När ögonblicken stillar sig
För ovanlighetens skull
Försöker jag att inventera
Bland gåvorna
Bland de första minnena vi skapar
Och det som lyser starkast är omsorgen ifrån dig
Två oändliga månader har gått
Två ynkligt korta månader har gått
Så mycket har vi upplevt på så lite tid
Jag går fortfarande med skakiga ben
På gungande mark
Men varje gång jag snubblar till
Ser jag din hand
Psykiatern satt där
med receptblocket som bot för alla besvär
Lyssnade forcerat med det i högsta hugg
Om biverkningar brydde hon sig inte ett dugg
Hon skrev så generöst
Körde över allt som psykoterapi kunde ha löst
Skrev ut allsköns rävgift till min patient
Hon som var stark, snygg och intelligent
Många år senare sitter hon nu här,
och är ett levande bevis på att pillervägen aldrig bär
Pillertrillarens cynism och arrogans
Den självläkande människan fick ingen chans
Bensodiazepinerna väger 200 kilo tungt
Förstörde allt som var ungt
Antidepressiva som aldrig sattes ut
Saliven och sexlusten tog slut
Orken och hoppet likaså
och nu sitter vi här, vi två
Utanför fönstret skiftar himlen till rött
och nästa gång jag tittar upp
lyser den av regnbågens färger
men framför står träden som svarta silhuetter
och påminner om hur mörkt det kan bli
I din famn svävar jag bort
Och tiden bara flyger förbi
Men om du släpper taget
Då faller jag handlöst
Och allt har bara varit som jag trodde
Livets sadism
Sida vid sida
Din hand söker alltid min
Din mun säger ”Jag finns alltid här”
och jag viskar ”Jag alltid är din”
Som två ofantliga magneter dras vi till varann
Har aldrig känt mig sån förut
Livet och döden krigade men livet vann
Det kan vi inte ha fixat själva
men jag vet att du inte tror på sånt
Men om inte gudar och änglar så kanske en älva?
För vår saga är alldeles för bra
Hela ditt väsen som gjort för lilla mig
Sån tur kan man väl inte bara ha?
Hur som helst är det otroligt ballt,
att jag nu sitter här med all värme i mitt bröst,
och tänker att jag är kvinnan som har allt
Finaste, finaste sonen min
Du flyger nu på riktigt
Nu cashar du in
Flyger som en vacker albatross
Du har insett vad som är viktigt
Tänk vad det var värt att slåss!
Finaste, finaste sonen min
Vackra albatross
Nu är tiden äntligen din
Att få uppleva det här, är högsta vinsten som finns
Nu bygger du eget bo
Alltid bäst och vackrast genom min lins
Njut av livet och fatta kloka beslut
Bli inte bländad av grannlåt
Håll fast vid det som räknas till slut
Kanske kommer jag aldrig att klara
att diskutera och bli ifrågasatt
utan att min röst blir gäll
Men om jag kommer att lyckas,
så kommer det att vara med dig
Kanske kommer jag aldrig bli helt trygg igen,
men om jag blir det så kommer jag att bli med dig
Det enda jag kan lova är att inte springa min väg
och försöka lösa problemen med att ta ut distans
Det har ju aldrig förut varit min stil
Och om det är hos någon jag ska stanna
så är det hos dig
Ja, om det är hos någon jag ska stanna
så är det hos dig
Tills dagarna tar slut
Traumavibbar dallrar i luften
Jag andas med magen
Jag försöker koncentrera mig
Jag är någon annanstans
Jag är inte här
Det hemska har inte hänt
Kanske är jag ett spöke
Kanske dog jag där och då
Kanske är det därför jag går omkring och tar farväl?
Häromdagen i duschen hamnade jag plötsligt vid begravningsplatsen
Där vid mausoleet där den gråtande kvinnan stod i relief
Där jag grät hejdlöst i timmar på en iskall bänk
Jag kunde känna den råkalla luften
och höra trafiken utanför
Jag väcktes av min älskades oändligt varma famn
Och då blev jag levande igen
Ja, jag tror inte att jag har varit så levande någonsin…
Jag vet inte varför, varför jag inte kan få ro ett endaste dugg
Fortfarande står jag i avgångshallen beredd med väskan i högsta hugg
Traumatisering gör en ensam
Finns det något längre bort ifrån gemensam?
Om du visste vad jag måste kriga mot amygdala varje dag
Hur min destruktiva flyktinstinkt vill att jag ska dra
Hur den plågar mig med allt jag sa och borde
Hur den plågar mig med vad du sa att jag gjorde
Hur det svinet sållar bort glittret som regnar ner
och plockar upp små, små korn som en flitig kamrer
och placerar dem under lupp
Ger sig inte förrän något dyker upp
Jag vaknar mitt i natten och kan inte känna dig bredvid
Ligger och känner mig som en stympad individ
Och då är det som om du inte finns
Som om jag bara ligger här och minns
Herregud, vilket jävla vrak!
Men jag vill ju inte ifrågasätta din smak…
Långt därinne dansar hon nu runt
ompysslad, älskad och lekande
Mycket mindre arg, mycket mer nyfiken
Så blev det när hon mötte en kärlek som aldrig tvekade!
Nu leker hon igen och i spegeln blir hon till och med en prinsessa någon gång
Ibland blir det rörigt inuti
Känslorna flaxar för högt
Då håller han henne i famnen och viskar så lugnt
Vi behöver inte stressa, vi kan sakta ned
För jag går ingenstans
Jag hoppas att jag aldrig mer ska gå hem ensam mitt i natten genom den mörka skogen och inte bry mig ett dugg
Att jag ska gå med tårarna rinnande i regnet
Att jag ska känna den totala övergivenheten i en atomvinterkall natt mitt i sommaren
Att jag aldrig mer ska känna mig så bestulen på allt,
men jag vet att det kan hända när som helst
Och jag undrar om jag någonsin kan bli helt trygg igen
Det tog tusentals dagar att få det vi hade och femton sekunder att förlora allt
”Du har obotlig cancer” sa läkaren till dig
Åtta veckor senare försvann vårt liv
Du for till himlen
Jag hamnade i helvetet
Ett känsligt hjärta Hem 