Drömmen om ovikta dagar
De svindlande vindlande möjligheterna
När tiden inte är intecknad
De dagarna finns inte
Lika lite som framtiden
Förmätet tecknar jag ändå in varenda dag i min kalender
Som om jag var lovad tid
Plikttid, ambitionstid, fritid
Fast att det enda som finns är nutid och dåtid.
Ett andetag. Ett fritt, ett ytligt, ett djupt, ett rosslande, ett kämpande.
Andetag som vågor.
Höga, låga, nästan obefintliga, små krusningar eller taggiga med vita gäss.
Andetag styrda av känslor. Varma, heta, svala, kalla, lugnande, oroande, taggiga, tryckande eller rivande.
Ett andetag i alla väder.
Klar himmel, sol och synlig horisont.
Täta betonggrå moln och ingen sol.
Molnig himmel men med synligt blått.
Stora svarta åskmoln fyllda av regn och blixtar.
Ett andetag ackompanjerat med en stadig puls.
Ingenting kan vara mer.
Ingenting kan vara större.
Ingenting kan vara viktigare än det.
Jag väljer self-compassion
framför kroppsfixerad fashion
Jag väljer tid framför dyra saker
Jag köper inte kommersens ”fina smaker”
Jag behöver inte stora strapatser
till otillgängliga platser
Jag var där när allting tog slut
Det var då jag såg hur allt tog sig ut
Tystnaden i morgontimmens glittrande ljus
Möjligheterna som uppstår i ett sovande hus
Det är i det utrymmet miraklen sker
Där står mitt välvilliga vittne och ler
Talar med värme och förståelse
Kan inte stava till förebråelse
Jag sitter här mitt i tröttheten
Den smög sig liksom på
Jag har nog haft den ganska länge
men nu noterar jag den mer än då
Då infernot var mitt enda umgänge
Jag känner den dova värken
Som ekon från det hemska onda
Livet lämnar märken
Jag sitter här med tröttheten
och ser allt med grövre pixligare korn
Ser på gamla bilder, där vi sitter i grupp
Ser oss högt upp i ungdomens torn
Känner tyngden i hjärtat som kärleken håller upp
Ser hur många som har fallit bort
Känner bräckligheten överallt
Dansa! Dansa! Dansa! Allt är så kort!
Ett känsligt hjärta Hem 