Jag känner att orosvindarna drar ihop sig till storm
De hittar mycket att dra med sig som virvlar runt
Men något har hänt inuti mig för de ändrar plötsligt form
En varm vänlig röst säger: Lyssna inte på amygdalas strunt
Kanske kan jag hitta en nivå
Kanske kan jag nå en sorts balans,
mellan att vara en och två
Kanske finns det en chans
Stanna tiden för nu går det alldeles för fort
Vi lever i överljudshastighet och själen hinner inte med
Jag har tappat kontakten med marken och svävar runt
och det vet ju alla att sånt slutar illa med besked
Snälla stanna upp maskinen jag måste kliva av
Vår kärlek kan knappast finnas på riktigt
även om jag måste medge att det verkar så
Mycket har ändrats och är inte längre viktigt
Stanna tiden för vi kommer bli gamla så jäkla fort
Och hur ska vi då hinna med allt som vi vill
Hur ska vi då hinna upptäcka alla jordens hörn
Heter det inte att kärleken får tiden att stå still?
Och varje gång jag lämnar dig så känns det så tomt
och fast att jag vet att du finns där hos dig,
och att du tänker på mig, så känns det så fel
som att jag återigen blir en väldigt liten tjej
Ett känsligt hjärta Hem 