Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år.
Men jag vet att hela tiden inte har varit svår.
Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld.
men allteftersom blev jag allt mindre värd.
Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts.
Kämpar för att döda alla känslor som har väckts.
Allt som jag lade in och trodde var vårt.
Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.
Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt,
och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt.
Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog.
Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.
Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt
Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått.
Men allt jag ser är hans vidriga svek.
och hur han gjorde mig så jävla vek .
Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår.
Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!”
De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum.
Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.
Ett känsligt hjärta Hem 