Jag är långt hemifrån

I skuggan av kärleken jag har fått
gäckar förgänglighetens ångest
Skörhetens och åldrandets fasa
Så lätt kan allting rasa
Jag är långt hemifrån
Flera hundra mil bort
Då blir det så tydligt, allt jag blev berövad
Då blir det uppenbart att jag inte bara blev prövad
Min historia. Mina rötter
Det som uppkom med oss
Det som tog åratal att bygga upp med alla viktiga element
Levt liv tillsammans som ett stadigt fundament
Det låter kanske frestande att få börja om på nytt
Men när man blir tvingad,
är det inte något annat än ett överfallsrån
Det plågar mig när jag är långt hemifrån
Jag söker mig därför till ljuset i det nya
Hoppet och kärleken som jag har fått
Söker mig till den bästa av famnar
Vi går hand i hand vart vi än hamnar
Och ändå är det långt till land
Och nära till stormens öga
Men jag klamrar mig fast
i känslovågornas tvära kast

I glädjen bor sorgen


Just nu lyser solen på mig och de mina

Just nu känner jag nåden i livet här och nu
Jag upplever fantastiska saker och platser,
men mitt i allt det fina finns hela tiden du

Jag vet att det finns de som säger

Tänk att det kunde vara så lätt!
Så lätt att gå vidare med en ny
Ett enda ord viftar bort det som skett

Försöker förminska kärleken vi hade

Jag vet inte hur de resonerar och tänker
Jag vet inte heller varför jag bryr mig
Men det är inte slagen utan orden som sänker

Jag frågar mig varje dag varför du inte fick leva

Jag plågas fortfarande av fruktansvärda minnen
Men jag vill oftast leva och älska
Och när jag inte vill, finns nu en famn som stillar mina sinnen

En brokig gobeläng

Jag väver ihop mina levnadstrådar till en brokig gobeläng
Jag inser att väven kan bli hur som helst
För minnen rör sig hela tiden
och jag kan välja lite som jag vill
Jag väljer guld och glitter
En brokad till gobeläng
som en väldig himmel
över min säng

Jag börjar tro på riktigt nu

Längtar hem till dig som kompassnålen pekar på
Jag räds inte de ofantliga orden, jag älskar dig så!
Min fina med din outgrundliga blick
Tänk vilken otrolig människa jag fick
Du kloka, starka vackra man
Som visar mig vägen och vad kärlek kan
Våra händer börjar hitta av sig själva
Så härligt att de alltid får marken att skälva
Jag börjar tro på riktigt nu
Den jag alltid vill vara med är du
Med dig är jag inte ensam utan alltid vi
Det finns inga gränser för hur bra det kan bli

Jag undrade över din kyla

Din blick är flera tusen år
Du stryker mig över mitt hår
Dina ögon ser rakt in i mig
Men det är jag som väljer att öppna fönstret för dig
För det är sån jag vill vara
Nåt annat kan jag inte klara
Men du ser ännu längre än så
Säg mig vad tänker du på?
Vad förde oss hit
Så olika men ändå
så otroligt lika
Är vi
Är vi
Nu… Nu…Nu…
Jag undrade över din kyla
var den i botten varm eller kall?
Jag vet nu säkert att den är varm
Det känns när jag ligger på din arm
Jag önskar att jag kunde vara så
Livet blir så mycket enklare då
Varm med förmåga till kyla
när vargarna börjar yla
Men sån är inte jag
Och jag tänker att nu är jag bara jag
Men…Men… Men…
Så kan man inte tänka när man är två
Det är bara sånt folk hittar på
Det händer hela tiden att människor helt ändrar gestalt
För den som verkligen älskar offrar nästan allt…
För ännu en liten bit av paradiset
Tryggt inlindad i det rosa diset

Två månader

När ögonblicken stillar sig

För ovanlighetens skull

Försöker jag att inventera

Bland gåvorna

Bland de första minnena vi skapar

Och det som lyser starkast är omsorgen ifrån dig

Två oändliga månader har gått

Två ynkligt korta månader har gått

Så mycket har vi upplevt på så lite tid

Jag går fortfarande med skakiga ben

På gungande mark

Men varje gång jag snubblar till

Ser jag din hand

En slumpvis samling av minnesnoder

Jag undrar alltid efter att du har gått
Pratade jag verkligen om det som är det viktiga med dig?
Med dig blir jag nån annan
Nån jag inte riktigt känner igen
Jag hoppas att jag blir en bättre jag,
men tänk om det finns någon som jag helt tappat bort?
Man kan ju fråga sig, vem är då jag?
En slumpvis samling av minnesnoder,
som hjärnan hittar på mening till,
för att jag inte ska lösas upp?

Lämnade spår

Jag vaknar på morgonen
Där ser jag spåren
Spåren av min älskade son
Alla saker som han har lämnat kvar
Saker som får ligga tills hans hem blivit hem
Resten får vara kvar
Som en påminnelse om honom jag fick till låns
Och att min dörr alltid står öppen
Och hans likaså
Om vi ringer först
I mitt badrum ligger en ny tandborste
Den fyller mig med fjärilsvingar
En roll on står på skåpet bredvid min,
och jag känner att livet tar fart
Du har lämnat spår, underbara spår
Du tänker komma tillbaks
Redan i kväll
En fågel lämnade boet
En annan flög in
Gjorde något som kunde ha varit sorgligt och svårt,
så oerhört fint

Då faller jag handlöst

Utanför fönstret skiftar himlen till rött
och nästa gång jag tittar upp
lyser den av regnbågens färger
men framför står träden som svarta silhuetter
och påminner om hur mörkt det kan bli
I din famn svävar jag bort
Och tiden bara flyger förbi
Men om du släpper taget
Då faller jag handlöst
Och allt har bara varit som jag trodde
Livets sadism

Kvinnan som har allt


Sida vid sida
Din hand söker alltid min
Din mun säger ”Jag finns alltid här”
och jag viskar ”Jag alltid är din”
Som två ofantliga magneter dras vi till varann
Har aldrig känt mig sån förut
Livet och döden krigade men livet vann
Det kan vi inte ha fixat själva
men jag vet att du inte tror på sånt
Men om inte gudar och änglar så kanske en älva?
För vår saga är alldeles för bra
Hela ditt väsen som gjort för lilla mig
Sån tur kan man väl inte bara ha?
Hur som helst är det otroligt ballt,
att jag nu sitter här med all värme i mitt bröst,
och tänker att jag är kvinnan som har allt