Etikett: Nu far jag iväg

Nu far jag iväg,
ifrån de salta vågornas smaragdgröna glittrande
som en fond över blänkande fiskar,
som stolt och skimrande visar upp sig framför mina simglasögon.
Med lobbyns läderfåtöljer,
pianistens tidlösa ballader i kroppsminnet och den magnifika utsikten på näthinnan,
återvänder jag hem till det bekanta som blivit så obekant.
Återvänder med samtalen och skratten i öronen.
Återvänder med stora väskor,
men det är ångesten och ensamheten som väger.
All energi går åt till att sjasa bort dessa vidriga bestar.
Vår storslagna kärlek, vårt liv,
ligger i en urna och väntar på att sänkas ned i jorden.
Caféet, där vi hade så många mysiga stunder,
är nu mitt härbärge.
Mot betalning för kaffe och lunch,
får jag höra människors röster, samtal och sorl.
Snart måste allting återgå,
fast att det inte finns något att återgå till.
Sorgen tynger och skär i mig som knivar,
och längtan drar i mina magnervstrådar.
Jag blev gammal på några veckor.
På något sätt måste det gå.
Jag hör det hela tiden.
Det måste gå.
Nej det behöver inte vara så.
Det kan bli omöjligt.
Det kan bli outhärdligt.
Övermäktigt.
Ingenting är längre givet.
Ingenting.
Allra minst livet.