I min egen värld av döda själar
Där kan jag ibland må så bra
Där kan jag vara så älskad
Där kan jag bara vara jag
Utan att någon ställer sig i vägen
Där får jag vara så särdeles fantastisk
Men så ibland ropar tystnaden
Ibland ropar den
och vill att jag ska åka hem
Men det är så svårt
för livet där ute
är inte alls som vårt
Huden glöder och inuti vaknar en vulkan
Dras till dig som en stark magnet
Vill smälta ihop till ett
och flyta som vatten
och låta oss virvlas runt
i en tid som bara är vår
En dimension dit några bara når
Ibland ligger jag på exakt samma frekvens
Jag försöker minnas hur det känns när jag inte når dit
Vibrationer som svänger för fort
eller för långsamt
och inte hittar en takt
utan väljer ensliga spår
Stunder då ensamheten är det enda jag når
Antingen så älskar jag eller så älskar jag inte alls
Du är som himlens alla färger och dynamik
Ingenting är längre självklart för mig
Därför vill jag höra tonerna ifrån din gitarr
De som du brukar spela
De som jag känner igen
Din röst i mörkret
och jag med min mage mot din rygg
Där är jag alltid, alltid trygg
Du ler mot mig och säger
Nu inser jag hur hårt du har hållit uppe garden
Nu när allting är så lugnt och tryggt
ser jag hur du alltid hade så nära till flykt
Du har haft det svårt. Jag fattar ju
Men tänk hur fantastiskt vi har det nu
Jag svarar: Ja min älskling,
det har verkligen varit tufft
Åh vad du och jag har fått kämpa
Men vår längtan kunde inget dämpa
Ett mirakel i sig
Och här sitter jag nu med dig
För jag tolkade allt du sa
och var alltid beredd att dra
Men nu är vi här
och jag är så vansinnigt kär
För att du stannade kvar
och kämpade för det vackra vi har
Jag kysser dig och lägger till
För att du låter mig älska dig så mycket jag vill
För att du låter mig krama dig och vara nära så mycket jag vill
För att du verkar vilja göra det lika mycket tillbaka
och står kvar även om marken börjar att skaka,
och aldrig, aldrig stöter bort
Älskar, älskar som ett evighetsbloss
Tillsammans blev vi fria att kasta loss
Och vi kan ta oss vart vi vill
Ja faktiskt hur långt som helst
men kanske väljer vi att sitta still,
och allt blir ändå lika bra
Mitt hjärta slår volter och skyndar på
vid minsta tanke på det vi har
Vad gör du med mig, du fina?
Vet du om att du är underbar?
Tiden tillsammans rusar bara förbi
Tänk vad vi slet och vad vi drog
Åtta månader tillsammans har vi haft
Vilken sabla tur att vi verkligen förstod
Man måste bygga ett hus ifrån grunden
för luftslott håller aldrig ihop
Man måste svetsas samman till enhet
för att kunna plana i femton knop
Jag vaknar i vargtimmen
och stirrar ut i mörkret
Där dansar otäckheterna som kan hända
Där kommer ingen levande förbi
Där ekar orden som gör ont
Formerar sig till en gäckande ringdans
På en bräcklig is
Tusen trådar
Antenner och tentakler
Redo att läsa in
Stirrar ut i ödsligheten
Tusen vibrerande trådar
Känner in varenda vibration
Som om du har hört mig i sömnen
drar du mig till dig
Dränker allt det mörka
Låter alla sinnen få sitt
Ger inte tomheten någon plats
Låter det mörka försvinna och lösas upp i en flod
av den heta kärlekens glittrande läkande blod
Jag vill gömma mig i din famn
Söker din närhet. Din hud
Men det är ifrån djupet i mitt hjärta jag vill mötas
Och det är där jag vill vara kvar
Jag hoppas att du ska känna
att där finns alltid en plats för dig
Där vi kan vara precis som vi är
Trasiga, tufsiga av livet,
men alltid starkt skimrande
i ljuset ifrån våra ögon
Ibland blir orden fel och kommer inte i samma takt
Men om våra hjärtan inte slutar att tala och höra
klarar vi varje dissonans i det vi sagt och inte sagt
Jag kommer alltid skicka mera hjärtan
Kommer alltid att vara den som längtar först
Kanske är jag för känslig för nyanser
Men jag fasar för ett liv med ostillad törst
Inuti ett ensamt vilset barn
Trygga basen som försvunnit ut ur bild
Ropar ut i tomhet utan resonans
Tänk vad upplevelsen kan vara skild
Det måste väga lika tungt
Det måste finnas en balans
Ett givande och tagande
Om relationen ska ha någon chans
En relation som inte knutits an
Tänk om det klistret inte finns?
Tänk om det är krassare än jag tror?
Men är inte allt en förvrängd lins?
Är det inte en grym paradox ändå
Att ingenting vi får nånsin består
Att allt vi har kärt bara kan försvinna
Att vi inte kan gå igenom livet utan sår
Därför stannar jag nu upp och bara njuter
Njuter ödmjukt för att det inte blir bättre än så här
Låter livet rusa för fort och virvla mig runt
Ropar i mörkret och försöker lita på att du alltid är där
Jag väljer inte längre foton där jag är som vackrast
Jag väljer inte längre foton där filtret trollar bort
Jag väljer foton där jag vet att jag var äkta glad
Där jag kände mig trygg
Alla de andra behåller jag som ett minne
Som ett varningens finger,
på hur ingen ska behöva må
Jag väljer inte foton efter hur de ser ut
Jag väljer foton efter hur det kändes när de togs
Det var så länge sen jag var riktigt glad
För att inte tala om lugn och trygg
Så nu väljer jag de som glittrar
De som påminner mig om varför jag ska vakna
De som får hjärtat att ta ett extra skutt
Ett känsligt hjärta Hem 