Det svåra är inte att rusa

Det svåra är inte att rusa och hinna med
utan att lugna andetagen och sitta ned
Det svåra är inte att orka med människorna, utan att orka med sig själv
Att sitta fast i ekorrhjulet är inte svårt alls,
men att ta sig ur det är ingen enkel vals
Den stora utmaningen är att stanna upp och lyssna till ljudet av klockans tickande
Att våga sitta tyst när man är två
Att kunna lita på att det ibland är gott så
Jag försöker lära mig att låta alla ekon komma ikapp
De måste förenas i den nya människan som är jag
Jag hoppas att jag är förlåten även om det kommer att ta ett tag

Det närmaste sanningen jag kommer

Jag hoppas att du inte tror,

att mitt inre barn inte tar någon plats

Jag skulle kunna spela teater

Och göra våld på mig själv

För att passa in

Men hon härinne skriker högt

Och det hon skriker,

är det närmaste sanningen jag kommer

 

Ni kommer alltid att finnas med

Det är märkligt landskap omkring mig nu
Förundrad söker jag vad som finns bakom nästa krön
ler fast att det kunnat vara tabu
i det hemska låg små, små frön

Möjligheter jag inte såg bakom tårarna
Tänk hur jag aningslöst gick fram
Någon måste ha hjälpt dårarna
Tänk hur enkelt vi kunde ha missat varann

Tanken hisnar ja, isar in i märgen
jag ser hur trådarna nu länkas till mening
Staden glänser, nu ser jag äntligen den gyllene färgen
Möjligheterna ställer sig på rad i en enad förening

Jag vill så gärna att vi alla ska kunna skratta igen
Att mina rötter till mitt förflutna och det underbara nya länkas ihop
Nu vet jag hur man kan skilja på bekant och vän
Vännen krigar i motvind lika självklart som hen höjer ett stop

Jag önskar så att det som kan bli klyftor istället blir broar
Därför blir jag så lycklig och lugn över att höra,
er i högtalaren på mobilen när ni så kärleksfullt tjoar,
att ni vill att vi alltid hör ihop och allt vi ska göra

Att ni förstår att ni alltid kommer att finnas med. Alltid
Ni som står mig lika nära som kött och blod
Att vi blev starkare av att vi utkämpade strid efter strid
Jag är så lycklig över att ni så fullt förstod

Förtjänar jag det här?

Jag lämnar min älskades famn
Värmen ligger kvar
Inom mig sjunger jag hans namn
Fina, fina karl

Jag badar i ömhet och åtrå
Allt jag önskade regnade ner
Tänk att jag kunde älska så
Nu när du inte finns mer

Ändå kommer känslan smygande:
Förtjänar jag det här?
Jag önskar att jag kan hålla mig flygande,
och fortsätta även när livet tär

Jag fick en andra chans
Jag fick ett liv till
Jag fick ett jag inte trodde fanns
Men ändå ligger inte oron still

Jag får andas, älska och skratta,
medan du berövades allt
Medan jag överlade med döden kunde jag inte fatta
Livet både tar och ger tusenfalt

Jag bär dig med mig i varje steg
Men i hjärtat lämnar jag plats
Du lärde mig ju att inte vara feg
Nu tar jag steget! Nu tar jag sats!

Ett vidrigt, läskigt förunderligt år

Det har idag gått ett år sen du försvann
Ett vidrigt, läskigt förunderligt år
Det gick så fasligt långsamt fram
och så ohyggligt fort det bara går

Du var så självklart med i ekvationen
Ett element lika fast som cement
Vi skulle bli så gamla, ja äldst i divisionen
Ja så säkert att det kunnat sättas på pränt

Och så sveptes du bara bort
Slets ur bröstet på mig
Nu vet jag att livet är så kort
Ett år på jorden utan dig

Jag vet att jag var älskad så mycket som det går
Jag vet att jag älskade till max
Att fånga stunden är nåt jag nu förstår
Och att mycket bara är flax

Din värme, din godhet lever vidare i oss
Hjälper oss att rikta vår kompass
Ger kraft när vi måste slåss
Gav oss smak på kärlek av högsta klass

Det vore så lätt att bli rädd

Det vore så lätt att börja tvivla
Det vore så lätt att bli rädd
Att börja leta efter hot
Men mot det finns ändå ingen bot
Det finns ingen annan väg än rakt fram
Rakt på
Rakt in i hjärtat på oss
Flyga med stora vingar som en albatross
Det finns inga garantier vad vi än säger
Det finns ingenting vi kan göra
mer än att vara sanna mot varann,
och älska så mycket vi bara kan
Därför ska jag vara lycklig nu
och flyga fram på gatorna
och sjunga till tonerna ifrån din gitarr
Sjunga I love you, utan minsta darr
och vila lugnt i din famn
och ta en dag i taget och njuta av den
Visst kraxar olyckskorparna i mitt bröst
Men jag bara ser på dig och hör din röst
Inget har känts säkrare än det här
Inget har känts starkare
Grå dyster marshimmel bjuder på snö
Men inuti mig lyser solen på en paradisö

Föll hjärtlöst

Jag föll handlöst
Föll hjärtlöst
Slog emot den svarta asfalten
och såg glaskupan sänkas emot mig
och där var jag ohjälpligt fast
Där tog jag risker jag aldrig borde ha tagit
Klättrade i berg utan rep
Sprang i natten och önskade bort mitt liv
Smutsade ned allt som varit fint
Jag blir aldrig nånsin mer den jag var
Vägen jag trodde var min tog slut
Ändå ropade någon svagt i mörkret att det fanns mer
Skickade bud med människorna jag stötte på
Och på nåt sätt började jag höra allt bättre
och nu vet jag att det var sant

Han växlar mjukt och starkt

Han rör sig som han talar
och växlar mjukt och starkt
Här finns inga ödsliga salar
Mitt hjärta räddat ifrån infarkt
Vi tänker som vuxna men leker som barn
Han fyller min tomhet med de vackraste ord, sina händer och hela sitt väsen
Olyckskorparna fick inte vatten på sin kvarn
Han gick att finna på outgrundliga vägar och fast att jag var så kräsen

Estimated time to arrival

Jag anländer snart, snart…
vi har inte setts på flera timmar
Kroppen brinner så underbart
överallt lyser sånt som glimmar

Snart står vi där
Står precis där vi ska
Fulla av begär
Smälter ihop till ett eget DNA

Dina händer
Din bejakande kropp
Ett ögonblick i sänder
Fyllt av framtidshopp

Får mig att våga ta språnget på nytt
Vi blir en symbios
Jag glömmer det gamla som flytt
Älskar som i en manisk psykos

Vi besökte din plats

Vi besökte din plats igår
Två hjärtan vars nycklar passade varann
Mitt namn finns på din sten
Jag var din maka
Jag ville att det skulle vara ristat i sten
Det vill jag för evigt
Jag vill att du ska veta att vi har det bra,
och att jag kunde älska på nytt,
när allting blev rätt
Jag hoppas att du gillar honom som jag
Jag gråter för att glädjen förlöser sorgen
Jag gråter för att förlamningen släppte
Jag låter nu ekot av dig sjunga högt,
när jag somnar i min älskades famn
Livet hatade mig nog inte ändå
Det gjorde sitt allra bästa,
men döden rådde det inte på