Farväl i rosa

Jag fattade ju att det inte skulle gå
Någonstans fattade jag det för länge sen
Men sen händer något med hjärnan
och den börjar lägga till, dra ifrån och stänga igen

Den snickrar ihop något som ska göra att man står ut
och jag fick ju dina mess på telefon
och sen när det som kallas verkligheten kom i kapp,
så låg du för döden och så sänktes ridån

Och vi förlorade igen
Du dog fast att du är så levande, Tingeling
Då hade du kämpat så hårt i två hela år
Slagits så hårt i din ensliga boxningsring

Vi tog farväl i rosa, i en vacker minnesstund
Du fortsätter att ge kraft
Du sprider ditt magiska Tingelingpulver
sånt jag önskar att jag själv hade haft

En av dina allra käraste sa,
Hon fick mig att resa mig när jag borde ha varit helt kraftlös
En människa lever vidare i alla möten och minnen
Jag minns dig varm, vänlig, omtänksam och opretentiös

Nu dansar du omkring i en av de där coola klänningarna
och på fötterna har du dina Converse med klack
och du skrattar och pratar med den där rösten som var så mjuk
och allt jag vill säga dig är egentligen bara TACK! ❤️  ❤️  ❤️

När döden sveper med sin hand

Det måste bli bra, säger min vän
Så tänkte jag också för länge sen
Nu tänker jag att allt kan bli hur hemskt som helst
I den här världen är inte gammal äldst
Han säger, det kommer att bli bra till slut
Men jag är fast i min ångest och kan inte komma ut
Ser så många hinder att befrielsen finns i döden
Det går inte att leva ett liv med slumpvisa öden
För då spelar ingenting någon roll
Då studsar man bara omkring som en boll
Varför i så fall satsa?
Varför kämpa för att platsa?
När öden
När döden
bara kan svepa med sin hand
och smula sönder allt till sand

Och jag vaknar upp på en okänd strand