Att träffa någon

Chatta, hatta, försöka fatta och sluta som en matta.
Mötas, stötas, blötas, välja och välja bort. Livet är kort.
Börjar känna, känner längtan bränna.
Det pirrar och jag irrar och känslorna förvirrar.
Någon kommer innanför skalet. Allt blir galet.
Ytan putsas, själen smutsas.
Trasas, förfasas, dräneras indigneras.
En skälvande kropp med tappat hopp.
Jag en kvinna med barnslig själ traumatiserad av farväl.
Sökte en frände, men allting vände och inget hände.
Jag hade ingen koll. Kammade noll.
Män som ville ha övertag krympte mitt jag och trivdes med att se mig svag.
Män som såg kärlek som instrumentell, romantik som materiell utan att låta någon bli speciell.

Är det där verkligen jag?

Jag är så trött på att förklara mina val
Ingen annan kan begripa mina helveteskval
Ingen kan fatta hur mina dagar har varit
Inte heller till vilka platser jag har farit
Och nu betraktar jag mig utifrån
Och mina blickar är inte snälla, utan mer som ett hån
Är det där verkligen jag?
Tänk att jag kunde bli så svag!
Tänk att jag kunde bli så rädd!
Jag var så helt oförberedd
Så i händerna på ödet som helt tycks göra som det vill
Herregud, hela mitt liv förvandlades till ett skämt april, april
Jag går här kravallutrustad i kevlar,
så rädd om det lilla jag har kvar
Snälla spegla mig inte illa, utan ge mig lite tid
Jag måste få hämta mig ifrån mitt livs strid
Men jag försäkrar att jag är helt säker på vad jag vill ha
Men jag vågar inte släppa in helt, för tänk om du bara kommer dra
Jag kan jämka och kompromissa, där är jag inte svår
Men jag kommer aldrig, aldrig leva med någon som jag aldrig riktigt når
Jag kan inte leva med ovissa knutar som ligger där och hotar
Nä för där är sanningen det enda som verkligen botar
Jag hatar hur orden fastnar som på velcro på min hud
och hur jag känner att mitt patetiska inre döljs av oäkta skrud
Jag känner att barnet och rebellen inuti bankar och vill ut
Den där kraften och förbannelsen den tar sig ut till slut
Det låter så enkelt med ömsesidig respekt
men åsiktskorridoren har gjort mig helt förskräckt

Ring ut detta vedervärdiga år!


Ring klocka ring! Ring ut detta vedervärdiga år som så obarmhärtigt dök upp!
Ring ut det för gott
Det vidrigaste år jag nånsin fått
Låt det förtäras av syret i luften! Låt svavlet i det brinna upp!
Året som tog så mycket från oss
Nästan hela livet slets loss
Herregud vad jag och mina nära har fått lida
Fan vad vi har fått utstå utan dig vid vår sida
Jag har lidit och blött, gråtit och skrikit och ångesten skickade en hel trupp
Din varma mjuka godhet i kombination med din styrka
Den kunde vi andra inte annat än dyrka
Och fattigt blev allting sen
Din låga släcktes hastigt som bara den
Jag föll och slutade inte falla och förstod att det kan hända alla, oavsett kön, yrke och grupp
Orättvist och grymt är livet
och jag fattar verkligen inte motivet
Ett ohyggligt år är till ända
och jag ber till alla makter att det nu ska vända
Jag ska försöka värna det jag får och inte granska så mycket under lupp
Jag tar i trä och ber om hopp och ljus
Behöver inte så mycket, inget liv i sus och dus.
Om det här vidriga året, jag nätt och jämnt överlevde, har lärt mig nåt
Så är det att sluta jaga det som flytt, och ta vara på stort och smått
Jag hoppas att jag ska kunna gå vidare och älska på nytt, för jag måste bara upp
Jag är säker på att jag kan om jag bara får
Att leva utan kärlek är att förslösa sina år
Jag hoppas att gråten ska blandas med mycket skratt
att glädjen ska ligga mellan sorgen och leka ta fatt
Jag hoppas så innerligt att jag aldrig mer får ett sånt här år
Jag hoppas att jag får känna mig levande och att det går
Så ring klocka ring. Ring in. Ring ut.
Ring av bara helvete så det här jävla året tar slut…
Och ger upp…

Gott Nytt År önskar det känsliga hjärtat och passar på att tacka för att ni har följt mig under det värsta året i mitt liv! Jag hoppas att ni nu följer med in på det nya året som jag hoppas blir mycket, mycket bättre… KRAM!

Jag har ljudlöst, hudlöst kastat mig ut

Det var inte lite jag bad om,
men jag insåg inte det då
Jag ler och ser tillbaka på,
hur jag ljudlöst, hudlöst har kastat mig ut
med nybörjarens naivitet
med den okunniges nyfikenhet
lagade jag, jagade jag
det som kunde fylla ut tomrummet
Men där var inget annat sätt
I min värld är inget varken lätt eller rätt
I dagboken etsades allting fast till djupa plågsamma spår
Nu vågar jag inte känna efter, vill inte riva upp mina infekterade sår
av rädsla för att det ska göra alldeles för ont
Jag vill bara få ligga tätt intill
Behöver inte göra något bara vara still
Jag tror att jag har funnit något som kan växa sig stort
När jag är där känns det som att det är något jag alltid gjort
Skadan i hjärtat bränner inte och värker
På den platsen känner jag att livet stärker
I värmen där kan jag se ut
Kan se något långt där borta. Att allt inte är slut
Då vill jag hälla livet i en massa dunkar
Vill bara ta för mig och dricka i stora klunkar
Vill låta mig berusas och bara ge mig hän
men är så rädd för att eftersmaken blir frän

Jag ger inte någon annan samma kram

Jag vill att du ska veta
att jag började tidigt leta
Jag ville lära mig av det
Jag döljer ingenting för dig
Att ljuga och bedra är inte min grej
Jag hoppas att du inte tänker vända det mot mig
Jag förstår att det inte är enkelt ifrån ditt håll
Du ser mig ju när jag börjar helt på noll
Jag har inte svårt att älska utan det är snarare tvärtom,
men jag har aldrig älskat flera män på samma gång
Jag ger inte någon annan samma kram
Jag lovar dig att jag är helt monogam
Och även om jag numera tvivlar på mig själv nästan varje da
så tror jag att jag kan göra att någon annan mår bra
Jag tänker inte krusa och göra mig till
Jag vill bara vara med den som verkligen vill
och jag tänker inte slösa bort någon tid
Jag har alltid varit en otålig individ
Och väljer jag dig och du gör spegelvänt
Så hoppas jag att du ger mig den sista första kyssen jag nånsin känt

Jag går omkring och verkligen försöker

Jag går omkring och verkligen försöker
och psykiatern frågar om jag fortfarande röker
Jag svarar att jag slutade innan jag riktigt hann börja
Det var bara en oviktig parentes i all denna sörja
Du frågar hur jag har det med alkohol
jag svarar att jag försöker dricka så mycket jag tål
och det är så lite att man skäms
Till sist ställer du frågan som skräms
Tänker du mycket på att dö?
Jag svarar att hela mitt liv känns som ett adjö
Varför få något, varför satsa något överhuvudtaget
om resten ska handla om att sakta se det sönderslaget?

Jag lärde mig att skynda långsamt

Jag lärde mig att skynda långsamt
Från början rusade jag fram
nästan skenade
Nu har jag saktat in
Börjat röra mig långsammare
Jag blickar inte framåt
varken mot himlen eller helvetet
Jag tittar inte år… inte veckor… dagar… timmar…
Utan minut för minut…
De här minuterna just nu ska jag aldrig glömma
Minut för minut… andas in… andas ut…
Dina andetag…Mina andetag…

Har ingen giltig valuta

Jag kom till ett främmande land
Jag vandrade nästan helt på egen hand
Det som tidigare var mina skills
är borta och ger mig otäcka chills
Det är nu jag inser att det är först när man är på okänd mark
man måste bekänna färg på riktigt och vara stark
Det är först när man är helt naken som man måste möta sig själv
Möter inte bilden av en vacker kvinnovarelse som speglar sig i en älv
Det är inte heller hon som trodde sig klara allt
och orkade hundrafalt
Inte trodde jag att jag skulle gå omkring som ett vilset våp
och fumligt och vimsigt leta efter saker i någon annans skåp
Att ständigt befinna mig i att behöva lära mig på nytt
och att andra ska lära känna mig utan kapitalet av livet som flytt
Jag har ingen giltig valuta
inte ens så pass att man kan pruta

Det frågas om vad jag ska göra på julen

Det frågas om vad jag ska göra på julen
Jag vet inte varför frågan ställs till mig
Kan man inte få slippa?
Kan man inte bara låta det va?
Alla vet ju att en stol står tom
Julen är djävulens påfund för ensamma själar
Kommer där med alla sina löften
Med sina glittrande ljus
Alla vackra bilder på ombonade stugor
Täckta av lagoma lager av snö
Fråga mig inte om julen,
den betyder faktiskt ingenting
Den visar bara upp sin hånfulla nuna,
och de enda starka känslor jag kan känna
är avundsjuka och förakt,
om nu någon lyckas få lite frid
Låter detta ogint så drick en skål för det
och bjud även din vän som sitter där breve

Jag har inget att ge

Jag kände till en början
Då kände jag allt
Mitt hjärta var inte kallt
Tänkte att nog hade jag minsann att ge
Folk skulle få se
Att livet ger en andra chans
Men sen blev jag som bedövad
Går sen dess omkring bedrövad
Det var så mycket som behövde göras
Såg så många illusioner förstöras
Krigade så många, många krig
Och inte vet jag varför, men vänskaper dog
och plötsligt hände det aldrig att jag log
Inga äkta leenden och kvittrande skratt
Det som var min finaste skatt
Och minnet ska vi inte tala om
Det som fick mig att rabbla vetenskap och källor
lägger nu ständigt ut besynnerliga fällor
Jag bara undrar hur man kan leva utan några fasta rötter
Svävar nu runt i ovisshet utan fast mark under mina fötter