Jag rullar ihop mig som en boll
Bara håll! Bara håll!
Låt din ande lägga sig tätt intill
och andas i takt som mitt hjärta vill
Låt din godhet blåsa bort allt som värker
Ge mig en man som du, som bara stärker
Om du bara kunde komma hit en liten, liten stund
Om så bara för en endaste sekund
Tänk om jag kunde luta mitt huvud mot ditt bröst
Om jag ändå kunde känna din varma tröst
Eller kanske kunde jag låna dina vingar och flyga till dig
och bara få höra att allt blir ok
Se hur hon stelnar och ryser till
Och glömmer det hon vill
Märk hur spänd hon blir med ens
Varför kämpar hon och går över sin gräns?
Vad driver henne att gå på?
Är det ensamheten som skrämmer så?
Är det köttets längtan som drar?
Varför offrar hon allt för en karl?
Var tar skriken vägen nånstans?
Kvävs de av förälskelsens glans?
Misären
Den spända atmosfären
Ord som stöter ihop och omöjligen kan ena sig i en dans
Se hur hon går på och låtsas som att problemen inte fanns
Hon sväljer hårt och knogarna vitnar ibland
Fast att de går i takt och hand i hand
Hon tycks tänka att det är kört ändå
Ta det här, stå ut om du vill vara två
Det verkar som att vissa talar på en viss frekvens
Som träffar alldeles fel för en del och det bränns
Men så sträcker hon plötsligt på sig och bara går
Och då ser man glöden gnistra hela vägen ut i hennes hår
Då ser man krigaren som vunnit så många krig
Hon som ändå har haft kraft att byta stig
En sista kram och sakerna i kassar
Nu söker de båda pusselbitar som passar
Kroppar som passade så fint ihop
Själarna och intellektets förtvivlade rop
Till sist vinner själen över kroppen
Till sist faller den sista droppen
Nu ska de leva bra, hon och han
För det är de värda minsann
Han ska leva ett fantastiskt liv och segla över haven
Hon ska åka till sin älskade och se till graven
Hon ska berätta allt som hänt
Det onda och goda som hon känt
Sen ger hon sig ut vimlet och låter sig ryckas med
För där står livet och vinkar och ropar med besked
Jag känner marken
Under sulan
På min gympasko
Jag plågar mig upp
För den långa tvärbranta backen
Och ser ut över stan
Den badar äntligen i sol
Maskrosbollar och aspsnö
Ligger där som ett täcke
För att jag inte ska falla så hårt
Och jag låter mig falla
Låter mig falla
Falla, falla mjukt
Jag minns hur du höll mig
Och det kändes som att hjärtat var med
Och jag minns hur det kändes
när jag såg allt du inte kunde ge
Som saknade bitar i pusslet
Gapande tomma hål
Symbiosen blev aldrig komplett
Mitt i sorgen höjer jag en skål
Jag valde livet. Jag valde mig
Det hade varit så lätt att bara blunda
För att slippa vara själv
Värderingar som inte är sunda
Livet tar och det ger om och om igen
Jag fick vara kär ett tag
Jag fick känna mig lycklig
Och jag njöt varje dag
Men nu är jag sorgsen och fri
Jag gör nu precis som jag vill
Och jag mår förvånansvärt bra
Och jag vet att jag räcker till
Din blick
Ibland en svetslåga
Ditt stela ansikte
kunde skrämma
Då såg jag ingen värme
Jag kröp ihop
Försökte vara till lags
Jag var nog ett instrument
Som skulle stämmas till din ton
Du sa att du ville att jag skulle vara mig själv
men varje gång jag försökte tryckte du till
Jag saknade din empati
Jag saknade dig som ett välvilligt vittne
Min anförtrodda
Men du var aldrig intresserad
Du hade nog med dig själv
Vår resa var nittiotvå dagar lång
Jag ångrar inte att jag reste med dig
Men nu är resan slut
Vi nådde vägs ände
Jag känner sorgen över vår svanesång
Men den du ville ha var en annan tjej
Ångesten blev akut
Vi pratade utan att det vände
Jag vill inte försöka ännu en gång
Vår tvåsamhet blev för krävande för mig
Jag anpassade mig tills jag började slå bakut
Sorry, men det är vad jag kände
Nittiotvå dagar lärde mig mycket på en gång
Obetydligheter kunde växa och bli en jättegrej
Jag blev spänd, förkrympt och behövde ta mig ut
Nu håller jag om mig själv, min närmaste frände.
När du är villig att försvara allt och alla utom mig
Och du speglar mig så illa
Då stänger jag dörren för dig
Och jag känner ingenting alls
Om dina principer är bättre än mina
och alla mina ord ska fastna i min hals
Om det som finns mellan raderna bara är kallt
Då är det nog inte mig du vill ha
Varför svälta när man borde ha allt?
Jag har verkligen velat det här
Jag har kämpat och krigat inuti och utanpå
Men nu har det här blivit något som tär
Till sist fick vi inte bort taggarna inuti
Det blev för mycket för oss två
Så jävla tragiskt för vi ville ju båda bli vi
Istället står vi här nu som två sårade kombattanter,
men nu måste vi slicka såren innan det blir försent
Risporna svider just så mycket för att de kommer ifrån diamanter
Det är ju tyvärr så, att så lite ont, kan skölja över så mycket gott
Man ska vara noga med att skilja på sak och person
Och det är så lätt att missa när någon får klä skott
Det finns inget bättre än att vara kär
Men det är sällan gratis
Men vi har också rätt att vara som vi är
Jag är både Pippi Långstrump och lilla rädda Nasse i Nalle Puh
Jag kan bli ilsken och se ut som Lilla My
Jag diskuterar mycket men för mig finns inget som är tabu
Tyvärr är den du trodde jag var någon annan person
Tyvärr är det här den jag är
Och det handlar inte om att någon ska ta reson
Kanske söker jag den eviga lojaliteten
Som kan skilja på vän och fiende och finns när det gäller
Jag behöver inte längre fly ifrån ensamheten
Jag tror att jag överlever. Jag tror att jag fixar det här med
Jag svävar i limbo, både i frihet och i sorg
Nu vill jag spara på allt det fina och inte bara det som sved
Relationer och passioner
Att hitta en bland miljoner
Finna vägar till varandra
När det är lättare att irra än vandra
Förväntningar som krockar med varann
Reda ut det så snart man kan
Resonanser som ger dissonanser
När ska man backa, när ska man ta chanser?
Inte är det lätt när hjärtat vill ha sitt
När känslorna går i svart och vitt
För somliga blir det aldrig lugnt och bra
Jag hoppas att somliga inte är jag
Jag är här nu i bruset
Nu nalkas våren med ljuset
och ändå andas jag mörker
och får inte någon ro
Jag läser in tystnaden mellan orden
Och där sker de verkliga morden
Tomheten vrålar ut sitt hån
Ler åt mina försök att klamra mig fast
Där dör det viktigaste av allt som är
Tron på att det alltid finns någon som är där
Där ligger hoppet som en trasig lysrörslampa
Lyser och slocknar, lyser och slocknar…
Jag kommer aldrig så nära som jag vill
Det lilla barnet tiger aldrig still
Jag träffade en god vän
det var så länge sen
Vi slog oss ned på ett café inne i stan
Och vi skulle ha behövt hela dan
Men orden som ekar än är hennes om kärleken hon haft
Hon sa: Det tog sån tid att äntligen bryta upp för jag hade ingen kraft
Jag såg ju tidigt alla tecken men jag valde att titta bort
Jag slösade bort så många år på en man av värsta sort
Så var aktsam på tecknen som du tidigt ser
Det är så lätt att missa det som faktiskt sker
Vad betyder kärlek och älskog om varningsklockor börjat slå?
Vad betyder det om man är ensam när nöden är stor, fast man är två?
Ett känsligt hjärta Hem 