Till tonerna av ett lyckligt pianospel,
stod jag en stund på fast mark
Jag mötte dig i drömmen så levande och stark
men precis som i livet var det värmen,
värmen i din kram som fyllde mig med energi
I drömmen var du så glad, så skrattande fri,
så stolt över det jag fått gjort
Din kyss som du gav,
den kan jag än känna av
Jag lyssnar på pianomelodin varje dag
Hoppas varje kväll att få möta dig igen
Du bästa och finaste av alla män
Vem kunde ana att jag skulle fasa för varje helg
Nu förstår jag dem som söker lindring i butelj
När torsdagen kommer börjar hålet i bröstet vidga sig till en krater
När torsdagen kommer börjar mina inre hånfulla röster spela upp elak teater
En pjäs om evig ensamhet
En kropp och själ som svälter ihjäl
En berättelse om torftighetens träl
Hånet sjunger och sjunger
om evig närhetshunger
Utlämnad åt verklighetens ovarsamhet
Ensam framför TV:n med en påse kolhydrater
Endast ekon av kollegor och kamrater
Vidriga grymma liv
Döden bara stal
Inte lätt att vara positiv
Det här kan inte vara min final
På en brygga i en park
kan man njuta av ensamheten
eller bli påmind.
På en brygga i en park,
kan jag inte bestämma,
vilka som ska stå på scenen.
Kärleksparet i morse gjorde ont,
men yogin som tog selfies,
väckte inte något annat överseende.
Turisterna ifrån Asien som stressat tog bilder
fick mig nästan att tycka att jag hade det bra.
När de alla hade gått sin väg,
dukade naturen upp ett verkligt skådespel.
En stor fisk plaskade i vattnet,
så hårt att ringarna bredde ut sig som en helikopterplatta,
och intill flög en fågel iväg,
som jag tror var en trana,
en fågelsort jag aldrig sett förut.
När jag låg där på plankorna,
på en brygga i en park
med solen flödande
mellan tunna, tunna molnstrimmor
i en glittrande vattenspegel,
kunde jag känna mina andetag,
för första gången på länge.
Ett samtal hördes på avstånd,
ifrån två kvinnor som passerade,
och då fick jag syn på änderna och deras ljuvliga duniga ungar,
som höll till vid vassen intill.
Då tänkte jag: Tänk att allt det här fick gratis!
Inte mer än rätt när naturen nästan stal allt jag ägde och hade…
I helgen träffade jag några olycksbröder och systrar
Vi som mist våra älskade
Vi talade om ensamheten som få kan förstå
Vi talade om alla hundratals ”Vi finns där”
och alla ”Hör av dig om det är något”
Vi talade om hur hjärnan inte längre funkar som den brukar,
och hur livet förändras totalt
Tiden läker inte alla sår och smärtan försvinner aldrig
Men nya dagar läggs till
Dagar med det nya livet
Jag hoppas så innerligt att det nya livet,
inte bara ska bestå av ödslighet
Som genom ett fönster tittar jag på människorna
som om jag vore en vålnad
Samtal som förs på avstånd
Samtalsämnen som jag inte kan känna igen mig i
Tänk om jag också kunde sitta och prata på om det,
de talar om
Tala om maken, familjen och kommande semestrar.
Planer, drömmar och framtider tillsammans.
I helgen förstod jag dock att vi är många,
som är ensammast i hela världen
Sorgen har spetsat mig som ett spjut
Den gör mig ful och har tagit sin tribut
Jag betraktar kroppens förfall
Det är klart som kristall
att jag blir aldrig densamma som jag var med dig
Jag tar farväl av både dig och mig
Jag såg i går
att jag har fått gråa hår
och som en extra bonus
en ökad muskeltonus,
som ger mig värk och smärta
utöver det i mitt hjärta
Huden har tappat sin spänst
och musklerna är inte i tjänst
Saker som du inte skulle ha sett
Du skulle ha sett ett annat porträtt
Med dig var jag vacker och sund
Med mig är jag sliten och rund
Jag valde inte, men ödet valde mig
Ödet var dödens lakej
Jag vill inte att någon ska tro att jag inte försöker,
men när mörkret faller
och ensamheten slukar mig,
och ångesten skriker
och det inte finns någon jag inte redan har ringt,
då känner jag ingen mening,
ingen ork,
bara oändlig smärta och ensamhet.
Då hjälper inte rutiner
Då hjälper inte några sysslor
Då ekar bara minnet av dig,
som en påminnelse om vad jag förlorar varje dag.
Säg aldrig att jag ska fånga dagen,
säg aldrig såna floskler till mig!
För mig är det ingenting annat än
cancerpanik.
Jag har varit med om det förr,
och jag hatar det som pesten.
Utmätta dagar som ska fångas.
Åh vad jag avskyr det!
Jag trodde att jag skulle slippa det igen.
Men då slog blixten ned.
Läkaren sa: Dagarna har blivit dyra.
Jag ville inte fånga dagar,
stunder och minuter.
Jag ville ha så många att jag kunde slösa hur jag ville.
Jag ville planera eoner av tid med dig.
Jag ville sitta gammal och skrynklig bredvid.
Ödet lurade oss på livet.
Stal förutsättningen för liv.
Och varje dag mäts nya liv ut.
En färd i en riktning ändrar helt kurs.
En människa kastas ut i ovisshet.
En trossats faller.
En meningsfullhet löses upp.
Tänk hur vi sa att 2018 skulle bli ett bra år
Det bästa året någonsin
Fyra dagar efter att vi skålade på vår balkong
Fick vi beskedet
Du hade obotlig cancer
Du tynade bort framför mig
Som om jag hade tittat på en film som spelades upp i vansinnestempo
Du dog efter åtta veckor
Jag dog också
Inombords
Du var vårt allt
Vår kompass
Marken under våra fötter
När man drabbas av nöd inventerar man
Inventerar meningar Meningar till liv Mening till liv Meningslöst liv.
Man inventerar sitt nätverk. Kvar var ett litet gott. De andra föll bort.
Nu är jag så rädd om de som finns där. Jag ser dem som dyrbara skatter
Häromdagen lade vi ditt stoft till vila min älskade make
Nu vilar du vid den vackra gravstenen jag valde,
som jag hoppas att du gillar lika mycket som jag
Samma dag fick vi veta att en av mina juveler har drabbats av cancer
En som fångade upp mig
Höll mig med starka armar, fast att hon själv hade mer än nog
Jag tror att en säkring gick i mitt huvud
Jag flyter runt i vansinnet
Det här är helvetet
Ett helvetesår
Ett förbannat år
Jag flammar upp och försöker slåss
men jag slocknar snabbt som ett bloss
Ligger flämtande på marken
Lämnar vittnesmål på arken
Så att någon ska veta
Men vem skulle leta?
En som drabbats av paria,
mer hotfull än malaria?
Ett uddaskap
ett främlingskap
Tufsig och ful
och minst av allt kul
Här är jag
Mitt nya jag
Tajt midja och tajta lår
var så mycket viktigare igår
Idag finns det inte ens med på listan
Vem bryr sig när man ligger i kistan?
Mager och senig, för vems skull?
Orka bry sig om sitt hull!
Ilska, sorg och bristande engagemang
Tillhör numera mitt enkla möblemang
Upp och ned är känslornas topografi
men ned är djupt och upp är melankoli
Vinglar fram på vägen
Ångesten är trägen
Mitt hjärta har blött ut
Mitt förra liv är slut
Bara åttio dagar har gått
I ett liv som är rått och grått
Ensamma vandringar i timtal
Min egen ihåliga röst som tilltal
Trötta ben och fötter men en hjärna som aldrig får nog
Vilka var människorna som gav och vilka var det som tog?
Förblindad av sorgetårar
Håller på att bli påkörd av cykeldårar
Försök dig på att än en gång fräsa förbi
Då kommer du att få smaka riktigt raseri
Inte ens på en begravningsplats får man andas ut
Men ni stackare stressar bara snabbare till livets slut
Ett känsligt hjärta Hem 