur en sådan borde skötas om Borde väl fråga hur den lilla därinne mår Men den får ligga där tyst och fara illa Uthärda omognad och nonchalans Men det finns en gräns för lillans tolerans
Ett känsligt hjärta Hem 