Hur blir det med ett land,
när så många av invånarna inte tänker stanna kvar?
De som tänker åka hem när kriget är slut?
De som tänker lämna för något nytt,
när hemlandet har blivit förbytt?
Hur blir det när människor går och väntar,
på en jättesmäll.
I bästa fall en bostadsbubbla,
en ekonomisk tromb,
i värsta fall en jättebomb.
Det har hänt något med människorna,
eller politiken,
eller bådadera?
Jag inser att jag hela tiden riskerar att knuffas in i fack.
Ett ovanligt bra sätt att hålla människor i schack.
Tydligen är man ingenstansare eller någonstansare.
Att vara någonstansare är inte fint.
Att vara någonstansare är att vara inskränkt och konservativ.
Jag är inget av det.
Jag har insett att mina värderingar är obsoleta,
och människor som instämmer håller sig diskreta.
Jag är alltid en någonstansare,
även om jag ibland känner mig vilsen,
när någonstans blir alltför främmande.
Men jag tänker följa mina känslor och gå mot strömmen.
Styr mina vilda hästar med ett stadigt tag i tömmen.
Ett känsligt hjärta Hem 