Spåren

Snön la sig djup
Jag var en vålnad
Jag var nästan genomskinlig
Jag lät mig överträdas
Jag lät mig bli förminskad
för mitt hjärtas skull
Bland lamm och vargar
har jag släpat mig fram
Men nu ser jag spåren i snön
Jag är här! Jag är här!
Jag är verkligen här,
och gör nya spår
I spåren syns varken blodet
eller tårarna ifrån kriget
Där syns inte allt jag tvingades igenom
Den iskalla byråkratin
Fördomarna och tystnaden
De äckliga meddelandena på nätet
De depraverade, de som har släppt allt
Är det för religionen som dog, eller lagarna som inte gäller?
Men jag ser i den djupa i snön att det faktisk blir spår
fast att jag trodde att allt stannade helt
Jag trodde att jag var osynlig för riktiga människor,
och att fötterna inte gjorde avtryck alls
Jag minns hur jag gick längs gatorna som en levande död,
men nu ser jag spåren i snön

Jag glider iväg

Jag kan inte vara kvar på marken
det är alldeles för mörkt
Det ni kallar för vardag
är lyx för mig och den har inte jag
Jag glider iväg
långt, långt bort
Mörkret följer med men mera på håll
Jag syns men finns inte på riktigt
Skuggorna sitter bredvid
Jag måste sluta att tro på att det finns något under skalet
Det man ser är det man får och det är varken hackat eller malet
Dansa, dansa iväg
Håll dig i rörelse
Men sväva iväg
Håll dig för god för marken
Den är ingenting för en ensam själ
Den är alldeles för hård och grå
Jag glider iväg
långt, långt bort

En stad av trasiga hjärtan

Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Och just när den vidrigt trista vintern får för sig att bli kall
då känns det särskilt svårt att orka stå pall
Då pratar jag med er som dog
Då pratar jag med er som etsat sig fast
och dig du fina jag ännu inte har mött,
för än har inte det sista hoppet dött
Ja jag klamrar mig fast i det
medan snön blåser som isiga pilar
på oss och dem som passerar förbi i sina bilar
Jag står och väntar på bussen
jag tänker på min lägenhet som en gång var ett hem
Tänker på min älskade som också var min vän
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt

Jag kliver av vid hållplatsen där jag bor
Och snön som virvlar och yr omkring
Och jag, jag halkar runt i ingenting
Jag går dit mitt hem var
Där du inte är kvar
Till dörren med mitt namn
Men en dag hittar jag nog hem,
men frågan är hos vem
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt

Jag lämnar det hos dig som dömer

Grå och smutsig snö ligger i högar
och kylan tränger in
Sitter på fiket och talar med en som blev bestulen på livet som jag
Hon berättar om nedvända blickar och folk som byter till en annan trottoar
Hemskt att se ifrån vänner man ville tro att man har
Hon berättar om psykiatrin som bara ville droga ner
Hon berättar om sveken när det värsta har hänt
Jag berättar om det som hände mig och att jag förstår vad hon har känt
Allt jag gick igenom, hur smärtan förvandlar
Genom is och eld har jag tagit mig hit
men trots all min saknad så längtar jag efter kärlek och romantik,
för det är det som är livet, ja jag kanske verkar antik
Men om jag stannar kvar så är det för det
Ja om jag stannar så är det för det
Och ingen som inte har varit här kan förstå
Men tycka och moralisera kan de ändå
De vet hur man ska sörja
innan man kan börja
Förr blev jag så arg
men nu har jag gett upp
Jag har lämnat tillbaka problemet för det är verkligen inte mitt
Jag lämnar det hos dig som dömer för det är ditt…

Ville ha kärlek men blev en fakir

Jag tänker inte sluta söka efter passion
Aldrig mera kärlek med reservation
Aldrig mer…
ska jag vara med nån som håller mig ner
som svälter mig på det jag längtar efter så
och inte frågar på riktigt hur det är
Åh jag drömmer om att bli kär,
i någon som på riktigt blir det tillbaks
I någon som flyttar in i mitt bröst
Där vi ses även när vi behöver tröst
Jag hatar det ytliga själlösa liv som så många tycks vilja leva
Min själ och hjärta är något jag har reat ut
Men nu får det vara slut
Kanske borde jag bli mer dekadent
Kanske borde jag börja dricka mera vin
Och babbla om att alla män är svin
Röker en cigg på balkongen
för jag känner mig destruktiv
Svär över mitt jäkla liv
Måste åter börja från början
Njuter av att det bränner när jag inhalerar
Att jag faktiskt har slutat är nåt jag nonchalerar
Det finns ingen att ge en kyss
ingen som ser mina rakade ben
Men det kunde varit mycket värre, jag kunde ställt till en scen
Men jag fortsätter bara att gå på
Struntar i smärtan som ligger och ruvar
Struntar i att de flesta bara är tjuvar
Alltid stjäl de nåt ifrån mig
Kärleken har alltid ett pris. Det tycks bli högre ju äldre man blir
Förlorar kraft jag såväl behöver. Ville ha kärlek men blev en fakir

Det krävs en by

Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn,
men det krävs också en för att trösta en människa i sorg,
för det klarar man inte själv i sin borg.
Tänk hur många som har krävts för mig!
Tänk hur många möten!
Hur många samtal!
Hur många ord!
Hur många kramar,
jag har behövt för att orka leva!
För varje sorg som är ny,
krävs en hel by.

Jag borde hålla mig för god

Jag är så glad att jag gav upp
Jag kunde inte krympa mer
Trots ditt fina fanér
Nu förstår jag inte vad jag såg
Att jag inte bara vände när du fick mig att bli så låg
Det är så typiskt mig att tänka att det bara är jag
Men det måste bli ett slut på alla tårar
Jag ska samla på mig det jag behöver
och kasta bort det som blir över
Ingen skada skedd i det redan trasiga
Jag borde inte behöva vara rädd
Jag ska samla på mig pärlor och snäckor
och skita i folk som velar i veckor
Skita i dom som bara håller igen
långt borta ifrån giftet i kalla krassa blickar
och känslomässiga krymplingars sökande efter kickar
Jag borde hålla mig för god
Jag borde hålla mig för god
Det är den där jävla Jantes fel
Men jag ska gå ut ur det här hel

Det fläckvisa räcker inte till


Jag skulle så gärna vilja vara fri och lugn
Sorgen kommer jag alltid att bära vart jag går,
men jag vet att jag kan bli människa igen
och träffa någon som blir den av män
Men inte i det här jag har nu
men det förstod inte du
Det fläckvisa räcker inte till
Ömsesidighet är ingenting för dig
För du är bara jag och inget vi
Chansen flög förbi
Avsaknaden av orden och din styrka blev till kallt
Dina kvävda känslor och tysta ilska…Jag märkte allt…
Oron i bröstet växte sig för stark
i bristen på det du inte kunde ge
Kvävde allt det fina vi kunde ha haft
Men jag är ledsen, jag har inte kraft
Du sa att det här var det bästa på så länge
men jag såg i dina ögon
Jag såg i dina ögon att förälskelsen inte var där
Jag tror mig om att kunna se om nån är kär
Och det gjorde riktigt ont
Därför gråter jag nu, reser mig och börjar gå
För livet måste kunna vara enklare än så

Fängelset jag lever i

Fast i ett fängelse av osläckbara behov
Väggar av ord som inte blir sagda
Frågor som aldrig ställs
som bara ligger lagda
Fast i ett mörker och hänvisad till flyktiga besök
Kom inte med tillfälliga facklor med artificiellt ljus
Kom inte hit när du ändå tänker gå
Det är skillnad på ett hem och ett hus
Varför ödsla tid på någon som inte vill förstå
Jag föddes till att gråta floder
Lika hudlös som ett barn
Kan inte ljuga och spela spel
Se hur det snärjde mig i sitt garn
Se hur illa det lönar sig
Se på skådespelet
Lär medan du duperas och dräneras
Lär dig spelet
Lär dig spelet och lev resten av ditt liv i en lögn

Jag är hela tiden beredd

Jag är hela tiden beredd
fast att det inte hjälper nåt
Jag försöker att se nödutgångar som inte finns
Du borde få titta genom min lins
Där finns så mycket avtäckt
Där syns så mycket otäckt
Men de rosa molnen finns bara med dig
Och i dem, dem, dem vill jag bara va kvar
I dem kan jag verkligen njuta av det jag har
Men sen är allt som vanligt igen
Då kliver jag in i mitt tomma hem
För där bor två som redan inte är där nåt mer
Där bor två som har börjat gå
Där bor två som ska leva nya liv,
och hitta nya meningar
Där bor två som ska börja på nytt
En är ung och en jagar det som flytt