Längtar hem till dig som kompassnålen pekar på
Jag räds inte de ofantliga orden, jag älskar dig så!
Min fina med din outgrundliga blick
Tänk vilken otrolig människa jag fick
Du kloka, starka vackra man
Som visar mig vägen och vad kärlek kan
Våra händer börjar hitta av sig själva
Så härligt att de alltid får marken att skälva
Jag börjar tro på riktigt nu
Den jag alltid vill vara med är du
Med dig är jag inte ensam utan alltid vi
Det finns inga gränser för hur bra det kan bli
Din blick är flera tusen år
Du stryker mig över mitt hår
Dina ögon ser rakt in i mig
Men det är jag som väljer att öppna fönstret för dig
För det är sån jag vill vara
Nåt annat kan jag inte klara
Men du ser ännu längre än så
Säg mig vad tänker du på?
Vad förde oss hit
Så olika men ändå
så otroligt lika
Är vi
Är vi
Nu… Nu…Nu…
Jag undrade över din kyla
var den i botten varm eller kall?
Jag vet nu säkert att den är varm
Det känns när jag ligger på din arm
Jag önskar att jag kunde vara så
Livet blir så mycket enklare då
Varm med förmåga till kyla
när vargarna börjar yla
Men sån är inte jag
Och jag tänker att nu är jag bara jag
Men…Men… Men…
Så kan man inte tänka när man är två
Det är bara sånt folk hittar på
Det händer hela tiden att människor helt ändrar gestalt
För den som verkligen älskar offrar nästan allt…
För ännu en liten bit av paradiset
Tryggt inlindad i det rosa diset
Det är inte självklart
Inte ännu för mig
Jag räds orden
Jag räds tonfallen
Jag tror att de kan döda allt
Jag skälver av rädsla
när röster blir kalla
Som om kylan är det sanna
Något jag har fruktat
Det är inte självklart
att vi sitter ihop
Och inte enkelt kan brytas loss
Jag sitter här mitt i tröttheten
Den smög sig liksom på
Jag har nog haft den ganska länge
men nu noterar jag den mer än då
Då infernot var mitt enda umgänge
Jag känner den dova värken
Som ekon från det hemska onda
Livet lämnar märken
Jag sitter här med tröttheten
och ser allt med grövre pixligare korn
Ser på gamla bilder, där vi sitter i grupp
Ser oss högt upp i ungdomens torn
Känner tyngden i hjärtat som kärleken håller upp
Ser hur många som har fallit bort
Känner bräckligheten överallt
Dansa! Dansa! Dansa! Allt är så kort!
Nu lever jag i ilandsproblemen
Nu lever jag i logistiken
Nu vill jag vinstmaximera
I det nya livet
Korgen är full men jag fyller den med mer
Att välja är också att välja bort
Att välja allt,
är att välja ingenting
Psykiatern satt där
med receptblocket som bot för alla besvär
Lyssnade forcerat med det i högsta hugg
Om biverkningar brydde hon sig inte ett dugg
Hon skrev så generöst
Körde över allt som psykoterapi kunde ha löst
Skrev ut allsköns rävgift till min patient
Hon som var stark, snygg och intelligent
Många år senare sitter hon nu här,
och är ett levande bevis på att pillervägen aldrig bär
Pillertrillarens cynism och arrogans
Den självläkande människan fick ingen chans
Bensodiazepinerna väger 200 kilo tungt
Förstörde allt som var ungt
Antidepressiva som aldrig sattes ut
Saliven och sexlusten tog slut
Orken och hoppet likaså
och nu sitter vi här, vi två
Jag vaknar på morgonen
Där ser jag spåren
Spåren av min älskade son
Alla saker som han har lämnat kvar
Saker som får ligga tills hans hem blivit hem
Resten får vara kvar
Som en påminnelse om honom jag fick till låns
Och att min dörr alltid står öppen
Och hans likaså
Om vi ringer först
I mitt badrum ligger en ny tandborste
Den fyller mig med fjärilsvingar
En roll on står på skåpet bredvid min,
och jag känner att livet tar fart
Du har lämnat spår, underbara spår
Du tänker komma tillbaks
Redan i kväll
En fågel lämnade boet
En annan flög in
Gjorde något som kunde ha varit sorgligt och svårt,
så oerhört fint
Jag undviker att se mig
Se mig sån jag är
Se mig som den jag blev
Det var inte såhär det skulle bli
Det här är bara en liten del av mig
Det som kommer ut ur min mun är bara en del av något större
Något jag byggde upp under tid
Något jag trodde jag bar med mig
Det tappade jag bort
Men det här är reglerna
Det är bara så det är
Kanske fick någon annan det bästa av mig?
Uppgraderad? Nedgraderad?
Allt jag vet är att jag blev traumatiserad…
Utanför fönstret skiftar himlen till rött
och nästa gång jag tittar upp
lyser den av regnbågens färger
men framför står träden som svarta silhuetter
och påminner om hur mörkt det kan bli
I din famn svävar jag bort
Och tiden bara flyger förbi
Men om du släpper taget
Då faller jag handlöst
Och allt har bara varit som jag trodde
Livets sadism
Sida vid sida
Din hand söker alltid min
Din mun säger ”Jag finns alltid här”
och jag viskar ”Jag alltid är din”
Som två ofantliga magneter dras vi till varann
Har aldrig känt mig sån förut
Livet och döden krigade men livet vann
Det kan vi inte ha fixat själva
men jag vet att du inte tror på sånt
Men om inte gudar och änglar så kanske en älva?
För vår saga är alldeles för bra
Hela ditt väsen som gjort för lilla mig
Sån tur kan man väl inte bara ha?
Hur som helst är det otroligt ballt,
att jag nu sitter här med all värme i mitt bröst,
och tänker att jag är kvinnan som har allt
Ett känsligt hjärta Hem 