Din blick
Ibland en svetslåga
Ditt stela ansikte
kunde skrämma
Då såg jag ingen värme
Jag kröp ihop
Försökte vara till lags
Jag var nog ett instrument
Som skulle stämmas till din ton
Du sa att du ville att jag skulle vara mig själv
men varje gång jag försökte tryckte du till
Jag saknade din empati
Jag saknade dig som ett välvilligt vittne
Min anförtrodda
Men du var aldrig intresserad
Du hade nog med dig själv
Vår resa var nittiotvå dagar lång
Jag ångrar inte att jag reste med dig
Men nu är resan slut
Vi nådde vägs ände
Jag känner sorgen över vår svanesång
Men den du ville ha var en annan tjej
Ångesten blev akut
Vi pratade utan att det vände
Jag vill inte försöka ännu en gång
Vår tvåsamhet blev för krävande för mig
Jag anpassade mig tills jag började slå bakut
Sorry, men det är vad jag kände
Nittiotvå dagar lärde mig mycket på en gång
Obetydligheter kunde växa och bli en jättegrej
Jag blev spänd, förkrympt och behövde ta mig ut
Nu håller jag om mig själv, min närmaste frände.
När du är villig att försvara allt och alla utom mig
Och du speglar mig så illa
Då stänger jag dörren för dig
Och jag känner ingenting alls
Om dina principer är bättre än mina
och alla mina ord ska fastna i min hals
Om det som finns mellan raderna bara är kallt
Då är det nog inte mig du vill ha
Varför svälta när man borde ha allt?
Jag har verkligen velat det här
Jag har kämpat och krigat inuti och utanpå
Men nu har det här blivit något som tär
Till sist fick vi inte bort taggarna inuti
Det blev för mycket för oss två
Så jävla tragiskt för vi ville ju båda bli vi
Istället står vi här nu som två sårade kombattanter,
men nu måste vi slicka såren innan det blir försent
Risporna svider just så mycket för att de kommer ifrån diamanter
Det är ju tyvärr så, att så lite ont, kan skölja över så mycket gott
Man ska vara noga med att skilja på sak och person
Och det är så lätt att missa när någon får klä skott
Det finns inget bättre än att vara kär
Men det är sällan gratis
Men vi har också rätt att vara som vi är
Jag är både Pippi Långstrump och lilla rädda Nasse i Nalle Puh
Jag kan bli ilsken och se ut som Lilla My
Jag diskuterar mycket men för mig finns inget som är tabu
Tyvärr är den du trodde jag var någon annan person
Tyvärr är det här den jag är
Och det handlar inte om att någon ska ta reson
Kanske söker jag den eviga lojaliteten
Som kan skilja på vän och fiende och finns när det gäller
Jag behöver inte längre fly ifrån ensamheten
Jag tror att jag överlever. Jag tror att jag fixar det här med
Jag svävar i limbo, både i frihet och i sorg
Nu vill jag spara på allt det fina och inte bara det som sved
Tröttheten som länge har tärt
Har börjat slita mig i stycken
Faller sönder bit för bit
Och i minnet ekar de hårda orden
ifrån två som inte mäktade med
De vassa kanterna…
De började skava sönder,
istället för att slipas ned.
Terrängen blev allt snårigare,
istället för att öppna upp
Nu sitter vi här och försöker,
få bort alla taggar som blev kvar
Men krigare som vi kan inte ge upp så lätt
För oss har ingenting varit lätt på länge
Oss skrämmer inte några små sår
allra minst några taggar ifrån ett snår
Som en slagen krigare ligger du här bredvid
Som en viking har du korsat ett hav på så kort tid
Du seglade hem din dröm, ja slaget vann du stort
Det är så fantastisk bra det du gjort
Jag är glad att du slapp passagen från Dover
Nu ligger du här bredvid mig i soffan och sover
Sover men är ändå så påtagligt här
Och det räcker så bra att du bara är
Alltid tätt intill
så som jag också vill
Du vill inte slösa bort tid,
men ligg du lugnt här bredvid
Jag går ingenstans nu
Bara vila fina du
Jag sysselsätter mig själv så bra
Jag behöver inte roas med weekends och spa
En motsägelsefull solitär
Som älskar att ha dig här
Det finns dagar…Dagar då det inte finns lyckliga slut
Dagar med plikter i aldrig sinande ström
Dagar som blir till kväll innan jag ens hunnit titta ut
Dagar då min längtan blir till en fånig dröm
Det finns stunder då jag blir helt stum
Jag som älskar ordens rikedom
blir bara liten och dum
Trots kunskap och talanger blir jag endast ynkedom
Det är i dessa tystnader jag börjar läsa in
Det är då fruktan tränger sig på
Får mig att glömma att drömmen är också din
och att vi är starka tillsammans, vi två
Det är väl själva fan att det ska vara så svårt
Jag som på klotet hör till de gynnade få
Jag, västerlänning som inte får kämpa så hårt,
upplever ändå att jag får fajtas så
Kanske är det inte så enkelt att ta in
Men vi kämpar alla på våra vis
Utkämpar krig i världen sin
Oavsett var så är en kris alltid en kris
Kanske är jag dömd till att alltid vara rädd
Det är som om jag bara väntar på nästa katastrof
Nästa problem som ska sluka mig hel
Ja, jag är numera alltid beredd
Man blir trött av att leva så
Det känns som att priset för att njuta
Priset för att glädjas,
ligger vid en smärtgräns jag börjar nå
Kanske är det bättre att helt plana ut
Kanske är det bättre att inte längta efter nåt
Kanske är det bättre att leva zombieliv
och bara beta av dagar tills de tar slut
Jag är glad att jag sa som det var
Jag är så glad att du är kvar
För rädslan jag bar på den kunde jag ha svalt
Men vi vet båda att sånt ofta blir fatalt
Jag är så glad att vi möttes och såg varann igen
att orden inte smet förbi utan gick rakt in på känn
Det är så mycket att lära om varann
Och vi kämpar så mycket vi bara kan
Jag tänker att det är svårare för dig, men du gör det så bra
Vi är lite trasiga både du och jag
Och ändå blir sån magi när vi är bara vi
Då känner jag mig hel och fri
Det är när det blir mycket annat som det börjar bli trångt
Det är då jag känner att avståndet mellan oss blir så jäkla långt
Jag vill inte någonsin vara ensam när jag är två
Det har jag gjort förut och det skadade mig så
Jag har blivit sviken när jag har behövt stöd som mest
Kanske är det orättvist att du måste klara såna test
Men jag får ingen ro förrän jag vet och känner med säkerhet
Jag måste veta att du vill ha mig både med styrka och svaghet
Just nu känner jag ingenting annat än hopp
Du gick nyss och kvar är din kaffekopp
Värme i magen i färger så bjärta
Längtar redan… mitt lejonhjärta
Vardagen kryper sig sakta på
Bekymmer som förut kändes så små
Då när allt var på liv och död,
börjar påpeka att man behöver bröd
Pengarna rinner mellan fingrarna och räcker inte riktigt till,
men det kommer att ordna sig om jag bara vill
Pamparna vill höja hyrorna och ökar min oro ännu mer
Men så tänker jag att vi som vill ha ändring blir fler och fler
Jag tar en dag i taget och skriver listor som är för långa
Kraven på en urban människa är alltför många
Jag försöker se allt som jag verkligen får gjort och fortsätta att vara trägen
Jag kommer aldrig mer att blicka mot målet utan bara njuta av vägen
För vägen är allt som finns
Vägen är allt och inte det som vinns
Och om det finns någon att hålla i handen,
när fotspåren börjar att blekna i sanden
Någon som tål
Då är man i mål
Dina kommentarer träffar mig som knivar
för du är inte han
Det är fortfarande otäckt när vi kivar
och att tro att vår kärlek är riktigt sann
Det finns inget sätt att forcera
och du gör verkligen allt du kan
Men ingen kan ju garantera
att vi alltid kommer vara med varann
Dragen som jag har, de kom i dagens ljus
Dagen då han försvann
Den kvinna jag en gång var, jag vet inte var hon håller hus
Det är svårt att veta, men det var en halverad sån du fann
Ett känsligt hjärta Hem 