Tänk om jag fastnar här!

Det är så lätt
men inte rätt
Att tänka att allt bara drabbar mig
Tanken svindlar
Rädslan vindlar
Tänk om jag aldrig blir ok?
Sorgen tynger ned
Tiden är ur led
Kommer jag någonsin finna ro igen?
Kommer jag att få tillbaka
Kommer jag att få smaka
På den äkta lojala kärleken
Jag har blivit illa sedd
Så jag har blivit rädd
Kommer jag någonsin bli förstådd som jag blev?
Eller ska jag göras om?
Allteftersom?
Hela min värld har blivit skev
Trivs nu med ensamheten
Älskar lägenheten
Men tänk om jag fastnar här!
Utan att ha en hamn
Utan ha en famn
Vem vet vart vägarna bär?

Därute skriker ensamma hjärtan

Därute skriker ensamma hjärtan
Där kämpar så många med svärtan
Men utan den finns inget djup i tavlan
Inga kontraster som ger liv
Jag vet att jag bara behöver ett andetag
Jag vet att jag bara behöver ta dag för dag
En dag är jag där jag vill vara
Någon ropar och jag kommer svara
Någon som ser in mina ögon och ler ända inifrån
Varm som solen själv reflekterad i mig
Vi är så många som längtar och väntar
Och överallt finns dörrar som gläntar
Kanske är det du
Som står där i solnedgången
Kanske är det dina vackra ord
I min telefon på mitt nattduksbord
Som kommer att gro till kärlek
Som för alltid slår rot
Jag möter dig med hjärtats öppnade kamrar
Även om rädslan gör att det hamrar
Så går jag ändå
Ja, jag går ändå

Lång, lång blev natten

Lång, lång blev natten
I kroppen finns alla skratten
Idag behöver jag lite vila
Det blev både rom och tequila
Vi pratade alla om hur svårt det är
Att träffa någon. Vilket besvär!
Att leva med någon utan att kväva och kvävas
Inte få vila utan att det ska strävas
Så jobbigt!
Så trist!
Skål för hångel
Utan krångel
Skål för oss som gillar att krama
Skål för närhet utan drama
Skål!
I gryningen vid fem
Var jag hemma i mitt älskade hem
Kaffet fick puttra, svaga toner fick eka
och stearinljusens lågor leka
Och där satt jag som hjärter dam
när pianot smektes av Nils Frahm
Och bara njöt i fulla drag
När morgonen blev till dag

Jag rullar ihop mig som en boll

Jag rullar ihop mig som en boll
Bara håll! Bara håll!
Låt din ande lägga sig tätt intill
och andas i takt som mitt hjärta vill
Låt din godhet blåsa bort allt som värker
Ge mig en man som du, som bara stärker
Om du bara kunde komma hit en liten, liten stund
Om så bara för en endaste sekund
Tänk om jag kunde luta mitt huvud mot ditt bröst
Om jag ändå kunde känna din varma tröst
Eller kanske kunde jag låna dina vingar och flyga till dig
och bara få höra att allt blir ok

Nu ska de leva bra, hon och han

Se hur hon stelnar och ryser till
Och glömmer det hon vill
Märk hur spänd hon blir med ens
Varför kämpar hon och går över sin gräns?
Vad driver henne att gå på?
Är det ensamheten som skrämmer så?
Är det köttets längtan som drar?
Varför offrar hon allt för en karl?
Var tar skriken vägen nånstans?
Kvävs de av förälskelsens glans?
Misären
Den spända atmosfären
Ord som stöter ihop och omöjligen kan ena sig i en dans
Se hur hon går på och låtsas som att problemen inte fanns
Hon sväljer hårt och knogarna vitnar ibland
Fast att de går i takt och hand i hand
Hon tycks tänka att det är kört ändå
Ta det här, stå ut om du vill vara två
Det verkar som att vissa talar på en viss frekvens
Som träffar alldeles fel för en del och det bränns
Men så sträcker hon plötsligt på sig och bara går
Och då ser man glöden gnistra hela vägen ut i hennes hår
Då ser man krigaren som vunnit så många krig
Hon som ändå har haft kraft att byta stig
En sista kram och sakerna i kassar
Nu söker de båda pusselbitar som passar
Kroppar som passade så fint ihop
Själarna och intellektets förtvivlade rop
Till sist vinner själen över kroppen
Till sist faller den sista droppen
Nu ska de leva bra, hon och han
För det är de värda minsann
Han ska leva ett fantastiskt liv och segla över haven
Hon ska åka till sin älskade och se till graven
Hon ska berätta allt som hänt
Det onda och goda som hon känt
Sen ger hon sig ut vimlet och låter sig ryckas med
För där står livet och vinkar och ropar med besked

Maskrosbollar och aspsnö

Jag känner marken
Under sulan
På min gympasko
Jag plågar mig upp
För den långa tvärbranta backen
Och ser ut över stan
Den badar äntligen i sol
Maskrosbollar och aspsnö
Ligger där som ett täcke
För att jag inte ska falla så hårt
Och jag låter mig falla
Låter mig falla
Falla, falla mjukt

Jag minns hur du höll mig

Jag minns hur du höll mig
Och det kändes som att hjärtat var med
Och jag minns hur det kändes
när jag såg allt du inte kunde ge

Som saknade bitar i pusslet
Gapande tomma hål
Symbiosen blev aldrig komplett
Mitt i sorgen höjer jag en skål

Jag valde livet. Jag valde mig
Det hade varit så lätt att bara blunda
För att slippa vara själv
Värderingar som inte är sunda

Livet tar och det ger om och om igen
Jag fick vara kär ett tag
Jag fick känna mig lycklig
Och jag njöt varje dag

Men nu är jag sorgsen och fri
Jag gör nu precis som jag vill
Och jag mår förvånansvärt bra
Och jag vet att jag räcker till

Du hade nog med dig själv

Din blick
Ibland en svetslåga
Ditt stela ansikte
kunde skrämma
Då såg jag ingen värme
Jag kröp ihop
Försökte vara till lags
Jag var nog ett instrument
Som skulle stämmas till din ton
Du sa att du ville att jag skulle vara mig själv
men varje gång jag försökte tryckte du till
Jag saknade din empati
Jag saknade dig som ett välvilligt vittne
Min anförtrodda
Men du var aldrig intresserad
Du hade nog med dig själv

Då stänger jag dörren för dig

När du är villig att försvara allt och alla utom mig
Och du speglar mig så illa
Då stänger jag dörren för dig

Och jag känner ingenting alls
Om dina principer är bättre än mina
och alla mina ord ska fastna i min hals

Om det som finns mellan raderna bara är kallt
Då är det nog inte mig du vill ha
Varför svälta när man borde ha allt?

Jag har verkligen velat det här
Jag har kämpat och krigat inuti och utanpå
Men nu har det här blivit något som tär

Till sist fick vi inte bort taggarna inuti
Det blev för mycket för oss två
Så jävla tragiskt för vi ville ju båda bli vi

Istället står vi här nu som två sårade kombattanter,
men nu måste vi slicka såren innan det blir försent
Risporna svider just så mycket för att de kommer ifrån diamanter

Det är ju tyvärr så, att så lite ont, kan skölja över så mycket gott
Man ska vara noga med att skilja på sak och person
Och det är så lätt att missa när någon får klä skott

Det finns inget bättre än att vara kär
Men det är sällan gratis
Men vi har också rätt att vara som vi är

Jag är både Pippi Långstrump och lilla rädda Nasse i Nalle Puh
Jag kan bli ilsken och se ut som Lilla My
Jag diskuterar mycket men för mig finns inget som är tabu

Tyvärr är den du trodde jag var någon annan person
Tyvärr är det här den jag är
Och det handlar inte om att någon ska ta reson

Kanske söker jag den eviga lojaliteten
Som kan skilja på vän och fiende och finns när det gäller
Jag behöver inte längre fly ifrån ensamheten

Jag tror att jag överlever. Jag tror att jag fixar det här med
Jag svävar i limbo, både i frihet och i sorg
Nu vill jag spara på allt det fina och inte bara det som sved

Taggar från ett snår

Tröttheten som länge har tärt
Har börjat slita mig i stycken
Faller sönder bit för bit
Och i minnet ekar de hårda orden
ifrån två som inte mäktade med
De vassa kanterna…
De började skava sönder,
istället för att slipas ned.
Terrängen blev allt snårigare,
istället för att öppna upp
Nu sitter vi här och försöker,
få bort alla taggar som blev kvar
Men krigare som vi kan inte ge upp så lätt
För oss har ingenting varit lätt på länge
Oss skrämmer inte några små sår
allra minst några taggar ifrån ett snår