En sensommardag träffades vi Helt förutsättningslöst Helt enkelt Helt Enkelt Vårt samtal tog aldrig slut Nu är jag framme Jag behöver aldrig be Du är redan där och vill ge Du ser mig och du hör mig Jag älskar hur du rör mig Dina ord bäddar så mjukt omkring De fångar upp och öppnar framtidsfönster Din kropps vackra rörelsemönster Du har en fantastisk ungdomlighet i din visdom och livserfarenhet I dina blåa ögon flyter jag Jag insuper ditt lugn och vilar i dess mjuka bädd Det är stort att kunna älska utan att behöva vara rädd
07.00 på morgonen Vi vaknade för länge sen Vintermörker och ett fladdrande stearinljus Du är på jobbet Jag är kvar. Lungorna bråkar Hur länge? Men du andas åt mig Så det går riktigt bra Din noggrannhet och omsorg, har vävt mig en sjal av trygghet Våra ord är inte farliga Minnesmonstret krymper för varje dag
Morgonen håller kvar mörkret Och det har jag också gjort För det var allt jag såg Nu ser jag gryningen före morgonen själv I det dova mörkblåa skenet vilar ljuset Det bidar bara sin tid Liksom vattnet på marken Det kommer förr eller senare frysa till is Det är vinter och därmed dess rättighet I pölarna simmar upplösta snöflingor Ständig transformation Jag, däremot, har inte velat transformeras Men det är ju det jag har gjort hela livet Så synd att jag kämpade förgäves med att hålla kvar När förändringen är själva livet och nuet allt vi har
Se hur hon fumlar med glasen och skramlar med besticken Se hur hon mumlar för sig själv och flackar med blicken Men om ni bara visste hur långa vägar hon fick gå För att hon inte släppte drömmen om att vara två
Sviken sjuk och trasig inuti mer förnedrande kan det knappast bli Men ändå brann en gnista som ingen lyckats släcka Så nära var det ändå att hon sa nu får det räcka
Då hade hon kanske inte stannat kvar eller fastnat och stelnat till nåt hon inte var Hon ändrade slumpen så att ödet inte blev förfärligt Hemskt att tänka på att det hon lämnade aldrig var ärligt
Och ändå som ett oskyldigt barn gick hon fram med öppen famn sökandes den ovillkorliga sanna kärlekens namn Den kan aldrig växa i giftig terräng Hon glömmer aldrig kylan i deras säng
Och se på henne nu hur hon tackar livet och allt ljust När deras blickar möts skrattar hon förtjust I en parrelation där ingen tror sig vara bättre än den andra, värnar man om kärleken och är rädd om varandra
Hon mumlar i hans öra att han gör att hon mår som bäst Hon lägger till ”Jag kan bevisa det med resultatet från mitt hälsotest” Pratandes sida vid sida, hand i hand slår det henne att nu är hon i land
För ett ögonblick tänker hon att det kanske är för tidigt och att man aldrig ska ropa hej, men det är inte den hon är, så hon ropar till ljuset tack för allt du ger till mig Han sveper henne tätt intill sig och viskar ömt jag älskar dig stort Hon svarar och ler jag älskar mer än jag någonsin gjort
Jag skriver under stjärnorna Innan allt har vaknat till liv Här är allt lika mycket värt Nu när nästan alla sover Då känns allting enkelt och inte alls som förr Och kraven står kvar utanför min stängda dörr.
Jag vilar ryggen mot kuddarna i en bädd av omsorg För några år sen trodde jag att jag redan hade kommit hem Men det var aldrig min slutstation och det tackar jag för Jag fattar det nu under stjärnorna och med doften kvar av dig Starta fyrverkerierna för nu är det dags att ta sats Jag ska bada i ljuset och glädjen av att äntligen vara på plats
Jag ska sluta att skrämmas av det förflutnas tyranni Jag ska glömma alla sjaskigheter och bara minnas det stora Bara minnas människorna med de stora hjärtana Och låta resten vila i sin litenhet Jag ska skriva alla ord som kommer till mig om mening Berätta om min mödosamma väg till rening
Jag tar emot allt jag får och försöker se allt det vackra Det vackra i människor och det som naturen ger Varje morgon målas en ny himmel för mig Den var tidvis mörk och grå Nu ser jag nästan alltid sprickor i mörkrets solida mur I dem ser jag bara vackra färger som purpur, guld och azur
Du gör det igen. Du överbevisar min oro och pessimism Du vägrade underkasta dig konformism Så vill jag se dig, aldrig mera pank Alltid stolthet i steget med en full powerbank
Jag borde ha lite av ditt mod Men kanske pulserar det också i mitt blod Ska man gå vidare så ska man göra det med ryggen rak Jag borde njuta mer av livet utan att rädas att det ska bita mig därbak
Den här världen är så jäkla sjuk Den skadar varje människa som är mjuk Det är därför vi måste välja vilka som ska vara med på vår scen Jag vill vara huvudpersonen, regissören och konferenciern
Detsamma önskar jag dig och påminner om det jag alltid sagt Fastna inte i det som du inte kan göra, utan i det där du har makt Pengar gör ingen människa rik på djupet Hur många jagar inte ända fram till stupet?
Jag vill inte att du ska vara som jag. Jag vill att du är dig själv varje dag. Och jag? Jag blev så trasig att jag knappt vet vem jag är. Ibland ger jag nästan upp och ser bara hinder och besvär.
Men jag behöver inte kämpa, för att få vara alla delar av pusslet som är jag. Min vilja att anpassa mig förut, har bytts ut mot nåt som är lugn och välbehag. Livet ger mig presenter och glitter. Väcker kraft och lust när jag knappt gitter.
Du har gett mig en helt annan bländande vy. Jag ser fram emot varje dag och med dig känns den ny. Med risk för att låta självgod eller dryg, ger jag mina livserfarenheter höga betyg.
När jag dör kommer jag ha utforskat alla vrår och lyft på alla stenar. Sått frön och låtit dem växa ut till grenar. Även om jag dör idag. Även om jag dör idag.
Jag var här. Jag lekte. Jag såg. Jag levde och surfade på varje våg. Det tog ett tag att förstå att allt redan är här. Men man kan inte leva med nån som inte är där.
Nu har jag hittat hem i mig, och hittat hem i dig. Aldrig ensam i mörkret, utan varmt och nära: ett mirakel i sig! Njuter av allt vackert jag fick, men allra mest av din varma blick.
Jag är kvar i samma stad som förut Jag väntar på tåget vid samma perrong Och ändå spelar livet upp en helt annan sång
Molnen på himlen skimrar i rosa och guld för oss Trasig med bagage hoppade jag ändå på tåget en gång till Vägrade acceptera mitt grymma öde, min förstörda tillit och det jag vill
På första stationen stod du och det kändes som att komma hem Aldrig har ett samtal gått så lätt Aldrig har något känts så rätt
Men oj vad du fick svara på svåra frågor Men du har besvarat varenda en Jag stannar här med dig i nuet utan oro för sen
Lugn i själen, glad i magen, pirr i kroppen och varm i hjärtat Vem kunde tro att livet kunde vända och ösa ur ett ymnighetshorn Kanske är det kärleksfulla krafter ifrån himmelska torn
Livet måste kunna vara enkelt att leva med dig är ingenting svårt Allt framför oss är vårt
Ett känsligt hjärta Hem 